Julgranen och dess föregångare i Västmanlands län

Men granen är också för de flesta äldre det viktigaste attributet till högtiden. Man tycker att det riktigt doftar jul av en gran. Jag erinrar mig i detta sammanhang en julgran, som jag såg i en ungkarlsdublett. Dennas innevånare tycktes förmodligen att det verkade alltför barnsligt med flaggor, äpplen och karameller i granen. De hade istället smyckat sitt julträd med löskragar, granna slipsar, tomma punschalvor, galoscher och dylikt, allt i och för sig icke föraktliga saker. Men sannerligen de ej passade i detta sammanhang. Nej, julgranen bör smyckas traditionellt och värdigt. Då blir den största glädjen.

När jag var liten brukade mina morföräldrar om jularna berätta om hur de i sin barndom fingo fira jul. Jag minns att det särskilt smärtade mig. då de talade om att de aldrig hade någon gran. Jag tyckte så synd om dem däför, ty jag visste ju inte att julgranen är en ganska sentida företeelse. Till Västmanland har den att döma inte kommit förrän någongång i slutet av 1850-talet. Men därom mera längre fram.

I sin bok "Årets folkliga fester" skriver professsor Martin P:n Nilsson att julträdets utbredningshistoria är lika väl känd som dess ursprung är dunkelt. Den är ett enastående exempel på hur ett bruk, om det träffar rätt i folks hjärtan, på kort tid kan erövra nästan hela världen. Julträdets hemland är Tyskland, och de allra äldsta, länge allena stående vittnesbörden om detsamma härstamma från Strassburg. En uppteckning från år 1605 förtäljer att man i Strassburg inne i boningsrummen på julafton uppställde en gran behäng med äpplen, oblater, guldpapper o.s.v. Ljusen saknas däremot. I slutet av 1700-talet nämnes julträdet oftare, fastän ännu blott på enstaka ställen. Den äldsta kända bilden av ett ljusprytt julträd är ett schweiziskt stick från 1799.

Julträdet har emelllertid ej alltid haft samma utseende som nu. I Berlin fickden fattigare delen av befolkningen nöja sig med den billigare tallen och gamla anteckningar berättar att även lövträd använts.

Från Tyskland kom julgranen så småningom till Sverige och de övriga skandinaviska länderna. I ett brev, tillhörigt Börstorps arkiv, skildrar grevinnan Wrede -Sparre för sin make julfirnadet på Sundby år 1741: " Ett stort träd stod mitt på golvet. Det var behängt med små vaxljus, och istället för frukt använde man saffranskringlor. Omkring granen lågo julklappar på stora fat". Detta är en av de äldsta uppgifterna om julgranens förekomst i Sverige.

Om julgranens första år i Västmanlands län och dess föregångare har Västmanlands läns fornminnesförenings arkiv en del av intresse upptecknat. Förtjänsten härav är i första hand hr Nils Nygrens. Han är som bekant vaktmästare hos Fornminnesföreningen och därtill entusiatisk upptecknare av allt gammalt, som han under sina färder i de västmanländska bygderna för höra talas om.Följande är hämtat ur föreningens arkiv:

De äldsta uppgifterna om julgranens förekomst i vårat län härstamma som ovan nämnts från 1850 -talet. Den allra äldsta torde vara från Säby socken och berättar om en liten gosse, som fick följa med sin mor till en bjudning. Han såg då granar i en del stugor, och det voro så vackra med ljus, äpplen, pärlor och annat grant. De voro placerade på bordet. I Himmeta socken började granen användas i en del gårdar i slutet på 1860 -talet, och i Möklinta förekom julgran på ett och annat ställe på 1870-talet. Från Västerfärnebo finnas uppgifter om att julgranen ännu ej i slutet av 1800-talet var vanlig där, och en kvinna i samma socken berättar att år 1874 köptes den första granen till hennes hem hos handlaren Ullberg, som sålde den fullt med ljus och grannlåt. Det var ett riktigt under att ha en julgran på den tiden, slutar anteckningen.

Från Säby socken berättas att det omkring 1885 var sed att Kyndelsmäss (lilla julen) taga in en gran, som var mindre än en halvmeter hög. Den kläddes med olikfärgat papper samt ljus och stod inne endast en kort tid. Detta år var emellertid julgranen så ällmän i denna socken att den t.o.m förekom på kyrkogården med flaggor och glitter.

Vid anskaffningen av granen gick det inte an att hugga den i sista stund före jul, ty då kunde "krittren råka för" (fän). Från Örbäck i Karlbennings socken berättas att man skulle hugga granen minst tre dagar före jul, ty annars "råkade krittren för" när de gingo över stubben. Detsamma gällde för övrigt alla stubbar, som tillkommit tre dagar före eller efter jul.

Julgranen är således inte så gammal i våra bygder, men den har sina föregångare, av vilka en del länge voro allmänt i bruk. Ja, en del av dessa gamla, speciellt med julfirandet förknippade föremål kan man ännu i våra dagar få se ute i bygderna vid högtiden. Fastän på samma gång har man förstås som regel också en gran. Några av julgranens föregångare äro julkorsen, julkronorna och julljusstakarna. På en gård i Himmeta socken användes år 1850 ett pyramidformigt kors av trä, som hade fyra armar med plats för ljus. Hela korset var klätt med papper. I Torp i samma socken användes liknande julkors ända till 1880-talet, då granen började komma i bruk. Dessa julkors skilde sig dock från de föregående i så måtto att de hade tre omgångar med dylika armar, vilka dock alltid sutto fästade vid själva stången fyra och fyra. Av samma typ var julkorset i Myggbo, Medåker, och uppteckningen upplyser om att man där på 1880-talet dansade kring julkorset till fiolmusik av en gubbe, som kallades Asp-Lasse. I Medåker förekom emellertid även en större julljustake som placerades på bordet. Den hade plats för 16 ljus, var gjord av trä och virad med guld och silverpapper. En enklare sådan stake användes enligt anteckningarna i arkivet i ett förmöget borgarhem i Västerås vid 1800 talets mitt.