Mistel, magi, medicin och kyssar

Den mistelart vi har här, Viscum album, är en av ca 100 arter ständigt gröna halvparasitiska buskar. Den växer med tiden ut till stora, klotformiga buskar med en diameter på upp till en meter. Bladen är motsatta och vintergröna. Den blommar om våren med gulgröna små blommor som är insektspollinerade. 

Misteln har skilda han- och honexemplar. Bären som bildas mognar på senhösten med en vit färg, mattglänsande likt pärlor. De är klibbiga och söta. Av de klibbiga bären gjordes förr ett lim med vilket man fångade fåglar.

Enligt Bertil Walldén är mistelns vita bär de c-vitaminrikaste frukterna i världen och misteln har i modern alternativ medicin lanserats mot cancer i preparatet Iscador. Bären äts av fåglar som t ex dubbeltrastar och sidensvansar. Frukternas frön passerar fåglarnas matsmältningsorgan snabbt utan att ta skada. Om de sedan fastnar på ett lämpligt värdträd börjar det gro följande år och häftar fast vid trädet. Ett enzym löser upp bark och ved på värdträdet och den unga plantan skickar ut två fästskivor och bildar därpå ett sugorgan som den ansluter till trädets ledningsvävnad. Den kan därmed ta näring ur trädet. Mistlar kan vara svåra att upptäcka i trädkronorna, men eftersom de är vintergröna är de väl synliga under vintern.

Detta förhållande och det märkliga växtsättet har inneburit att misteln tilldragit sig folktrons uppmärksamhet. Enligt Rickard Dybeck användes den som slagruta för att leta upp gömda skatter. Den har tagits till hjälp för att bota olika sjukdomar och upphängd över dörren till stall och boningshus har den ansetts skydda mot troll och annat otyg liksom mot vådeld. Seden att man vid jul får kyssa den som står under en upphängd mistel är emellertid relativt ung i vårt land. Det är möjligt att den härrör från urgamla fruktsamhetsriter och hedniska kulter kända bland annat från kelterna.

I den grekiska gudasagan förekommer en gyllene gren som öppnar porten till underjorden. Den grenen har tolkats som en mistelgren eftersom den kan få en gyllene färg då den utsätts för så mycket solljus att den gröna klorofyllen förloras och det gula färgämnet tar över. I nordisk mytologi är mistelns roll väl känd. Asaguden Balder blev försåtligt skjuten till döds av en mistelpil sedan allt annat i världen avkrävts löfte att inte döda honom.

Misteln förekommer vild i Sverige nästan enbart i centrala Mälardalen kring Västerås (som har den högsta julimedeltemperaturen +17.9°C i landet) och i östra Småland. Dess vanligaste värdträd är linden. Därnäst följer lönn, vildapel och äpple, rönn och asp. Dock aldrig på ek i vårt land, vilket ibland felaktigt uppgivits. Tyngdpunkten i mistelns utbredning ligger kring Tidö. Tidöhalvön hade för femtio år sedan 335 träd med 3370 mistlar. På Saxgarn fanns då 136 träd med 4500 mistlar! Den finns även på flera håll inne i Västerås. Eftersom misteln är fridlyst sedan 1910 är många av dem som finns att köpa inför julen importerade, bland annat från Frankrike. Men man kan aldrig vara säker. Den 11 november 1975 rapporterar Vestmanlands läns tidning att 700-800 nyligen nerklippta mistlar påträffats i sju säckar på ön Flaten intill Ridön….Tidigare salufördes den året runt. Man anser att beståndet ökar och att det dels beror på fridlysningen och dels på den ökade tillgången på uppvuxna, ej hamlade, lövträd. Fridlysningen är dock inte en hundraprocentig garant för artens fortlevnad vilket t ex framgår av fyndet 1975 och av det faktum att träd angripna av hundratals mistlar kan dö av mistelangreppen.

Det finns en uppteckning i länsmuseets arkiv som meddelar att misteln i Västeråstrakten benämnts ”lindkrona”. Ett poetiskt namn på den växt som i början på 1900-talet utsågs till Västmanlands landskapsblomma.