Lussekatten är en djävulsfigur

Fredagen den 13:e och "årets längsta natt" - det är ett sammanträffande som ser ut att vara mer än den tillfällighet det är. Årets längsta natt, d.v.s. vintersolståndet, inträffade faktiskt omkring Luciadagen på 1200- och 1300-talet. Sedan dess har traditionen hållit sig kvar.

Annars är Luciafirandet en underlig sed. Ett sicilianskt helgon som firas i våra dagars Sverige låter kuriöst. Visserligen har firandet av Lucia på morgonen den 13 december först under de senaste åren blivit vanligt i hela landet. Det anses att skolorna och affärsvärlden har förmedlat denna spridning. Verklig fart tog den sedan en stor Stockholmstidning förenat en ultramodern upplaga av Luciafirandet med sin reklamapparat. Landsortstidningarna har följt efter.

I dessa moderna reklamformer finns just ingenting kvar av det gamla Luciafirandet, som förekom i ett begränsat område av vårt land. Detta spridde sig sedan till borgarkretsar – vi fick en "borgerlig Lucia”- och till sist utvecklades detta till städernas och tätorternas moderna Luciafirande. Den historiska bakgrunden kan man nog nödtorftigt reda upp, men av den finns just ingenting kvar för 1960-talets festarrangörer.

Den gamla legenden om den sicilianska jungfrun som dog för sin tro under den diocletianska förföljelsen på 300-talet är enkel och trovärdig (den diocletianiska, eller stora förföljelsen var den sista och mest allvarliga förföljelse av kristna i Romarriket – red. anm.). Ett fynd av en marmortavla med en gravinskrift från 400-talet i Syrakusas katakomber visar att man hundra år efter hennes död vördade Lucia som helgon. Den nordiska versionen av Lucias helgonlegend har blivit så mycket mer invecklad och fantastisk. Som nämnts har man hjälpligt lyckats förklara alla bisarra drag i det gamla folkliga Luciafirandet. Man har i den velat se gamla sagomotiv och uråldriga hedniska föreställningar om Freja, och modena forskare förnekar att det folkliga Luciafirandet vore att anse som en årsfest, i varje fall inte utanför dess gamla utbredningsområde kring Vänern och Vättern. 

Men alla dessa vetenskapliga uttolkningar ger inte någon nöjaktig förklaring till att Lucias dag fortfarande firas. Vi firar inte minnet av sicilianskan som vågade stå för sin tro. Flertalet människor som deltar i Luciafestligheterna vet troligen inte ens vem Lucia var. Inte heller bryr vi oss om att festa för att solen vänder nere vid Stenbockens vändkrets och drar sig uppåt våra trakter. Det är inte hedniska offerfester vi tänker på, när vi dricker kaffet och äter lussekatterna. Vet överhuvudtaget någon utanför de folkloristiskt lärdes krets att dessa underligt formade bullar skall föreställa en djävulsfigur? Lucia och Lucifer låg frestande nära att sammankoppla.

Att vi firar Lucia bottnar säkerligen i att helgonets dag traditionsenligt ger oss en festanledning. Det ligger mycken sanning i Martin P:son Nilssons konstaterande: De flesta människor "saknar den gamla naiviteten, som lät festglädjen komma på beställning, då den givna tidpunkten var inne; de är för splittrade, de fordra för mycket, något särskilt, något nytt, något annat än det monotona. Nu är det jul, nu ska vi ha roligt. De vilja roas, de ha förlorat förmågan att roa sig själva och andra... När vår enda stora fest kommer, är det barnen som får roa de vuxna.”

Det är intressant att studera ortstidningarnas annonser dagarna före Lucia. Man kan lätt konstatera, att man inte håller så strängt på den 13. Luciafester ordnas gladeligen på en lördag eller söndag före eller efter den verkliga Luciadagen. Orsaken är naturligtvis att folk i allmänhet är lediga under ett veckoskifte. Då kan en festarrangör räkna med publikanslutning och följaktligen våga hoppas på ett litet netto som tillskott i föreningens notoriskt dåliga kassa. Det är nämligen oftast en förening av något slag som står tör festen. För att skapa fest behövs socialsamling, som Martin P:son Nilsson uttrycker sig. Föreningar är den moderna formen för dylik samling.

Men egendomligt nog firar inte alla Lucia. I regel saknar man i annonsspalterna representanter för våra arbetarorganisationer. De tycks inte fira Lucia på samma sätt som andra föreningar, men fester håller de i alla fall, även om tåget runt salen med Lucia, tärnor, stjärngossar och allt det där inte finns på programmet. Festen är dock huvudsaken. Det är ibland bra att ha ett skäl till festarrangemang, och de som av en eller annan anledning anser sig kunna nyttja den gamla traditionen omkring den 13 december, behöver inte grubbla sig fördärvade på program och arrangemang. Festens förlopp ger sig självt, och sedan kan man bara hoppas på ett skapligt netto.

Så har det katolska helgonet, dyrkat nere vid Medelhavet sedan 1500 år tillbaka, och den nordiska drömmen om ljus i svart decembermörker blivit en ingrediens i modern nöjesindustri, en anledning att hålla fest, att låta folk få se på vackra flickor.

Om det finns någon annan och vackrare orsak till Luciafirandet, skulle det möjligen vara Lucia som julens förebud. Men vad är julen i våra dagar annat än ett stort geschäft, ett stort skådespel och ett stort - barnkalas?