Västmanlands första Lucia var en man
En mörk och farlig natt
Förr i tiden var Lucianatten årets allra mörkaste. Enligt den julianska kalendern, som vi följde under medeltiden, räknades just Lucianatten som årets allra längsta och den föreställningen levde kvar länge i vårt land – långt efter att den julianska kalendern byttes mot den nuvarande, gregorianska, och vintersolståndet flyttades fram någon vecka.
Natten var en farlig passage, en övergång från mörker till ljus då det gällde att hålla sig hemma, i stillhet. Under lucianatten skulle man helst stanna inomhus eftersom allehanda illasinnande väsen flög omkring i luften just denna natt. I den så kallade ”lussefärden” trodde man att de dödas själar for omkring, liksom de otäcka varelserna ”Lussegubben”, ”Horn-Per” och självaste ”Lussekärringen”.
Ungdomarna kunde bege sig ut för att tigga, festa och sjunga i de intilliggande gårdarna men de vuxna höll sig hemma i tryggheten. Lucianatten ansågs vara farlig men var även en stor festhögtid som länge kallades ”Lusse långnatt” och ”lilla julafton”. Lucianatten var inledningen till en av dåtidens fastetider och det var viktigt att människor och djur åt sig ordentligt mätta just under Lucianatten. I vissa hem serverades upp till sju frukostar, med start redan klockan två på natten.
Dubbeldörrarna till förstugan uppslogos, och in trädde en dräng klädd i hvitt lakan, med en krans af ljus på hufvudet och bärande en väldig bål med glöggus.
M.V. Arnqvist, 1820
Västmanlands första Lucia var en man
På Skinnskattebergs herrgård bodde år 1820 brukspatron Vilhelm Hising, hans hustru Anna Märta Eleonora Taube samt parets dotter, Charlotta Vilhelmina.
På gården arbetade vid den tiden, förutom hushållerskor, tretton kvinnliga pigor samt betjänten Jacob Lindqvist från Grythyttan. Troligtvis var det den 32-årige Jacob Lindqvist som kom att bli Västmanlands allra första Lucia – han är åtminstone den första som har blivit omskriven.
Bruksinspektor Mauritz Vilhelm Arnqvist blev nämligen så häpen över den syn som mötte honom på Skinnskattebergs herrgård den dagen år 1820, att han präntade följande i sin anteckningsbok:
Då sex rätter voro förtärde och endast den sjunde, kakan, återstod, öfverraskades gästerna af en egendomlig syn. Dubbeldörrarna till förstugan uppslogos, och in trädde en dräng klädd i hvitt lakan, med en krans af ljus på hufvudet och bärande en väldig bål med glöggus. Egentligen borde det varit en tjenstflicka, ty han skulle föreställa Sancta Lucia, men, förmodligen för bördans skull, hade därtill i senare tider tagits en karl.
Att man valde en manlig Lucia det året berodde således på att glöggbrickan var så tung, att den manlige betjänten fick ”hoppa in” och axla rollen som ljusbärerska.
Jacob Lindqvist föddes 1788 i Grythyttan, arbetade som kusk i Arboga och som betjänt på Skinnskattebergs herrgård under några år. 1824 flyttade han till Stockholm där han sadlade om till vaktmästare. Jacob hade nog inte en aning om att han skulle gå till historien som Västmanlands, och kanske Sveriges, första Lucia.