Stjärngossarna

En julberättelse från förr

Författare: Kalle (Efternamn okänt)
1900-1910
Spara
Det var i en Västmanlandssocken österut julen 1908. Några glada vänner och goda grannar, ungdomar naturligtvis, hade sammankommit for att döda tiden. "Det är trist, att en inte ska ha något trallalej under hela långa helgen", suckade en för stunden litet pessimistiskt anlagd. "Vår tid är så praktisk och så klok, men så prosaisk också, och de ungas sinnen äro gamla vid 20 år. Tacka vet jag förr, den gamla goda tiden!"

”Liksom du skulle minnas, hur det var dâ!” - ”Eller känner du dej så där Methusalagammal redan?” gäckade en annan, mera gladsynt i laget. - ”Men han sa något! Den gamla goda tiden, tja, den bjöd nog ändå åtskilligt af en ungdomens lifskulör, som nu bleknat ur”, inföll en tredje en smula filosofiskt: "Tänk på våra folkdanser och folklekar, som nu börja tas upp till heders igen! Och af längesen bortlagda plägseder vid helgerna, särskildt julen, kanske det kunde finnas något att ta vara på."

”Pst kamrater! Jag har'et!”, skrek den gladsynte till och hoppade upp från sin stol. ”Tänk om vi skulle ta och gå med trettondagsstjärnan, agera stjärngossar! Hvad säger ni om'et?” Allmänt bifall, äfven af den fjärde, som icke talat.

”Men vi äro bara fyra, och det måste vara åtminstone fem”, betänker den filosofiskt anlagde. Då stiger som en räddande ängel Ludde in genom dörren.

”Bravo, Ludde, bravo, du kom som efterskickad! Du ska vara med och agera stjärngossarna”, resolverar den gladsynte.

”Tänk om vi skulle ta och gå med trettondagsstjärnan, agera stjärngossar! Hvad säger ni om'et?”

”Hvad är det för tok!? Nog har jag läst för både skollärare och präst, men sannerligen jag vet, hvad stjärngossarna äro för något. Det ska väl vara något skoj med ordnar, kan jag tro.”

”Tok, du! Nej, tyst ska du få höra”, säger den filosofiskt anlagde, och börjar berätta och instruera:

”Jo, se, om jag skulle börja från början, så ha vi, som ni vet, haft många julplägseder, somliga traditioner ända från hedenhös. Men att gå med trettondagsstjärnan är däremot en plägsed, som har sin begränsning af kristningstiden. Den har sin upprinnelse i en medeltida ceremoni eller ett skådespel, som af prästerna uppfördes i kyrkorna. Tre präster, föreställande de vise männen från Österland och därför kungligt beskrudade, tågade med tjänarfölje in genom kyrkan och fram till altaret, där de under en strålande Betlehemsstjärna förklarade sig söka den nyfödde judakonungen. Ett förhänge drogs åt sidan, ett barn blef synligt, och »de vise männen» föllo ned och tillbådo. Vid dessa tillfällen insamlades af tjänareföljet skänker åt prästerna. Så småningom förändrades detta kyrkobruk därhän, att prästerna i stället för att afvakta skänkernas hopsamlande i kyrkan gingo omkring med stjärnan och upptogo dem direkt i husen, då detta helt visst slog bättre till i påsen.”

Efter reformationen öfvergick seden med stjärngången till skolungdomen och vidare till de yngre bland allmogen. Och »trettondagsstjärnan» bibehölls allmänt till för ett 50-tal år sedan, då den började så småningom slockna ut.

Ja, detta var litet om den historiska bakgrunden. Nu till arrangemang och rolltördelning:

Stjärngossarna ska egentligen vara fem. Tre föreslälla de vise männen och klädda i långa, hvita skjortor med röda bälten, på hufvudet en utsirad mössa af t. ex. papper. Den fjärde är Judas med pungen, som tar upp gåfvor. En svart toppmössa och en afvig skinnpäls duger till utstyrsel åt honom. Den femte, stjärnkungen, ska ha litet grannare och högre hufvudbonad än de tre vise. Annars klädd som de. Han bär stjärnan, gjord sexhörning och af genomskinligt papper samt inifrån upplyst af ett ljus.

En af de tre vise männen skall egentligen vara svart i ansiktet som en morian, då han ju ”kommer från Morie land”. Annars kan också det svarta ansiktet ges åt Judas eller åt en sjätte person, den långskäggige Herodes.

Sången hörde alltid stjärngossarna till, da de vandrade från gård till gård.

Så här lyder en hälsningsstrof:

Goder morgon, goder morgon bad kvinna och man / husbonde, matmoder, hvar i sitt stånd! / Vi önska eder alla en fröjdefull jul! / Från olyckor alla bevare er Gud!

Sa här låter en annan gammal bekant:

Staffan var en stalledräng, vi tackom nu så gärna / han vattna sina fålar fem, allt för den ljusa stjärna. / Ingen dager synes än / stjärnorna på himmelen, /de blänka.

Den filosofiske slutade här och tog sjungande om halfva Staffanvisan.

”Nu börja vi genast göra oss i ordning för att gå med trettondagsstjärnan, eller hur, stjärngossar?” ifrar den gladsynte. De andra, äfven Ludde, som kom sist, nicka bifall. Och alla börja nynna:

”Vi önska eder alla en fröjdefull jul!”