Fiholms Pepparkakor

Tiderna var dåliga, det första världskriget och spanska sjukan tärde hårt både på ekonomin och på de personliga resurserna. Ellen blev äldre och var kanske inte glad alla dagar. Pengar var ett ständigt bekymmer. För att råda bot på det problemet startade hon en kaninfarm men affärerna blev inte lysande

Hon arrenderade då gårdens trädgård där mäster med dräng odlade grönsaker av olika slag som såldes på torget i Västerås. För att få varorna till torget köpte hon en Ford som med ett enkelt handgrepp kunde byggas om från lastbil till personbil. Själv tog hon körkort och det berättas att hon inte brydde sig om ”var häftstiften satt för hon tänkte inte bli mekaniker”. Körprovet klarade hon dock med glans i 1920-talets Västerås. Grönsaksproduktion var inte heller särskilt lönsamt och farmor tänkte vidare.

Hennes bror lovade att om hon bakade en pepparkaka värd beteckningen pepparkaka så skulle han sälja den åt henne. Och Fiholms Pepparkakor föddes. Farmor hade ett recept som hon fått av sin farmor och hon började baka kakor i köket på Fiholm omkring 1920. Försäljningen gick strålande, bror Hjalmar sålde allt hon kunde baka på NK:s matavdelning i Stockholm.

Kakorna packades i plåtrör, med en smal klisterremsa runt locket med texten Fiholms Pepparkakor. De låg i silkespapper för att inte gå sönder, var tunna och knapriga med en utpräglad smak, inte för starka men inte heller menlösa. För att förse marknaden med tillräckligt många kakor var farmor tvungen att kalla in hjälp.

Ett bageri inreddes i källaren på Fiholm och verksamheten tog riktig fart. Två flickor på gården blev bagerskor. Efter en tid utökades marknaden, kakorna såldes i prestigebutiker i London, Hamburg och Paris. De packades i stora trälådor med massor av krollsprint och åkte tåg till kontinentens städer. På NK blev de en stor framgång och ännu idag finns åldringar som minns hur de gick med sina föräldrar till Kompaniet för att köpa Fiholms Pepparkakor.

Tiderna förändrades dock. Farmor dog en allt för tidig död. Hennes tre yngsta barn ärvde receptet och verksamheten drevs vidare fram till 1948 då det blev oekonomiskt att baka pepparkakor för hand. Nu hade storproduktion av konsumtionsvaror etablerats. Det fanns inte plats för högkvalitativa produkter. Människor tyckte det var bra nog med snabbtillverkade kakor av ingredienser som Fiholms Pepparkakor inte varit i närheten av. De bakades av produkter från Sveriges bönder. Här ingick inga billiga kryddersättningar eller fetter. Bageriet lades ned, flickorna blev arbetslösa och dammet lagrade sig över vedugn och bakbord.

Sömnen varade till 1990-talets början då en av oss två systrar blev arbetslös och gick en Starta Eget kurs. Vad var naturligare än att väcka pepparkakorna. Att ta upp farmors lysande idé från tidigt 1920-tal och anpassa den till dagens krav och marknad.

Efter en hel del räknande och funderande återstartade vi så Fiholms pepparkakor. Vi fick en order inför julen 1994 och började med stora hjärtan. För att inte investera oss fast i maskiner och lokaler gick vi staden runt och frågade bagare vi träffade om de möjligtvis kunde hyra ut sitt bageri på lördagar och söndagar. En vänlig, men skeptisk bagare, nappade. Vi flyttade in varje helg hela hösten och bakade allt vad tygen höll.

Det gick lite si och så. Det är inte samma sak att baka för det egna hushållet och baka större mängder. Problem hopade sig. Mjölet vi använde var inte rätt, mängden kryddor enligt receptet var helt fel och vilken sirap av alla som finns idag skulle vi ta? Till sist hade vi anpassat receptet efter dagens krav och ingredienser. Vi fick fram en deg som tål att kavlas till tunna 0,8 mm och produktionen kunde komma igång. Fortfarande är det Sveriges bönder som står för ingredienserna, kryddorna undantagna.

Första året var en lång lärotid, andra året likaså, det tredje och fjärde började vi få ett litet grepp om vad vi höll på med. När vi startade det femte året hade vi kommit så långt att vi lånade bageriet när bagaren var på semester. Nu kom produktionen igång på allvar. I år, 2002, är det år sju efter nystarten.

Våra kakor är tunna, knapriga, blanka inunder, inte för starka men inte heller menlösa, precis så som farmor gjorde sina, då för länge sedan. Vi packar kakorna i rör, precis som farmor, men vi skryter lite genom att ha en etikett på rör och burkar. Försäljningen sker till företag, på julmarknader och till gamla pepparkaksvänner, de som minns hur det var att gå till Kompaniet och inhandla dem. Vi säljer även till sådana vänner som inte kan säga nej. Farmor som kom till Fiholm 1903 och som dog 1932 gläder sig i sin himmel. Det är inte utan att min syster Eva och jag känt hennes styrande hand bakom vårt agerande.