Prästfrun och juleljusen

”Klockan halv sex, precis när de första julottebesökarna syntes på gatan tändes ljusen i de tio fönstren på övervåningen. Som väl var fanns det 60 ljusstumpar kvar sedan förra året så att vi kunde fullfölja traditionen. Men vi släckte under själva julottan, annars kunde det inte ha räckt. Hoppas det är andra tider nästa jul så vi kan ha hela ljus i stakarna!

Klockan halv sju började julottan. När Ernst i mycket god tid kom till domkyrkan mötte han många som var på väg hem – de hade inte fått plats i kyrkan och inne i kyrkan stod mängder av människor, trots att alla bänkar och stolar som kunde uppbringas ställts ut. Det var över 3000 i kyrkan. Det har aldrig varit så många i en julotta tidigare. Klockaren gick före och banade väg för Ernst, annars hade han inte kommit fram till predikstolen”

Följande jul var inte lättare vad ljusen beträffade; Runa hade lyckats gjuta några så det räckte till två i varje fönster och hon var stolt över den julmat hon lyckats åstadkomma trots kristidens ransonering. Julbaket var gjort med ägg ur vattenglas och dagen före julafton hade hon fått erbjudande att köpa en kanin som måste tillredas och konserveras med hermetisk inkokning för en senare festmiddag.

”Före halv fem brann ljusen i alla tio fönstren. I år skulle det nämligen för första gången bli två julottor i domkyrkan, klockan fem och klockan sju. Fem minuter över fem släckte jag dem. Sedan måste jag gå ner och tända eld i pannan. --- Tio minuter före sex tände jag ljusen igen, frikyrkorna började sina ottor halv sju och klockan sex kom de första ut från kyrkan. Då var det redan flera på väg till andra ottan.”

Runa fick hjälp med passningen och kunde tillsammans med maken besöka nästa otta men fick knappast plats i prästbänken; många besökare fick stå och den juldagen hade domkyrkan 4500 besökare

Om julen 1943 skriver Runa:”Även i år fanns inget annat än ståplats för många julottebesökare. Jag var hemma och passade ljusen. Av flera omtänksamma vänner hade jag fått ljus så det räckte till de tio fönstren.--- Men egentligen var det en minst lika fin julotta att få gå i gårdens dunkla rum och passa de många fönsterljusen, se människorna på väg till och från ottan och när ljusen släckts titta ut och beskåda de lysande fönstren i domkyrkotornets glaskammare.”

Året därefter, 1944, var domkyrkokören bjuden på kaffe mellan de båda ottorna. ”Vi står i salongen där levande ljus brann i granen och i fönstren, då vi svagt hör När juldagsmorgon glimmar nerifrån hallen. Sången blir starkare och starkare då kören kommer uppför trappan. Så sitter Herman Lindqvist vid flygeln med kören runt omkring och vi får höra den sista versen. Det var nästan överjordiskt vackert. --- Snart fanns de 38 sångarna runt kaffebordet. Strax före sex var de åter på plats i kyrkan. Ernst hade haft ottan klockan fem och då var jag med”.

Julen fredsåret 1045 beskriver Runa som en mycket fin helg. Inte minst för att den lille sonen är stor nog att uppleva något av julglädjen. När han väl somnat var det dags att förbereda julmorgonen: