Ingen jul utan ostron

Denne skickas i förväg för att ”vid hvarje station hafva litet varm mat till reds, när vi komma fram”. Resan var 20 svenska mil lång och hade tre nattstationer.

På vägen upp stannar han i Norberg för att besöka sin syster och svåger. Som present överlämnar han hummer och ostron. För säkerhets skull har han fört med sig en ansenlig mängd, då han insett att fadern glömt köpa de mest uppskattade av alla den tidens delikatesser. Påföljande dag är söndag och han följer sin svåger till kyrkan. För att visa norbergsborna guldet på sin uniform höll han pälsen och rocken öppen och vände sig åt alla sidor och han fick många handslag och lyckönskningar av de äldre som kände igen honom.

Från Norberg fortsatte han de två milen till Larsbo och togs emot med innerlig rörelse av modern och de hemmavarande syskonen, fyra bröder och två systrar.

Julaftonen börjar med fiske på Larsbosjön, som gav ”6 sköna abborrar och 5 skålpund gädda. Vi foro högfärdiga hem med vårt fiskafänge och alla blevo förundrade.”

Under frukosten frågade modern om Le Clou ville ta på sig matlagningen så länge deras väntade stockholmsfrämmande skulle vara där. – ”Ja, om min moder befaller, huru många rätter, som skall vara och hvilka. Men gröt, tårtor och bakelser torde vara bäst om hushållerskan lagar. Lutfisk, som efter gammalt vis, om jag minns rätt, plägar vara en säker julaftonsrätt, känner han intet, och får antingen jag eller en af systrarna bliva hans tolk i köket till dess folket lära sig förstå honom.”

Sedan blev det ett "hasleri" om rätterna till juldagens middag. Alla skulle ge upp var och en sin rätt. Vitkål juldagen fick allas röst och det blev beslutat att tolv fat (rätter) skulle serveras juldagens middag och senare inte mer än åtta till middagarna och sex till aftnarna. Fadern påpekade att skinka och bringa, rökt oxtunga och rökt ”medvorst” inte fick glömmas.

Redan klockan fyra stiger man upp för att förbereda sig för julottefärden. Alla hästarna var påselade och 13 stickbloss färdiga och modern hade ”vid en skön eldbrasa frukostbordet tillreds för oss som skulle i kyrkan. -- Straxt efter klockan fem satte vi oss i våra slädar och jag anvisade Le Clou stället där han kunde se hela processionen om en liten stund fara med facklor. De stodo färdiga och tända vid kvarnen, där hvar och en släda emottog sitt stickbloss, innan den åkte ned på sjön och med illuminationen gjorde en admirabel effekt, i synnerhet som sviten blef ganska lång af tillstötande bruksfolks och bergsmansslädar.”

När Larsboherrskapet hunnit över sjön och fram till kyrkan ringdes samman. Ottesången varade till inemot dagningen varefter man gick till kyrkstallet för att värma sig en stund före högmässan, som varade fram till klockan tolv, ”då jag på kyrkbacken fick många påhälsningar af mina kända socknebor och hörde kvinnorna säga till hvarandra: - Herre Gud, se herr Carl! Nej se hur grann han är med guld på klärna! Gud ske lof, nu har herrskapet fått hem honom med lifvet!”

Under hemfärden låter man gästerna roas av ett för dem okänt spektakel. ”Här i Bergslagen ha de ett gammalt bruk, när de juldagen fara ifrån kyrkan, att köra i kamp som ursinniga människor, flera slädar i bredd i åtskilliga flockar dit åt deras hemvist äro omkring denna delen av sjön Barcken, som är tämmelig stor. Orsaken till denna kampkörning är en gammal sägen hos folket, att den, som först kommer till lands från kyrkan, skall först få sitt hö bärgat under sommaren."

Hemkomna gick var och en till sitt för att ”städa sina chiffonerade hufvudbonader (tilltufsade peruker)som carpusen nedtryckt, och för att fruntimmerna, gemenligen lätt klädda under deras pälsar, skulle få tid snöra och kläda sig, emedan alla ville parerade visa sig.”

Till julmiddagen var även prästfolket inbjudna och man samlades i stora matsalen till ett bord dukat för 26 personer och ”alla åto med mycken apptit.--- Hvad min fader glömt i ostron och humber hade han rikeligen ersatt uti confecturer och fina viner, ty vi fingo en ganska vacker dessert efteråt, som i min förra hemvaro var här alldeles okänd. Utom Rhenskt och Mosel hade han Madera och Champagnevin, så att hans främmande fingo se huru en rik brukspatron lefde. Och flera skålar, hvaribland konungens och drottningens, gjorde herrarna rätt muntra, änskönt de, som ej tillförne varit på Larsbo, undanbådo sig den vanliga välkomstkannan”. Till desserten serverades även en stor bål punsch och en bischoff

Gästerna hade undanbett sig soupé och därför serverades klockan tio endast ett bord ”med litet kallmat, men mycket ostron, där alla – mot svensk vana – följde mitt inrådande att intet dricka annat på ostronen än det sköna Larsboölet, hvaraf de funno sig admirabelt, så att jag fick tack för mitt råd.”

”Om afton, sedan allt prästfolket var bortfarit, som ej gjorde stor skada på ostrona, skiljdes de gamla herrskaperna åt men vi ungdom roade oss med prat och pantlekar till klockan tre om morgonen.”

Annandagen för bara några till kyrkan. För de hemmavarande hölls efter ”vanlig Larsbosed” och ”på gammalt värdigt svenskt vis” gudstjänst i vardagssalen. Bordet i stora salen var dukat till middag som gårdagen. ”En tio skålpund ferserad gädda med ostronsause fick uppmärksamhet.”

Så förflöt helgfirandet, nya gäster kom och for, kalasen avlöste varandra. Spelborden sattes fram varje kväll. Man gjorde slädturer och hälsade på släkt och vänner på kringliggande bruk, bland annat på Simla, Västanfors och Malingsbo. Nyårsdagen firades moderns födelsedag på Larsbo med stor fest, ett 40-tal gäster, 16 rätter, levande musik och dans hela natten, en fest som även bruksfolket fick sin