Före och efter Kalle Anka

När det gällde julförberedelserna för julmaten hade husmödrarna ett stort arbete att ta itu med. Både i stan och på landet la man lutfisk i blöt, kokade skinka och tillverkade korv. På landsbygden lagades mer mat än i stan eftersom man slaktade själv. Flera berättar om den fasa de som barn kände när de hörde julgrisen skrika vid slakten. De äldsta av de intervjuade personerna värdesätter att de fick äta sig mätta på julen. Det gäller oftast familjer med många barn t ex torpare på landet och arbetarbarn i stan.

Till julen skurades och fejades i lägenheter och stugor. Trägolvet i köket skurades dan före julafton. När man sedan började lägga på korkmattor skulle dessa rengöras och få sin speciella behandling till jul. Nils f.1929 och uppvuxen på en gård utanför Arboga minns: ”Det fanns ju korkmatta i köket och den skulle alltid fernissas dan före jul så när man kom ner på julaftons morgon, så fanns den där härliga lukten och då var det jul.”

Julgran hade de flesta råd med och den pryddes med det man hade råd med. Levande ljus, kritkarameller och äpplen förekom oftast. Carl, född 1923, som vuxit upp i en 9-barnfamilj i ett rum och kök i Västerås berättar hur trångt det var med julgranen: ”Julgran så klart skulle det ju vara. Den fick stå i en tioliters svagdrickakagge med vatten i. På kvällen fick den bäras ut när man skulle gå och lägga sig, den fick inte plats inne.”

Julklappar var inte en given sak på 20-30-talen, i vart fall inte för barn till industriarbetare dagsverkstorpare, statare eller lantbrukare. Om de fick några var det i allmänhet nyttiga paket innehållande hemstickade raggsockor, vantar eller andra klädesplagg. Någon säger att en ”riktig julklapp” var en leksak. Så kallade nyttiga klappar räknades inte som riktiga bland barnen. För yngre, födda på 40-talet och senare, var det självkart med leksaker i julklapp. I de högre tjänstemännens familjer skrevs rimmade verser på julpaketen. Ingrid, f. 1925 och dotter till en kyrkoherde utanför Västerås, säger: ”Vi skrev verser och min pappa var mästare i att skriva verser. Om det fanns ett paket, det var han som delade ut julklapparna, som det inte var någon vers på, fabricerade han i all hast en vers, även om han inte visste vad som låg i paketen.”

På landsbygden var julfirandet i bondgårdarna mycket omfattande. Julafton och juldagen tillbringades hemma på gården. Julbjudningarna började på annandagen. Då började man gå runt på kalas hos varandra i gårdarna. Julgransplundringarna började på Tjugondedag Knut. Det kunde gå ända in i april innan man hunnit fira färdigt i alla gårdar.

Julfirandet idag är fortfarande intensivt för de flesta med julmat, julgran, julklappar och umgänge med släkt. En del har dragit ner på julklappsinköpen, främst av ekonomiska skäl, och ger endast till barnen. Det är nuförtiden inte självklart att alla kan ta ledigt under julen. Några av de som berättar om julfirande arbetar under vissa juldagar. De firar knappast jul eller får skjuta upp firandet till senare under julen t ex bussförare och sjukvårdspersonal. En informant som är ogift och butiksanställd känner sig utarbetad vid jultid och firar inte jul. En del tycker inte om julen, de reser hellre utomlands.

Nya inslag i julfirandet har kommit till sedan Tv:n gjorde sitt intåg. Några berättar att de bygger upp nya traditioner för sin familj med de gamla traditionerna som grund. En lärare berättar hur han med sin familj och svärföräldrarna förbereder och firar jul i villan efter ett noggrant upplagt schema där varje familjemedlem har sin speciella uppgift. Man tillverkar julpynt, klär granen, bygger upp ett jullandskap, kokar julgodis, får julklappar på morgonen i särskilt sydda strumpor upphängda vid sängen och ser på Kalle Ankas Jul kl 15.00. På kvällen klär morfar och barnen ut sig till tomtar. Med lyktor och julklappssäck kommer de sedan gående ute i kvällsmörkret med julklappar in till de vuxna.