Prosten som fruktade julen

Fejande inför julen

I prästgården fejas och skuras det då som nu inför helgen. ”Pigorna, stackare, äro de, som mest få ligga i oket. Vad ofantligt arbete de haft till helgen! Slakt, byk, bak och bränn ”(hembränning). Till sist får så prästfamiljen fira jul”, men julklappar är aldrig huvudsaken. Ofta nämns de över huvudtaget inte. Så dock 1815; ” Min hustru, som spart några riksdaler av enkepengarna efter salig svärmor hade därföre köpt några nödvändiga småsaker åt barnen, och tillagt något hemgjort. Allt detta skulle dock vara, men inkom nu såsom julklappar i en korg klädd med granris och upplyst med många påfästade ljus. Detta var så mycket artigare, som kostnaden var måttlig och sättet väckte glädje. Större flickorna, vilkas begär redan stigit, och äro vana vid åtskillig grannlåt, tycktes icke mycket fägnas därav, men Theofron (sonen) och Carl Sabelhierta (pensionair*) gladdes mycket åt var sin ny hemväven väst.”

När prosten följande morgon återvänder hem efter den svinkalla julottan i en kyrka som inte eldas, kryper han ner i sängen för att ”vederkvicka” sig. Plötsligt känner han i mörkret något mjukt och ulligt som nästan skrämmer honom eftersom han är ”nog nerfsvag och blir snart uprörd”. ”Vid tillseende med ljus, fann jag en stor blåntopp och däruti 2 stora sköna bjällror av Skulltuna fabriqven, som mycket fägnade mig, emedan min hustru länge önskat sig sådana. Jag förstod strax, att det var en gåva, och fick sedan veta att Capitain Brunijan på Kusta givit dem till julklapp, och var nu fröken Frank därifrån hit till kyrkan, samt åt frukost hos oss, varpå hon hämtade båda smågossarna (Theofron och Carl Sabelhierta) för att efter vanligheten tillbringa några dagar på Kusta hos det goda gamla folket.”---

Seder och traditioner

Julen 1819 återfinns Muncktell i Sevalla som präst och skriver: ”En svår julafton av värsta urväder, som jag någonsin sett. Drängar och torpare voro tidigt i rörelse att uppsätta ett par långa julstänger. De voro för dem en onyttig oro, men för mig en glad påminnelse om min barndom, då jag i Leksand alltid var med vid sådana anstalter”.

Ett par år senare utnämns Muncktell till prost i Irsta och cirkeln är därmed sluten. På det intilliggande godset Hagbyholm bor majoren Olof von Post – också han en flitig dagboksskrivare. Herrarna hyser stor respekt för varandra och ventilerar väder, krämpor, blodiglar och fotbad med samma intensitet som de delar med sig av sina religiösa grubblerier. Att familjen von Posts ekonomiska villkor dock är helt andra än prostens framgår av följande utdrag ur majorens julbeskrivning från 1826; ”Om aftonen var vår lilla lyckliga familj sysselsatt med det vanliga julaftonsnöjet julklappar, vilka nu lärer gått till ett antal av 166. Den för oss föräldrar mest glädjande var emellertid det vackra videtur som vår son Calle fått i den teologiska examen han undergått. Detta var oss en fullkomlig surprise. Herre Gud hur god är icke du mot oss”.

I Prostgården firades julen detta år betydligt anspråkslösare: ”Vi var alla belåtna att på julafton vara hemma för oss själva.--- I stället för den vanliga lutfisken hade vi till afton skön stuvad hummer. Kalaset var dock sparsamt och kostade utom tillagningen 1 riksdaler. Julklappar hade vi icke, mer än att ett eller annat av barnen visade sin kärlek emot mamma med en mössa, krage, m.m.”

Den här julhelgen avhöll sig den flitige kyrkobesökaren von Post både från julotta och andra gudstjänster, ”i anseende till slöskodda hästar och stark halka i backar och på små vägar”. Den tidiga morgonen och bristen på slädföre avskräckte dock inte gårdens folk. De gav sig av på ”hjuldon”.

De dagliga sysslorna pågick oftast långt in på julaftonskvällen. Överraskande besök hörde också till vardagen och när ett år annandagens sedvanliga julkalas för folket på Hagbyholm pågick, dök unge greve Piper från Engsö oväntat upp. Han var på väg från Springsta i Kärrbo till Västerås – en sträcka på cirka 15 kilometer - men blev kvar över natten ”i anseende därtill att han var utrustad med en trilla och skenig häst samt en full kusk”, noterar von Post.

Prostens plikter i juletid

En prost måste tänka på alla. Den 23 december varje år hade Muncktell fattigutdelning i kyrkan och sockenstugan, ibland följd av middag för kyrkvärdarna. När en av hans pensionairer en julafton sändes till sina farföräldrar i Kungsåra, skickade prosten med lite kastved till änkan i Lenstugan, eftersom han befarade att hon kunde frysa ihjäl med sina tre sjuka barn.

De julkalas, som präst och herrgårdsgrannar så flitigt ägnade sig åt, tröttade den med åren allt dövare Muncktell och von Post tycker att dylika fester aldrig borde få förekomma när det inte är månsken och slädföre. Trots dåliga vägar och strapatsrika färder, där uppdykande vargar inte var något ovanligt, bjöds det årligen på julkalas i hela pastoratet, även om umgänget var intensivast de perioder då man lätt förflyttade sig över isar och frusen mark. Annandag jul noterade von Post ett år att familjen bjudit så många grannar de hade rum för till middag – inalles 36 personer.

Prostens ögonsten var den älskade sonen Theofron. När denne 1828 oskadd lyckats ta sig den mödosamma vägen från Stockholm och på självaste julafton kastar sig i faderns armar, skriver prosten: ”Theofron hade med sig en butelj dyrt portvin till sin far och julgåvor till de övriga. Jag stackare har inte för två styvers värde att giva någon. Skulle jag för 6 à 8 år sedan trott att han nu skulle ha mer medel att vinka med än jag?” Theofron skulle med åren bli en välkänd profil i industrisverige. I Eskilstuna grundade han Muncktells mekaniska verkstad och blev vida mer känd än fadern som oroat sig för hans framtid eftersom ”han inte var en bokens man.”

Personinformation

Johan Fredrik Muncktell, teologie doktor och prost, föddes 1764 i Leksand och prästvigdes 1790. Efter en tid som pastorsadjunkt i Irsta blev han komminister i Kärrbo samt kyrkoherde och senare prost i Sevalla. 1821 återkom han till Irsta och verkade där till sin död 1848. Muncktell, som ligger begravd på Irsta kyrkogård, började på sin 50-årsdag att föra den dagbok som tvärt tar slut 15 år senare. Manuskriptet upptäcktes på Västerås stadsbibliotek av bibliotekarie Magdalena Hellquist som tillsammans med ett forskarlag tolkat och utgivit dagböckerna.

Major Olof Jacob Rangel von Post ( 1771-1830), var gift med arvtagerskan till Hagbyholm Hedvig von Post och fick vid adlandet antaga hennes efternamn. Han överlevde Gustaf III:s strider på finsk mark, och tackar varje år Gud för nåden att få leva vidare. Fram till sin död förde han dagbok. Släkten von Post äger alltjämt både godset och dagboken.

 Förtydliganden: Pensionair= inackorderat barn som åtnjöt undervisning i privatfamilj. Videtur= bevis eller intyg.