Har julskommen gästat er i år?

Författare: "Mia", Svenska Dagbladet 30/12 1961
1961-1962
Spara
Det var en dag i julhelgen för ett tiotal år sedan. En familj hade just flyttat in i en västmanländsk bondgård. Nu stod husmodern i köket och plockade in maten sedan man ätit. Det luktade helg av gröt och skinka, utbrunna stearinljus och granris. Man eldade i vedspisen för värmen och trivselns skull. Ute var det redan mörkt. Gården låg lite ensligt, men genom köksfönstren kunde man se hur det glimmade vänligt av ljusen hos grannen på andra sidan sjön

Allt andades med andra ord frid. Då rycktes dörren upp med ett brak. En kall vindil for genom köket och på köksgolvet hamnade ett drygt meterlångt föremål av mänskilg skepnad. Att hon blev livrädd är lindrigt uttryckt. Men husets herre som kom kunde konstatera att det, som slängts in genom köksdörren bara var en halmdocka, rätt slarvigt och klumpigt hopfogad. Av dem som slängt in dockan syntes inte ett spår. De var borta med den kalla vintervinden.

Först dagen därpå lyckades de nya västmanlänningarna få reda på att det som hamnat på deras köksgolv var en s. k "skomme", och bruket att slänga in den till sina grannar var gammal sed där i bygden. Varför man gjorde så var det egentligen ingen som visste. De forskade vidare och fann i ett par av Västmanlands fornminnesförenings skrifter upplysningar om, att det var ynglingarna som brukade fläta "julskommarna", förse dem med en adresslapp på bröstet och kasta in dem till granngårdens flickor. Sedan gällde det för pojkarna att smita iväg så fort som möjligt och för flickorna att försöka infånga den skyldige.

"Troligen är julskommen liksom julbocken en fruktbarhetssymbol", skriver intendent Sven Drakenberg på ett ställe och på ett annat, "dessa halmfigurer leda antagligen sitt ursprung från en seglivade folksed att bevara och vid vissa tillfällen använda det på åkern sist skördade kärvarna, i vilka man ansåg sädesfältets makt, liv och väsen innebo. Hän till en likartat upphov bör man påtalgilgen ock föra halm tillverkade julkronorna". Det skrev han 1931. Nu är han inte lika hundraprocentigt säker på det där med fruktbarhetssymbolen, menar snarare att både julbock och julstomme kunde vara ett uttryck för ungdomens leklust, när de hade tillgång till julhalmen på stuggolvet.

Hur som helst så har julskommen, som tycks ha varit ett medel att komma i kontakt med grannen och hans julmat, återuppstått i förminskad och förädlad form hos Västmanlands läns hemslöjdsförening, som har tagit förebilden från en bevarad halmdocka från Kolbäcks socken. För att pigga upp honom har han även försetts med en röd tomteluva. Om halsen har han istället för adresslapp en vers, som också står på originalet. Där står:

En skomakare ja är!

Som är ganska sur och tvär

Nu tredje jul ja varit hit

Å inte fått en enda bit

Om ja nu inte något får

Så kyss mej i .... å ja går