Hovslagarns Amanda

Amanda föddes i Västerås domkyrkoförsamling den 7 mars 1833 som dotter till hovslagaren Olof Brandt (1802–41) från Grythyttan och hans andra hustru Christina Elisabeth (Stina Lisa) Nyholm (1817–38), som var bergsmansdotter från Söderbärke. De gifte sig där 1832, och Stina Lisa flyttade från Söderbärke till sin man i Västerås. Olof hade blivit änkling året innan. I födelseboken står deras dotter antecknad som Paulina Amanda. Hon var deras enda barn, och hon blev tidigt föräldralös.

Stina Lisa drunknade i Stockholm 1838, och Olof, som nu hade blivit änkling för andra gången, dog i leversjukdom 1841. Den åttaåriga Paulina Amanda kom därefter att bli fosterdotter i den ena Västeråsfamiljen efter den andra. En gång om året skrev domkyrkoförsamlingens präst in hennes namn på en ny sida i husförhörslängden. Hon flyttade först in hos tobaksspinnaren Johan Oscar Nyman, 1842 hos skräddaren Carl Otto Wenngren och hans hustru Maria Christina Westlund, 1843 hos snickaren Olof Wistrand och hans hustru Johanna Augusta Haglund, och 1844 hos sejlaren (repslagaren) Per Blomquist och hans hustru Charlotta Wilhelmina Brinck. Hos deras familj kom hon att stanna hon i fyra år, tills hon femton år gammal flyttade till Stockholm i november 1848.

I Stockholm bodde Amanda (som hon nu kallades) bland annat i en vindsvåning hos guldsmeden Theodor Lilja. Hon arbetade under ett knappt halvår som tjänsteflicka på ett värdshus någon mil utanför staden. Därefter flyttade hon på Liljas inrådan 1850 in hos grannen inunder, von Scheven, där hon hjälpte till i hushållet. Hon började också ta teaterlektioner. 

I den svenska litteraturens historia är von Scheven ett känt namn, fast inte som författare. Vid mitten av 1840-talet hade författaren Carl Jonas Love Almqvist länge tyngts av ekonomiska svårigheter. Han började låna pengar av den före detta ryttmästaren Johan Jakob von Scheven. Skulden växte så småningom till omkring 18 000 riksdaler, vilket motsvarar åtminstone en och en halv miljon kronor i dagens penningvärde. Utan möjligheter att betala tillbaka valde Almqvist att stjäla de skuldsedlar som han hade lämnat till von Scheven. När stölden upptäcktes försökte han rikta misstankarna mot någon annan, och han valde den sjuttonåriga Amanda! Almqvist skrev ett anonymt brev till Amanda där han uppmanade henne att resa bort en tid. Brevet, som är skrivet med tillgjord handstil och avsiktliga felstavningar, har av litteraturhistorikern Algot Werin kallats ”det kuriösaste av hans pennas alster”. Utanskriften lyder: ”Mamsell Amanda Brant, högst anjeläget. Lemnas hos baron Dalbedils [D’Albedyhlls] i Lutersgrän.” I brevet står:

”Söta Amanda, gå nu för gu skull inte till gubben ryttmästarn i afton, han har mycket ont i sinnet och gjör dej olycklig i polisen, efter du havt saker förr i Västerås som koma fram. Holl dig undan hos andra nogra dar, bäst är att du går till mamsel Malmström hoss Ekers, der får du ett brev med pengar så du kan resa bort litet på ångbot, följ en väns råd och akta dig, han vakar öfver dig, goda söta Amanda!!”

Efter att Almqvist tre gånger hade försökt ta livet av von Scheven med arsenik (en gång i hans brännvinsflaska och två gånger i hans havresoppa) men misslyckats, flydde han 1851 till Förenta staterna för att undkomma rättslig påföljd. Vid rättegången mot honom var han därför inte närvarande, men Amanda hörde till dem som kallades att vittna.

Amanda Brandt hade varit inneboende hos von Scheven endast en dryg månad innan detta skedde. Hon siktade nu på en karriär som sångerska och skådespelerska, och hennes ambition var att bli antagen som elev vid Kungliga teatern. Sådana platser var eftertraktade. Undervisningen var gratis, och eleverna uppbar till och med en liten lön. I väntan på elevplats tog hon privatlektioner för operasångaren Isak Albert Berg (1803–86). Han var sångmästare vid operan och en framstående sångpedagog, som bland sina elever räknade Jenny Lind, prins Gustaf och den blivande Oscar II. Det är tänkbart att von Scheven betalade för Amandas privatlektioner. I två brev, skrivna under flykten, insinuerade Almqvist rentav att tonårsflickan hade tillbringat nätterna i sjuttiofemåringens sovrum. Rätten uppfattade emellertid hennes vittnesmål som klart och trovärdigt, och någon del i stölden av reverserna ansågs hon inte ha.

Inte desto mindre beslöt Amanda sig för att lämna Sverige redan innan domen mot Almqvist hade avkunnats. I september 1852 ansökte hon om pass för att resa till Köpenhamn. Var hon under åren därefter vistades och vad hon gjorde är höljt i dunkel. Man har förmodat att hon bland annat var verksam som korist, skådespelerska och sångerska vid olika teatrar i Tyskland. 

Vi återfinner Amandas namn på en födelseattest daterad den 29 mars 1860, då hon födde en dotter i London. Fadern var den afrikansk-amerikanske skådespelaren Ira Aldridge (1807–67). Enligt vad deras yngsta barn trodde träffades de troligen i Tyskland. Amanda kan ha mött honom då han året innan spelade föreställningar i Rostock.

Ira Aldridge var vid den här tiden gift, sedan 1825, med den nio år äldre engelskan Margaret Gill. I sina memoarer påstod han att hon var dotter till en parlamentsledamot. Hennes far var i själva verket vävare i Yorkshire. Ira och Margaret hade inga gemensamma barn, men Ira hade 1847 fått sonen Ira Daniel med en irländsk kvinna, och Margaret uppfostrade honom som sin egen. (År 1853 fick Ira också sonen Frederick Charles med Emma Stothard, som var hustru till William Stothard, en av hans elever, men sonen dog endast tre månader gammal.) Margaret avled 1864, 66 år gammal. Ira och Amanda hade vid det laget hunnit få två barn. Ira fortsatte att bo med sin hustru Margaret så länge hon levde, men han höll även en bostad för Amanda och de två barnen, tills de flyttade in hos honom kort efter Margarets död. 

Amanda och Ira gifte sig den 20 april 1865, drygt ett år efter att Margaret avlidit. Vigselattesten anger att hon hette Amanda Paulina von Brandt och var dotter till Uloff von Brandt, ”a Baron of Sweden”. Någon sådan person eller någon svensk adelssläkt von Brandt har emellertid inte existerat. Om det var Amanda själv eller hennes make som diktade upp detta kommer vi aldrig att veta med säkerhet. 

Ira Frederick Aldridge hade en framgångsrik internationell karriär som Shakespeare-tolkare; vid sidan av James Hewlett var han den dåtida världens mest kända svarta skådespelare. Efter några år vid African Grove Theatre i födelsestaden New York debuterade Aldridge sjutton år gammal på Royal Coburg Theatre i London 1825 och turnerade därefter flitigt i England. Londonkritiken var negativ, ofta rasistisk, men i den engelska landsorten hade Ira enorm framgång med en bred repertoar. Enligt en redogörelse framförde han under en tiodagarsperiod inte mindre än sexton olika roller i lika många olika pjäser. Hans första Europaturné 1852 möttes med entusiasm, och under 1860-talet framträdde han huvudsakligen i Ryssland och Frankrike. Han återvände till det svårflörtade London fullastad med medaljer och kungliga hedersbetygelser från den europeiska kontinenten. Några brev från honom till Amanda från en Rysslandsturné 1864–65 finns bevarade. Amanda tycks också ha följt honom på några av turnéerna.

I sina memoarer skildrar den danske författaren H. C. Andersen hur han vid världsutställningen i Paris 1867 råkade möta Ira och Amanda. Hon kände igen honom från porträttbilder och tilltalade honom på en blandning av svenska, engelska och tyska. Andersen lär ha haft en för sin tid ovanligt öppensinnad inställning till svarta. Hans mest framgångsrika (men förvisso numera hopplöst föråldrade) dramatiska arbete, det ”romantiska dramat” Mulatten, handlar om hur en man som ska säljas som slav på Martinique efter svår kamp får gifta sig med den förnäma vita kvinna som han älskar.

Ira Aldridge framträdde i rollen som Othello, förstås. Hans vana att i pjäsens sista akt dra Desdemona i håret och släpa henne runt scenen väckte uppseende. Han sågs också i åtskilliga andra roller, bland annat som Lear, Shylock, Macbeth och Richard III. I offentligheten var han en påtagligt synlig svart man i en vit värld. Det är tydligt att hans eleganta framtoning i privatlivet och hans framgångar i kontakten med vackra europeiska kvinnor (även under turnéer på den europeiska kontinenten) väckte anstöt hos många. 

Aldridge fann det förmånligt att utge sig för att ha kungligt afrikanskt ursprung, och han diktade upp en färgstark historia om att hans fader var en kristen Fulah-prins från Senegal. Med anspelning på den störste skådespelaren i antikens Rom och på den inflytelserike 1700-talsskådespelaren David Garrick, som kallats ”the English Roscius”, marknadsförde han sig själv stolt som ”the African Roscius”. Kanske gjorde också dåtidens allmänna uppfattning om ”blandäktenskap” det angeläget för honom att skönmåla sina båda giftermål med europeiska kvinnor så gott han kunde. Uppgiften om att hans andra hustru Amanda hade adlig bakgrund kan ha varit fabricerad av honom, liksom den falska uppgiften om att hans första hustrus fader var parlamentsledamot.

Ira Aldridge avled plötsligt i Łódź i Polen 1867 under en av sina många Europaturnéer, och han begravdes där. Sonen Ira Daniel emigrerade kort efteråt till Australien, försökte sig som skådespelare, skollärare och checkförfalskare, men misslyckades på samtliga banor och tillbringade lång tid bakom lås och bom.

Som änka förlorade Amanda Brandt Aldridge arvet efter Ira till följd av en girig mäklare. För att rädda situationen fann hon sig tvungen att låta smälta ner och sälja guldet i de många medaljer som han hade erhållit under sin karriär, till och med Hausorden der Reuterkrone från Sachsen (1858) och Pour la Mérite från Preussen (1864).

Tjocka böcker har skrivits om Ira Aldridge. En gedigen biografi 1958 följdes 2017 av en antologi med bidrag av många forskare. En teatergrupp i hans namn, Ira Aldridge Troupe, bildades i Philadelphia redan 1863, och vid Howard University i Washington, DC finns teaterlokalen Ira Aldridge Theatre. 

Av de fyra barn som Ira och Amanda fick nådde bara två mogen ålder. Yngsta dottern Rachel Margaret Frederica föddes annandag jul 1867, några månader efter faderns död, och avled kort före sin tvåårsdag. Sonen Ira Frederick Olaf Aldridge, kallad Fritz, placerades under föräldrarnas turnéer i internatskola i Paris, där han utsattes för rasistisk mobbning. Han var en lovande pianist, lovprisad av den legendariske dirigenten Hans von Bülow, men avled tragiskt 1886, endast 25 år gammal. Under en turné till Scarborough med operetten Manteaux Noirs drabbades han av ett yrselanfall och föll ut genom ett hotellfönster, rakt framför sin unga hustrus ögon. Traumat lär ha gjort henne gravt alkoholiserad för resten av livet. De båda döttrar som fick leva längre, Luranah och Amanda, tillbringade också sin ungdomstid i internatskola – i deras fall en klosterskola i Gent i Belgien.

Irene Luranah Pauline Aldridge (1860–1932) blev operasångerska med Wagners roller som specialitet. Under studietiden i Paris blev hon vän med författarinnan George Sand. Luranah var den första artisten av afrikansk härkomst som anlitades för medverkan i en uppsättning av Niebelungens ring i Bayreuth 1896, som en av Rhendöttrarna – det var Richard Wagners änka Cosima Wagner som anlitade henne – men sjukdom under repetitionsperioden kom dessvärre att förhindra henne från att framträda. (Inte förrän sextiofem år senare, 1961, kom en sångerska av afrikansk härkomst att faktiskt uppträda i Bayreuth: Grace Bumbry.) Kompositören Charles Gounod sade att Luranah Aldridges röst var en av de vackraste han hört. Hon framträdde som Wagner-sångerska fram till första världskriget, men under sina sista decennier i livet var hon säng- och rullstolsbunden till följd av reumatism, och dessutom drabbad av svår depression. Hon tog sitt liv 1932. Dödsattesten anger i kolumnen för dödsorsak ”Aspirin poisoning”, ”Suicide”, ”unsound mind”.

Luranah bar sin afrikansk-amerikanska farmors förnamn. Iras far, lekmannapredikanten Daniel Aldridge, hade fått leva till 1840, då Ira redan hade gjort sig ett namn i operavärlden, medan modern Luranah avled 37 år gammal redan 1817, då Ira var bara nio år. Ira vårdade moderns minne inte bara genom att ge sin förstfödda dotter farmoderns namn; han döpte även det första hus han ägde till Luranah Villa samt komponerade en sång med titeln ”Luranah”, med text av Brandon Ellis. Refrängen, i valstempo, lyder:

Oh darling thy future in life’s ebb and flow / Shall pass as that river doth peacefully flow / Joyous and happy thy young life with me / Shall glide as that river flows on to the sea.

Lillasystern Amanda Christina Elizabeth (Ira) Aldridge (1866–1956) var operasångerska, sångpedagog och pianist. Hon var knappt ett och ett halvt år gammal när hennes far Ira plötsligt avled i Łódź under en turné. Förnamnen ärvde hon av sin mor Amanda och av sin mormor Christina Elisabeth (Stina Lisa) Nyholm i Västerås. Mellan 1907 och 1925 komponerade och publicerade hon under den manliga pseudonymen Montague Ring ett trettiotal sånger i den stil som numera brukar betecknas som ”romantic parlour music”. 

I sin ungdom studerade Amanda sång för Jenny Lind, ”the Swedish nightingale”, vid Royal College of Music i London. Av henne fick Amanda uppmaningen ”You must never drop your father’s name. You must always call yourself ’Ira’. Your father was the greatest Othello of them all. I am proud to have been his friend.” Amanda kallade sig sedan dess Amanda Ira Aldridge. I ett unikt bevarat intyg från 1887 rekommenderas hon av sin lärare Jenny Lind – som aldrig annars lär ha utfärdat liknande rekommendationsbrev – som ”master of singing”. Under de sista åren av sitt långa liv torde Amanda Ira Aldridge ha varit Jenny Linds enda ännu levande elev i världen.

Röstproblem kom tidigt att avbryta hennes egen sångkarriär, men hon försörjde sig som pianoackompanjatör och inte minst som eftersökt sång- och talpedagog. Bland hennes elever fanns bland många andra prominenta personer Marian Anderson och Paul Robeson. 

Amanda Ira Aldridges liv kom länge att präglas av omsorg om den deprimerade systern Luranah Aldridge och den likaså sängbundna modern Amanda Brandt Aldridge. Kring sekelskiftet hade Amanda en romans med en jamaicansk läkare, dr Phillips, men hon avböjde äktenskap med honom på grund av den plikt hon kände att ta hand om sina familjemedlemmar. Han återvände till Jamaica, förblev ogift, och de fortsatte att ha brevkontakt till hans död 1937. 

Flera år efter moderns död år 1921 avböjde Amanda Ira Aldrige också en inbjudan från W. E. B. Du Bois att medverka i den andra panafrikanska kongressen, som då skulle hållas i England, med hänvisning till att hon måste prioritera omvårdnaden av sin syster Luranah. Under sina senare år kände hon sig friare att bemöta allmänhetens uppskattning genom offentliga framträdanden, exempelvis vid en tv-utsändning i BBC 1955. Hon avled på kvällen före sin nittioårsdag 1956.

Hennes musik fortsätter att vara föremål för ett visst intresse. Amanda Aldridge/Montague Ring är representerad i en bok och på en cd som utgavs 2020 av den brittisk-kanadensiska sångerskan Patricia Hammond, båda med titeln She wrote the songs. Ett kapitel i boken handlar om Amanda Aldridge, och på skivan framförs hennes sång ”When the Colored Lady Saunters Down the Street” (ord och musik av Montague Ring 1907). Flera av hennes sånger har liknande rasanknutna titlar (”My Little Corncrake Coon”, ”Little Missie Cakewalk”, ”Summah is de Lovin’ Time”) – sannolikt var de alla inspirerade av den afrikansk-amerikanska revyn In Dahomey, som hade gjort stor succé i London 1903). Sången ”When the Colored Lady Saunters Down the Street” beskriver ”a sylph whose complexion is brown”, och refrängen avslutas:

We get a ray of sunshine and beauty all complete / When the colored lady saunters down the street! /

Modern till operasångerskan Luranah och pianisten och kompositören Amanda Aldridge var alltså samma hovslagardotter från Västerås som i tonåren hade utsatts för Carl Jonas Love Almqvists brottsliga tilltag och som hade vittnat vid rättegången mot honom 1851. Amanda Brandt Aldridge avled i bronkit den 18 februari 1915 i London. Hennes adress var då enligt dödsattesten 2 Bedford Gardens, Kensington South. Hon är begravd i Highgate Woods i London. Hennes egen karriär som sopransångerska är fortfarande närmast odokumenterad. Men maken Ira och döttrarna Luranah och Amanda har numera sina egna, fylliga Wikipediaartiklar. 

Här har Amanda Brandts bana endast skildrats som underordnad figur: som offer, som maka, som mor. En av Sveriges mest kända författare gjorde den föräldralösa tonårsflickan till brottsoffer. Hon gifte sig med en banbrytande svart skådespelare. Hennes barn var afrikansk-amerikansk-engelsk-svenska musiker med betydande framgångar. Amanda Brandt från Västerås förtjänar kort sagt en mycket utförligare biografi än den här givna.