Hon kallades Gobeläng

År 1869 startade en slöjdskola för flickor i Dingtuna. Antagligen var det där, i den vanliga skolan och i hemmet som grunderna till Mathildas gärning som konstväverska lades. Mathildas äldre systrar gifte sig och lämnade Näsby. Hennes öde skulle kunnat bli som piga åt sin far, änkemannen. Carl Danielsson hade varit rusthållare och hållit torp och häst åt soldater. Han var dessutom sexman, en viktig kyrklig förtroendepost. Kanske hans öknamn ”Påven” kommit därifrån.

Mathilda lämnade Dingtuna 1885 för en tjänst som piga hos ingenjör Carl Robert Lamm på Ludvigsberg i Stockholm. Hon var tjugotre år fyllda och det hade kommit en lag som sade att en ogift kvinna blir myndig vid tjugoett års ålder. Likt många andra kvinnor med ambitioner på den här tiden förblev Mathilda ogift. Ingenjör Lamm var en av den tidens stora konstsamlare. I hemmet fanns ett galleri med konstskatter från när och fjärran. I denna miljö vistades hon några år och efter en kort sejour i Dingtuna i samband med faderns bortgång återvände hon till Stockholm, nu med adress Drottninggatan.

Därefter studerade Mathilda vid Tekniska Skolan och Handarbetets Vänner. Sina kunskaper använde hon till att bedriva undervisning i hemmet där hon också hade sin ateljé. Hon annonserade efter elever i stadens tidningar. Mathilda bodde på flera adresser under sin stockholmstid, den sista var på Kommendörsgatan på Östermalm.

Vid Världsutställningen i Stockholm 1897 var hon representerad och hon omtalades i den gedigna utställningskatalogen. Mathilda fick stipendium och reste till Paris för att studera vävning och lagning av gobelänger under några månader vid La Manufacture des Gobelins. Hon vistas i Paris över sekelskiftet 1900. Det är naturligtvis när hon berättar om denna tid hon får sitt öknamn ”Gobeläng” i Dingtuna långt senare.

Mathildas verk återfinns idag mestadels arkiverade på muséer. Hon skänkte påpassligt några verk till Nordiska Muséet och till Västmanlands läns museum. Några år i början av 1900-talet arbetade hon för Kungliga Slottet och i Husgerådskammaren finns arbeten efter henne. I Dingtuna kyrka finns ett vackert kalkläde som hon skänkte i samband med sin 60-årsdag 1922. Då hade hon återvänt till Dingtuna efter närmare trettio år i huvudstaden. Altarbrunet i Dingtuna kyrkas sakristia bär signaturen MC och årtalet 1934. Dingtuna-Lillhärad Sockengille har en mindre samling efter Mathilda i sitt arkiv.

År 1938 avled Mathilda i sitt hem i Lospånga. Bouppteckningen efter henne talar sitt tydliga språk. Hon var en kunnig och förtjänstfull konstväverska. Många arbeten hade hon givetvis sålt, de var ofta beställningsverk. Men mycket fanns också kvar i hennes ägo. Mathilda var vid sin död en för den tiden förmögen kvinna. Närmast att ärva henne var syskonbarnen Andersson i Lospånga. I boken ”Dingtuna socken genom århundraden” berättar Rut Eriksson om att ” Boutredningsmannen sade till de 15-20 damer som var samlade att de fick lösa vad de ville. Ingen reste sig, ingen tycktes ha det minsta intresse för hennes vackra arbeten – då höll jag mitt första brandtal. Förklarade för släktingarna Mathildas skicklighet och hur värdefulla dessa arbeten var. Då var det väl en och annan som gick fram och tog någon sak…” Eftervärlden har Rut Eriksson att tacka för mycket, inte minst hennes insats vid fördelningen av arvet efter Mathilda.