Eva Timm

Levnadsår: 1873-1965 

Ort: Lillhärad 

Yrke: Prästfru och hobbyfotograf 

Lilla Eva var två år när flytten gick

För hennes skull skaffade fadern, kyrkoherden en ny täckvagn inför den 18 mil långa resan till Lillhärad från Djura, Leksand. Familjen Mellgren åkte gästgivarskjuts vilket innebar att man bytte hästar vid varje gästgiveri. I prästgården i Lillhärad tillbringade Eva sin barndom och sina ungdomsår. Ett av hennes stora intressen var fotografering.

Det var inte ovanligt att kvinnor ägnade sig åt fotografering under slutet av 1800 och början av 1900-talet. Fotografyrket som var nytt och modernt hade inte de skråtraditioner och tabun som många andra yrken hade. Det gjorde att det aldrig har varit förbjudet för kvinnor att arbeta som fotografer. De kvinnor som hade fotografering som yrke var troligen kvinnor ur medelklassen som hade ekonomiska möjligheter att utrusta en fotoateljé. Många av de kvinnliga fotograferna slutade förmodligen med fotografyrket när de gifte sig och fotograferandet fick istället bli en hobby, men om maken tillät det så var det möjligt för en kvinna att behålla det näringstillstånd hon hade innan giftermålet. Fördelen med fotografering var att kvinnan kunde ha sin fotoateljé i hemmet vilket säkert också bidrog till att det var en lämplig kvinnosyssla. På så vis kunde kvinnan fortfarande ta hand om hem och barn samtidigt som hon bidrog till familjens försörjning.

Fotografering som hobby

Eva var inte yrkesverksam som fotograf utan hade fotografering som en hobby. Mellan åren 1895 och 1915 tog hon mängder av fotografier, de allra flesta från Lillhärad socken i Västmanland. Bilderna visar livet i Lillhärad under den här tiden. Det är inte bara släkt och vänner som är avfotograferade. Hon dokumenterade också många torparstugor i trakten. Framför torpen står familjen uppställd, ofta klädda i sina bästa kläder och gärna tillsammans med något man ville visa upp, som en cykel eller familjens häst. Torparbilderna är tagna med en sådan skärpa så genom att studera dessa bilder kan man se vad familjen har odlat runt sitt torp och vilka växter som var vanliga vid den tiden. Hennes bilder har bland annat använts vid olika inventeringar där man har tittat på vilka spår som finns kvar efter torp och växter. Andra motiv som Eva fångade med sin kamera var naturligtvis familj och vänner. Hennes föräldrar och hemmet i prästgården är rikt dokumenterat. Vid flera tillfällen har hon placerat sig själv framför kameran och tagit kort sittandes vid skrivbordet eller vid vävstolen. Bilderna är tagna både inomhus och utomhus. Säkert tillverkade hon sina egna fotoblixtar av magnesiumpulver.

Giftermålet

1911 dekorerades kyrkan i Lillhärad med talltoppar vid varje kyrkbänk inför Evas stundande vigsel med Uno Timm. Dekorationerna förevigades på foto av Eva. Uno Timm kom från Säter i Dalarna och var komminister i Skultuna och Eva blev prästfru precis som sin mamma.

Arbetet och livet som präst innebar att Uno ibland bytte församling och det gjorde att familjen bodde på flera ställen i länet. Uno fick sin första tjänst som kyrkoherde i Kumla 1923. 1929 flyttade familjen till Skultuna, därefter bodde man i Lillhärad i 1,5 år innan man flyttade vidare till Medåker. Där arbetade Uno som kyrkoherde i Medåker och Himmeta.

Lillhärad, som var Evas uppväxtort hade en speciell plats i hennes hjärta. I samband med sin silverbröllopsdag skänkte Eva och Uno Timm en brudkrona i guld till Lillhärads kyrka. När kyrkan skulle renoveras bidrog makarna Timm ekonomiskt till kyrkans renovering.

Prästfruns plikter

Livet som prästfru innebar för Evas del en hel del plikter. Det var mycket som förväntades av en prästfru. Förutom att sköta de vanliga sysslorna i ett hem så ingick också en hel del sysslor kopplade till makens arbete. Prästfrun skulle inte bara besöka församlingsborna i deras egna hem, hon skulle också visa lite extra omsorg om de gamla och ensamma. När prästen höll husförhör, eller veckopredikade i skolor och på ålderdomshem var prästfrun alltid med. Det var heller inte ovanligt att prästfruar var invalda i diverse olika kommittéer och föreningar. Det ordnades prästfrumöten hos domprostinnan i Västerås och det ordnades träffar tillsammans med stiftets övriga präster där också fruarna förväntades delta. Prästgården skulle till viss del även fungera som en mötesplats för församlingen, vardag som helg. Här firades särskilda händelser i församlingen och högtidlighölls vissa dagar. Det var också en hel del representation med medföljande bakning och matlagning som föll på prästfruns lott.

Bildning och resor

För Eva Timms del användes också hemmet som föreläsningssal. Hon var ansluten till Västmanlands läns föreläsningsförbund och genom dessa visade hon skioptikonbilder och höll föreläsningar. Eva och Uno tyckte mycket om att resa. Tillsammans besökte de Rom, Paris, Berlin. Församlingsborna hade ofta möjlighet att besöka prästgården för att lyssna till Eva Timm som berättade om och visade bilder från dessa resor.

Hon var också mycket intresserad av de olika socknarna där familjen bodde och berättade ofta om historiska händelser från församlingen. Hon forskade mycket i kyrkböcker och i andra källor. Materialet publicerades i små häften med sockenbeskrivningar. ”Kumla för 100 år sedan”, ”Ur Himmeta hävder” och ”Medåker genom tiderna” är exempel på något av det Eva Timm har skrivit.

Det var i första hand sådant som rörde hemmet och det personliga umgänget. Hon skrev också anteckningar och gjorde observationer kring ämnen som kunde sättas i samband med bondepraktikan.

1942 blev Eva Timm änka. I samband med makens död flyttade hon till Vasagatan i Västerås. När hon intervjuades av Västmanlands läns tidning vid 83 års ålder gladde hon sig mycket åt det nya biblioteket som öppnade 1956 och som hon kom att bo granne med. Läsning var ett av hennes stora intressen. Hon intresserade sig också för släktforskning och att samla frimärken. Hon var dessutom medlem i lottarörelsen sedan 1939. Resor fortsatte att vara ett av hennes stora intressen och vid 75 års ålder gjorde Eva Timm sin längsta resa när hon 1948 reste till Amerika.

Nordiska museet

Under mer än 30 år tillhörde Eva Timm Nordiska museets fasta meddelarstab. Arbetet åt Nordiska museet började med att Eva Timm hjälpte professor Sigurd Erixon att samla in material till hans verk om Skultuna bruk. Därefter fortsatte hon som meddelare åt museet. I hela landet fanns fasta meddelare, ortsmeddelare, som ansågs ha kännedom om de lokala förhållandena kring hemorten. Dessa meddelare svarade på frågor om diverse olika ämnen som kunde komma till nytta i etnologiska studier.

Frågelistorna från Nordiska museet tillkom i slutet av 1920-talet för att dokumentera den försvinnande allmogekulturen. Dessa frågelistor utgör ett rikt forskningsmaterial för etnologer och folklivsforskare som med frågelistornas hjälp kan dokumentera olika företeelsers uppkomst och utbredning. Meddelarna svarade inte utifrån sina egna personliga upplevelser utan nedtecknade det som olika sockenbor förmedlade.

Eva Timm upptecknade det mesta som hade med hemmets skötsel att göra. Under sin tid på Nordiska museet svarade hon på en ansenlig mängd frågelistor, drygt 150 stycken. Arbetet vid Nordiska museet gjorde att hon vid flera tillfällen fick stipendium för att delta i kurser om folklivsforskning i Stockholm. 1960, vid 87 års ålder, slutade hon att svara på museets frågelistor av hälsoskäl.

1965 avled Eva Timm 91 år gammal.