Sura kyrka
En tredjeklass i lågstadiet gick tillsammans mot Sura kyrka på en varm juniförmiddag. Promenaden var lång för nioåringarnas korta ben, speciellt för två flickor. Dessa två flickor höll varandra hårt i handen fast hettan var olidlig, svetten rann ner från deras armar och törsten starkare än aldrig förr.
Historia är mer än bara fakta och datum; det är levande väv som människor flätar samman. Kyrkan är en sådan plats där historiens tysta förflutna och besökarnas livfullhet ger en tydlig kontrast. Jag har aldrig varit den som besökt kyrkan, förrän en tragisk slump tvingade mig.
Det var en kall januarimorgon när jag klev in i Sura kyrka, en vackert vitmålad byggnad som var prydligt placerad på toppen av åsen intill Strömsholms kanal. Jag vågade knappt lyfta blicken från mina egna skor medan jag gick fram till bänkraderna. Stirrandes på golvet, för att undvika de sorgsna människorna runtomkring mig, väcktes ett förlorat minne. Det är märkligt hur golvets mönster och dess detaljer kan väcka minnen till liv. Plötsligt befann jag mig inte i den tunga verkligheten, utan snarare i en tid då livet var enklare.
En tredjeklass i lågstadiet gick tillsammans mot Sura kyrka på en varm juniförmiddag. Promenaden var lång för nioåringarnas korta ben, speciellt för två flickor. Dessa två flickor höll varandra hårt i handen fast hettan var olidlig, svetten rann ner från deras armar och törsten starkare än aldrig förr. Fast Sura kyrka låg långt ut på Surahammars utkant, så släppte de aldrig varandra.
När de var framme var båda flickorna trötta och hade därför svårt att lyssna på prästen som berättade om kyrkans historia. De var inte intresserade av att byggnaden uppfördes i nyromantisk stil efter ritningar av arkitekten Gustaf Andersson under 1890-talet, eller att det var biskopen Gottfrid Billing som invigde kyrkan den 21 augusti 1892. De följde bara efter resten av klassen när prästen fortsatte föreläsa. De lyssnade fortfarande inte, för det enda de kunde tänka på var hur törstiga de var. Flickorna visade inget intresse när prästen berättade om renoveringarna som skedde 1935, om hur det vitmålades och hur det invändiga taket gjordes till ett högt valvtak. De missade helt det vackra konstverket målat från golv till tak av surafödda Nils Aron Berge som tog hela 12 år på sig att måla och blev klar 1956. Flickorna var för törstiga för att ens märka allt detta, men vem kan klandra dem.
Deras böner verkade ha blivit hörda, för när prästen hade pratat klart så bjöd han på fika. Flickorna som fortfarande höll varandra varmt om handen fick varsin päronsaft, men det var inte tillräckligt för att släcka törsten. De var fortfarande törstiga. När ingen såg så smet de fram till fikabordet och tog varsin päronsaft igen. Ironiskt bröt de mot ett av de tio budorden under herrens egna tak, men vem kan klandra dem. Flickor i den åldern är oskuldsfulla, de leker runt och njuter av livet. De njöt verkligen av livet när de drack en till päronsaft, samtidigt som de tyst fnissade längst bak i folkmassan.
Sju år senare, på samma plats, kände jag en svag smak av päronsaft i munnen och hörde det bleka ekot av fnitter. Den utflykten kändes väldigt långt bort i tiden; så långt bort att jag knappt trodde att flickan som höll hårt om sin vän faktiskt var jag. Kontrasten skriker som högst nu. Barndomens och juni månads värme var ett blekt minne och den kalla verkligheten var ett hårt slag i ansiktet. Handen som en gång höll i sin väns, är nu undangömd i fickan. Jag fick chansen att hålla hennes hand en sista gång, men smärtan var för stor och skräcken likaså. Jag satt kvar på bänken till kistan bars ut och lades ner i jorden. Vinterns vindar visslade och drog i mina kläder, ändå kunde jag känna ett varmt tryck mot handen. En gång höll vi varandra i handen på väg tillbaka från Sura kyrka, men inte längre. Ensam fick jag ta evighetspromenaden hem.
Två år senare, efter begravningen, känner jag glädje när jag besöker Sura kyrka. Jag besöker henne regelbundet, vattnar hennes blommor och gör hennes plats fin. Jag tar med ballonger, en present och två päronsafter på hennes sjuttonde födelsedag. Ibland så fnittrar jag när jag berättar om min dag och ibland så gråter jag när verkligheten slår mig. Den där värmen om handen känner jag varje gång jag besöker Sura kyrka och därför har det blivit en viktig plats för mig. Kyrkan har långsamt lärt mig att njuta av livet när min barndomsvän mist sitt eget. Idag, efter många om och men, kan jag verkligen njuta av livet när jag sitter bredvid hennes gravplats, drickandes på en päronsaft.