Jordbruk och fiske på Ängsös öar i en brytningstid mellan häst och traktor. Del 1

^{Det är en ynnest att få sätta Börjes ord på pränt och jag är honom ett stort tack skyldig. Hos Stålhands köpte mina egna föräldrar under tidigt 1950-tal mjölk (se Bekännelser från Långholmen, 2024, Kulturarv Västmanland). Jan Vidlund, son till fiskaren Nils Vidlund, har vid trevliga kaffestunder berättat om sina minnen från sin barndom och om fisket under femtiotalet. Även Jan är jag ett tack skyldig. Ett särskilt tack också till Ulf Kjellsson för oumbärlig hjälp bland annat med kontakter med Börje Stålhand samt struktur och bildhantering.}

^{Uppgifter har också hämtats från husförhörslängder, församlingsböcker och från andra källor i Riksarkivet. Specifika uppgifter om Stora Långholmen har hämtats från arrendekontrakt den 15 december 1949 mellan greve Eric Piper och arrendatorn Birger Stålhand, Syneinstrument över laga av- och tillträdessyn den 13 juni 1950 och Skiljedom den 30 augusti 1951. Egna minnesbilder har i begränsad utsträckning fått komplettera berättelsen.}

Något om Ängsö, dess öar och befolkning

Ängsös mark och vattenområden brukar avgränsas mot fastlandet i norr av Spånsundet och Ängsösund, i väster av vattengräns i Oxfjärden varvid till Ängsö räknas St. Fogskär och Flottgrundet, i söder av Gisselholmen och Hallingen utom Hummelnäs som hör till Södermanland och österut av Gimpelstenarna.

Ängsö lär för länge sedan ha ägts av kung Erik den helige. I ett brev från slutet av 1100-talet nämner hans son Knut att han fått godset som arv efter sin far. Det har diskuterats om brevet verkligen syftar på Ängsö. Frågan har varit föremål för vetenskaplig analys och allt pekar på att brevet faktiskt avser vårt Ängsö.

Under medeltiden ägdes Ängsö först av nyss nämnde son och senare av kloster, riddare och släkten Sparre. Under 1500-1600-talen vandrade godset runt mellan släktena Trolle, Posse och Sparre. År 1710 köptes Ängsö av Christina Piper. Släkten Piper ägde sedan Ängsö fram till 1971 då Westmannastiftelsen tog över ägande och förvaltning. Westmannastiftelsen äger större delen av Ängsö med några undantag såsom Kurön och Prästgården.

Livet på Ängsö finns utförligt och väl beskrivet i ett verk med samma namn utgivet 2021 med stöd av Länsstyrelsen Västmanland, Västerås stads kulturnämnd m. fl.

Livet på Ängsös öar är mer sparsamt beskrivet men väcker nyfikenhet och denna skrift har som ambition att väcka till liv vardagen för det öfolk som levde och verkade för inte alltför länge sedan.

De större öarna är Långholmen, Måholmen, Hallingen, Fagerön, Gisselholmen och Röholmen. Berättelsen kommer huvudsakligen att kretsa runt dessa öar och dess befolkning med tonvikten lagd på tiden runt 1950. Långholmen, som var den största ön, får vara centrum i berättelsen.

Öarnas namn har i de flesta fall varit stabila genom århundraden. År 1547 gjordes en sammanställning av ”Ängsö gårds underliggande hemman och dess skyldigheter” av den dåvarande ägarinnan Hillevi Knutsdotter och hennes make hövitsmannen Arvid Trolle under rubriken ”Engxö ok engxö gårdz tilligiande hålmer”. Fagerön bl.a. nämns inte. Det verkar som om ön tidigare haft det märkliga namnet ”Trän roppen”.

En ö som jag lämnar därhän trots en intressant historia är Tallgås väster om Hallingen (eller Talle gåszen, som den kallades under 1500-talet, och Tallgärdsholm senare under 1600-talet). På ön som låg längs farleden fanns mellan åren 1680 och 1717 en sjökrog. 

Befolkningen på Ängsö enligt utdrag ur församlingsböckerna:

Skrivna på Ängsö / Totalt på öarna:

• 1920 / 421 111
• 1930 / 361 74
• 1940 / 328 89
• 1950 / 243 57
• 1960 / 130 15

Livet på Ängsö kom att ändra karaktär. Nedgången i Ängsös befolkning är sannolikt likvärdig med landsbygdens avfolkning i Sverige i allmänhet. Folket flyttade från land till stad. En företeelse som med en mer vetenskaplig benämning kallas urbanisering. Mellan 1920 och 1960 minskade Ängsös befolkning med 70 % och på öarna med ca 85 %. Torp och gårdar kom dock inte att stå tomma. När en hårt arbetande befolkning flyttade ut flyttade rekreationstörstande sommarboende in.

Jordbruk, dagsverke och fiske

Jordbruket har, som andra näringar, förändrats. Framför allt under efterkrigstiden har teknikutveckling och mekanisering medfört en strukturförändring mot färre och större jordbruk. Strukturutvecklingen i det svenska jordbruket har inneburit att ett småskaligt självförsörjningsjordbruk försvunnit och ersatts av större brukningsenheter med produkter för extern försäljning.

Det har beräknats att närmare 80 procent av Sveriges befolkning huvudsakligen var sysselsatta inom jordbruket vid mitten av 1700-talet. Först mot slutet av 1800-talet började andelen långsamt minska och var omkring 1930 nere i knappt 40 procent. Efter andra världskriget kom den stora minskningen i jordbrukarnas andel av befolkningen. Det var sällan som brukaren av jorden också ägde densamma och lika sällan som ägaren av jorden brukade den själv. Bonden och torparen köpte ofta rätten till sitt boende genom ett arrende som delvis kunde utgå i dagsverken åt jordägaren. Som en ömsesidig nytta där brukaren fick mark och ägaren fick bondens arbetskraft. I systemet ingick ofta hela familjen. Bonden, hans hustru och barn kompletterade med sin arbetskraft. 

Statarsystemet, i dess olika varianter, tog sin form under 1700-talet och fick sin största utbredning under 1800-talet. Systemet minskade därefter i takt med jordbrukets ökande mekanisering. Statarnas utsatta levnadsförhållanden reste krav på dess avskaffande. Statarskolan är en benämning på de svenska arbetarförfattare som under 1930-talet publicerade romaner om statarnas och lantbruksarbetarnas levnadsförhållanden. Vi känner igen namn som Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och Moa Martinsson.

Ängsös öar ingick i det fideikommiss som inrättades 1747 av Christina Thörnflycht, maka till Kungliga rådet Carl Piper. Innehavaren av ett fideikommiss kallas fideikommissarie, men denne äger strikt betraktat inte egendomen utan disponerar, förvaltar och har rätt till inkomster från egendomen. Fideikommissinstitutet avskaffades genom Avvecklingslagen som trädde i kraft den 1 januari 1964.

Fideikommissarier genom tiderna har varit:

• Christina Törneflyht 1747;
• Carl Fredrik Piper, president, greve, 1747-1770;
• Adolf Ludvig Piper, kammarherre, greve, 1770-1795;
• Axel Adolf Piper, kammarherre, greve, 1795-1827;
• Axel Mauritz Piper, överste kammarjunkare, greve, 1827-1866;
• Axel Piper, underlöjtnant, greve, 1866-1875;
• Ludvig Magnus Alexander Piper, major, greve, 1875-1895;
• Eric Adolf Alfred Piper, ceremonimästare, greve, 1902-1930;
• Eric Carl Piper, godsägare, greve, 1930-1959;
• Eric Claes William Piper, godsägare, greve, 1959-1968.

Fideikommissarie under den tid som denna skrift huvudsakligen behandlar var Eric Carl Piper, 1870-1959.

Ett sätt att få avkastning av ägandet till marken var genom att upplåta arrenden. Det kunde ske genom att marken arrenderades ut för jordbruk eller bete eller genom att sjöområden arrenderades ut för fiske. Arrenden kunde omfatta enbart mark, men också mark i kombination med torp och gårdar. Ofta fungerade det så att arrendatorn själv fick hålla med djur, draghästar, maskiner och verktyg.

Arrendeavtalet innehöll de villkor som överenskoms. Avtalen verkar ha varit tämligen standardiserade och, kan man förmoda, ju äldre desto mer ensidigt utformade utifrån vad som var mest förmånligt för markägaren.

Öarnas jordbruk med tillhörande torp utarrenderades av fideikommisset. Skyldigheten att utföra dagsverke som ersättning avskaffades på Ängsö av Axel Mauritz Piper (1810-1866). Istället graderades och mättes jorden och brukarna fick betala sina arrenden med kontanter. Kvar som klausul i kontrakten fanns dock en kvardröjande skyldighet att utföra dagsverken som betalades efter arbetets värde.

Dagsverke som ersättning var ju ingen realistisk möjlighet för öfolket och i den mån det förekom, gestaltade det sig annorlunda än på själva Ängsön. Vi ser att torp nära Stora Långholmen benämndes lägenhet under Stora Långholmen i husförhörslängder. Sannolikt avses att torparen arbetade på en nära liggande större gård som komplement till det egna mindre jordbruk eller fiske. Skyldigheten för öfolket att utföra kontraktsenliga dagsverken åt fideikommisset fanns i viss mån kvar och avsåg då ofta avverkning och skogskörslor, det vill säga transport med egen häst av fideikommissets timmer.

Jordbruksarrendatorn hade ofta men inte alltid rätt till fiske för husbehov men allt övrigt fiske i fideikommissets vattenområden arrenderades ut tillsammans med torp belägna på öarna. Dessa kallades stundom fiskehemman.

Ängsööarnas små jordbruk kom således att vila på de tre benen: eget arrenderat jordbruk, egna dagsverken och eget husbehovsfiske. Kombinationen var nog nödvändig för försörjningen. Även utarrenderat fiske kombinerades med en egen brukad jordplätt och med djur. Ett slit från arla till särla för att få ihop till livets nödtorft.

Vi kan ju bara spekulera över hur dåtidens öbor upplevde sin vardag. Kanske var det så att man var nöjd när jord, fiske och dagsverke gav mat på bordet, det vill säga självförsörjning. Utrymmet för konsumtion i övrigt var begränsat av den egna otillräckliga tiden, vägavståndet och utbudet. Nog kan vi som lever i ett konsumtionssamhälle och dagligen överöses av reklam känna viss avundsjuka. Någonstans känns det som om något väsentligt har gått förlorat mellan dåtid och nutid. 

Ängsös öar fick aldrig ta del av jordbrukets strukturutveckling. Den huvudsakliga anledningen var arrendeställenas begränsade storlek. En viss mekanisering kom till stånd i form av en och annan traktor, men sammanslagningar till större och mer bärkraftiga jordbruk omöjliggjordes av geografin. 

Låt oss blicka ned på de olika jordbruk som fanns på Ängsös öar.

Stora Långholmen

Stora Långholmen, eller Storgårn som man sa på Ängsödialekt, är ett arrendejordbruk under ägaren av Ängsö. Gården omfattar totalt 158 hektar mark, varav 39 hektar åker, 119 hektar skogs- och hagmark. Arrendeställets mark omfattar halva Långholmen.

Ett av arrendeavtalen, det som tecknades den 15 december 1949, anger en areal åker om 42 hektar, viss anvisad areal betesmark, byggnader och anläggningar. I arrendet ingick inte skog, jakt eller fiske med undantag av fiske för eget husbehov. Arrendetiden var satt till fem år med rätt till förlängning. 

Arrendatorn hade också viss arbetsskyldighet med skogskörslor. För dessa skulle han hålla minst två arbetsdugliga hästar. Det ålåg också arrendatorn att hålla minst 18 stycken nötkreatur. Syftet torde ha varit att arrendestället inte skulle växa igen och att få tillräckligt med gödsel till jorden. Slutligen fanns ett antal bestämmelser om byggnaders och markernas skick och underhåll samt att sedvanliga tillträdes- och avträdessyner skulle hållas. Arrendeavtalet undertecknades av greve Eric Piper såsom jordägare och Birger Stålhand såsom arrendator med tillträde den 14 mars 1950.

Avträdes- och tillträdessyn hölls på arrendestället den 13 juni 1950. 

Inflyttning med mera

Våren 1950. Börje berättar: 

Farsan drev ett mindre jordbruk i Bortomta, Simtuna socken, beläget på slätten mellan Sala och Enköping. Gården hade han ärvt av sin far. Den var uppbyggd runt farfars gamla soldattorp. Farfar var utbildad soldat men fick tänka om när indelningsverket försvann 1901. Han fick istället tjänst på Bortomta gård och fick som dagsverkstorpare bo kvar i sitt gamla soldattorp. När torpet senare blev till salu köpte han loss det.

Farsan fick köpa till mark från Stora Bortomta. Jordbruket blev ändå för litet för att vi skulle kunna ha moderniteten av en traktor. Skulle man hänga med i utvecklingen måste vi tänka om. Jag fick med mig farsan på tankarna att flytta. Det var väl egentligen mitt påhitt att vi skulle ha en traktor. 

Arrendeannonser studerades och diskuterades. Avgifter jämfördes. Slutligen fanns det där. Storlek och arrendepris var det rätta. Det var väl bara det att arrendet låg på Långholmen i Ängsö, alltså på en ö i Mälaren. Mamma var lite svår att övertala men min och farsans entusiasm övertygade även henne. Kontrakt skrevs redan på hösten 1949 med tillträde våren därpå. Tiden fram till tillträdet behövdes till alla förberedelser. 

Vi hade en nyare men tung självbindare som lättast kunde tas över när sundet mellan Ängsö fastland och Långholmen var täckt av tjock is. Alltså innan tillträdet. En kylig februarinatt lassade jag därför på självbindaren på en ”kälkåka”, spände för hästen och så bar det iväg mot Långholmen. Det var sex långa mil – en jäkla marsch det. I en tvär högerkurva höll det på att gå galet. Vägen lutade så pass att bindaren höll på att tippa omkull. Jag fick koppla loss hästen, ta en kättingstump och få hästen att dra upp självbindaren så att jag kunde ställa dit en plankbit som ett slags med under bågen på självbindaren. Sedan fick jag koppla på hästen igen. Vi var framme på Långholmen mellan elva och tolv mitt på dagen. Då hade vi knallat och gått, hästen och jag, hela vägen. Hästen fick vila sig i stallet till fyra på eftermiddagen innan vi två återvände. Det var ett jäkla snöoväder under hemfärden och vi var inte hemma igen förrän fyra på morgonen.

Vid auktion efter den tidigare ägaren tog vi över en elva - tolv kor och en tjur. Vi hade själva med oss två hästar, hästmor Minerva och dottern Freja. I arrendet ingick båt och en liten färja. Behövde man en större fick man låna från det närbelägna Skurusund. Båda färjorna kunde bara användas vid lugnt väder och roddes med stora träåror. På Storgårn ”övertogs” boningshus, drängstuga, spannmålsbod, redskapslider, ladugårdsbyggnad med stall, bod och slöjdbod, magasin och vagnslider, källare, tvättstuga, svinhus och hönshus, hemlighus, loge med två golv, vedbod samt östra logen. Vid stranden fanns ett båthus. När vi flyttade in var det en överraskning att det såg så jävligt ut, säger Börje. Alla hus var i lika dåligt skick.

Det äckligaste av alltihop, fortsatte Börje, var svinhuset. Där fanns en gammal silltunna som de haft gröpe i. När vi flyttade in upptäckte vi storråttor i tunnan, de var som små katter. Råttorna kom knappt över kanten eftersom tunnan var välvd inåt. "Skicka in pinnen utanför dörren", sa farsan, "så jag får slå ihjäl råttjävlarna, det är fullt i tunnan." Utanför fanns en pinne som lutad mot marken användes som dörrstopp. Med den nackade han sedan flera råttor, men det kom nya hela tiden som ville lapa gröpen.

Boningshuset var lika dåligt det, fortsätter Börje. Det var riktigt gammeldags. Det fanns ingen trossbotten under huset. Den kåken måste ha varit påbyggd. Huset hade satt sig och när vi rev bort tapeten vid spismuren var det en springa i golvet och en större i taket. Det var kallt som fan i köket på vintern. Stallet var också ett ruckel. Vid inflyttningen när vi kom dit på natten med hästarna höll jag på att slå ihjäl mig vid stalldörren. Det var en hög tröskel och när jag klev upp på den var det så lågt till övre fodret att jag slog i skallen ordentligt. Ja, du vet, jag föll ned på knä och fick räkna en stund, säger Börje.

Det fanns en stor jordkällare utanför. Innan renoveringen så förvarade vi mat och grönsaker där. I den drog vi senare in vattenpumpen. Det fanns ju inte vatten när vi flyttade in. Inget avlopp eller någon annan bekvämlighet heller. För kylning fanns ett speciellt skåp i ett uthus. Där fanns också en bassäng för att snabbt kunna kyla mjölken. Kylan bibehölls av ilagd is.

Isen hämtade vi vintertid i sjön och förvarade för påfyllning i en sågspånstäckt stack utanför. Om man var noga med täckningen hade man is ända fram till nästa vinter. Isblocken som togs upp var en meter i fyrkant och var tunga och svåra att handskas med. Vi hade en speciell stege med krokar på för att få upp de sågade isblocken ur sjön. Sedan drog man upp isen på ”kälkåkaren” för transport upp till stacken. Det var ett fasligt slit.

Det var dåligt med vatten i gårdsbrunnen. Det var dessutom bara två tolvtumsrör till Lagårn så det var uruselt med vatten till korna. Vattnet i Lagårn började rinna vid ena raden. Den ko som stod sist på motsatt sida fick vackert vänta till dess rännilen kom ända dit. Därför släppte vi ofta korna så att de själva kunde gå ned till sjön och dricka. Vi sänkte senare brunnen som låg vid Lillstugan, drog nya rör till Lagårn och vidare till hydroforen i boningshusets källare och upp och fick då ordning på eländet.

Det fanns el på gården men det var högspänning 127 volt. När vi flyttade in användes el bara till belysning. Elledningarna var utanpåliggande med vita porslinsisolatorer i böjarna. Spisen var vedeldad. För uppvärmning fanns bara kakelugnar och vedeldade kaminer. När vi rustat blev det en vedeldad värmepanna bredvid elspisen, en emaljerad Husqvarna med separat varmvattenbehållare, som genom grova rör och självcirkulation värmde de nya elementen i rummen. Den gav bra med värme. 

Skulle man ha ström till maskiner, måste vi skaffa en transformator, och den var ju så mycket dyrare än någonting annat. Att inte ha ström till maskiner var ju en nackdel när vi skulle tröska. Vi körde tröskverk, kvarn och annat med band kopplat till traktorn. Traktorn hade vid sidan av motorn en remskiva och man kopplade på en bred rem gjord av väv, backade traktorn till lagom spänning och genom gasreglaget fick man lämplig hastighet på rotationen. 

Höglund, som vår höga traktor kallades, gick nästan jämt. Vi körde nog slut på ett trettiotal fat fotogen på ett år. ”Höglund” var sprillans ny. Det var ju den moderniteten vi drömt om, en Fordson Major köpt i Enköping för hela 8 200 kr.

Byggnaderna på arrendet var alltså i uselt skick och farsan försökte prata förstånd med greven. Men då talade Greven om att ”passar det inte för Stålhand är det bara för Stålhand att överklaga”. Han tänkte väl att farsan skulle vara lika ”tufflig” som många andra bönder är, men då hoppade han på fel gubbe. Det blev process av det. Ja farsan vann, och greven fick renovera för över 100 000 kr.

Precis som Börje nu berättar, klandrade Birger Stålhand synen och påkallade skiljemannaförfarande. Skiljedom meddelades den 30 augusti 1951. I allt väsentligt vann Stålhand i sakfrågorna och greven ålades också att betala i stort sett alla kostnader för skiljeförfarandet. Man får anta att det blev ett frostigt förhållande med greven som förmodligen ytterst motvilligt fick ombesörja de omfattande reparationerna på arrendestället.

Börje fortsätter: 

På den tiden vände bussen från Västerås vid Ängsö gård, Sedan fick man cykla till Långholms brygga. En dag skulle min syster Gunhild möta vår mamma som kom från Västerås med Ängsöbussen. När hon väntade vid hållplatsen uppe vid slottet kom en äldre man gående. Han ströpplade fram med käpp och hade en pekinges i koppel. "Fin hund farbror har", sa hon. Hon pratade ju gärna med alla. Farbrorn bara grymtade och gick vidare men efter några meter vände han sig om, hytte med käppen och sa: "Jag är ingen farbror, jag är greven." Syrran blev ju livrädd och sa åt mamma att inte berätta det för pappa. Hon var väl rädd för hans hetsiga humör. Kanske hade greven känt igen dottern till den där Stålhand som klagat över arrendebyggnaderna.

Man rustade Lagårn först och tog bland annat bort de gamla naturstenar som fanns som grundmur och ersatte dessa med cementblock. Blocken fraktades dit på färja över sundet och sedan med traktor och vagn upp till gården. Ibland fattades det block. När de andra vilade tog jag två båtar. Den ena som fick vara på släp fylldes full med block och så lassades vagnen. Det hade jag som söndagsnöje, skrattar Börje.

Verandan tog vi och knäckte loss och drog ned med traktorn och ställde framför Lillstugan. Där fanns det ett litet kök som var kvar från gamla tider. Vi hade ju snickare och hantverkare som vi skulle hålla mat till och verandan fick tjäna som påbyggd matsal. Man fick ta vad man hade och det gick ju bra det också. Familjen bodde under byggnadstiden i en av bodarna, men jag och vår kogubbe, Olle, bodde i kammaren i Lillstugan. 

Greven skulle dit en gång och mönstra reparationerna och jag skulle köra honom. Bak på traktorn hade jag en sådan där vinkelaxelkärra med löstagbart säte. Gubben var ”tufflig att gå” så jag fick lyfta upp honom i kärran. 

När han hade mönstrat klart bar det iväg på återresa. När vi kom till den dåliga vägen genom skogen mot Norrudden för fortsatt överfärd med båt, så börjar han tycka att färden var för obekväm för en greve och förmanade mig ideligen med sin förnämt tunna stämma: "Det är en stubbe där, ser han den? Akta akta, där är en kurva..." Det var ingen hejd på förmaningarna. Det gick för långt åt mig, sinnet rann på mig, jag höll på att bli tokig. Jag sa sedan till farsan att jag tamejfan inte kör honom mer, nästa gång får han gå på sjöbotten.

Fortsättning: Jordbruk och fiske på Ängsös öar i en brytningstid mellan häst och traktor. Del 2 | Kulturarv Västmanland