Livet på Ängsö - en tidsresa 1900-1970: Hantverk och hantverkare

Man hade en bakugn i stugan eller inrymd i ett uthus. Denna ugn kunde även användas för att torka nypon, äpplen och päron inför vintern. Tvättade gjorde man vid sjön under sommarhalvåret. 

Säden malde man med en handkvarn eller vid en av de små kvarnar som fanns på ön – väderkvarnen på Klockartorpsberget, skvaltkvarnen vid Dyvik eller väderkvarnen vid Stora Långholmen. De bönder som bodde i södra änden av socknen, det vill säga på öarna, kunde ro med säden till den stora kvarnen i Strängnäs. De i norra delen for med vagn till kvarnen vid Sagån, Nykvarn.

Mjölken som inte gick åt som måltidsdryck förädlades till nyttiga matprodukter. Fettet i grädden blev till smör i en kärna. Av mjölkens kalcium, protein och fett blev det ost och av vasslan kunde man få messmör. I början av 1900-talet kom separatorn till gårdarna på Ängsö, vilket förenklade matproduktionen en hel del.

Bönderna odlade och beredde lin för tillverkning av lakan, dukar, handdukar och kläder. Nästan varje hem hade en vävstol. Ofta kunde kvinnorna både sy och sticka mindre plagg. En del arbetade som sömmerskor på frilansbasis, men för manskläder och skor behövdes skräddare och skomakare. Där krävdes specialkunskaper och specialverktyg. Agnes Engvalls farfar, född 1837, var till exempel skomakare och bodde i Långhäll på Långholmen hela sitt liv. Hans syster Kristina var sömmerska.

I dikten ”Axplock från Ängsö” av August Östman, född 1851 i Smedstorp, Lugnet, får vi veta att hans far var skräddare som bland annat sydde kläder åt greven: ”Till greve Piper han sydde kläder – och livré samt hatt av läder – och västen röd som den tiden bjöd.” I samma dikt erfar vi att en bonde vid namn Anders Olsson på Stora Utön ”gjorde tröskverk och vagnar fina.” och att Nytorps Kalle, Carl Johansson, ”gjorde kärror samt harv och plog”. Vidare omtalar han att ”Gamle Ryssen” gjorde en eka till fadern Ulrik år 1861.

Mycket av denna självhushållskultur levde vidare in på 1900-talet. Många av de hantverkare som nedan omtalas bodde i torp under fideikommisset och hade en eller flera kor, en gris, några höns samt en potatisåker, en grönsakstäppa, bärbuskar och fruktträd. Med ökad kommunikation med omvärlden blev det senare vanligare med fabriksgjorda redskap, maskiner, kläder och matvaror. 

Skräddare och sömmerskor

En enda skräddare finns antecknad i kyrkböckerna på 1900-talet och det var Gustav Magnus Vidholm från Vittinge, boende på Ängsö gård.

Sömmerskor fanns det flera under 1900-talet. En var Elsa ”Sy-Elsa” Eriksson som efter att ha bott i Änggrind och Lilla Kocktorp slutligen hamnade i Dyvik. Hon sydde upp konfirmations- klänningar och andra kläder på beställning. Två kvinnor arbetade på ett mer professionellt sätt med stickning och hade speciella stickmaskiner. Det var Ingrid Lind i Berg och Märta Andersson i Dyvik.

Väverskor 

Konsten att väva bevarades under 1900-talet av väverskor som Elsa Larsson i Smedstorp, Lugnet. Hon tog emot mattrasor och av dessa vävde hon trasmattor. Ingrid Tapper på Ektorp odlade eget lin som hon beredde och vävde av. Hon var en duktig väverska och har bland annat vävt klädena till altare och predikstol i Ängsö kyrka. Maria Söderberg, Karlslund/Västerudden på Långholmen, vävde trasmattor och sålde på beställning.

Skomakare

På norra delen av Ängsö i Berg fanns i början av förra seklet skomakaren Axel Staberg. Han gav namn åt stället Stabergstorp, där han bodde. Även hans far var skomakare. Han flyttade emellertid till Lugnet 1907 med sin fru, fyra döttrar och sin far. Där kan man nu beskåda hans lilla verkstad alldeles intill vägen ner mot udden. Skomakaren Alfred Reinhold Kjellström kom från Teda till Berg 1921. Han drunknade i Ängsösund 1927 efter att ha fallit överbord från en båt. Ytterligare två skomakare flyttade till Berg under decenniet, Johan Ludvig Dahl från Säby i Västmanland och Oscar Karlsson. I Björsbo på fastlandet fanns senare Erik Söderberg. Förutom skor tillverkade och lagade skomakarna seldon och gjorde plånböcker åt bönderna.

Fiskeredskap

Anton Söderberg, Karlslund/Västerudden på Långholmen, knöt gäddryssjor som han monterade och sålde.

Slaktare 

Det fanns göromål som krävde speciella kunskaper och färdigheter. Man anlitade gärna slaktare till höstslakten. Där fanns både Harald Engvall på Prästgården och Ragnar Engvall på Hagalund, som gått i lära hos Boer-Erik Johansson inne i stan. Och så fanns Gunnar Åhs slakteri på fast- landet i Lindbladstorp (Ekensro). Han hade ett antal slaktdrängar i sin tjänst, bland annat sin bror Gustaf Åhs och sin son Olle. I grannstugan, Grindtorpet, bodde Arne Petterson som också kunde slakta. 

På Måholmen fanns en slaktare vid namn Karl Arvid Johansson,”Måholmarn”. Innan tele- fonin kom träffades man på morgonen vid mjölkbilen vid Långholms brygga och bestämde när han kunde komma och slakta. Han flyttade från Måholmen och Ängsö omkring 1947.

Smeder

Smedjor fanns vid alla de större gårdarna fram till 1950-talet – Tjärn, Berg, Högsholm, Ängsö gård, Stora Utön, Ryssbo, Skurusund, Långholmen, Stora och Lilla Näs, Solvik, Sjöslätt, Ektorp, Hagalund och Storslåttern.

Vid Tjärn och Ängsö gård fanns under 1900-talet både statare och arbetare som också kunde smida och snickra. På Tjärn fanns från och med år 1900 smeden Karl Erik Johansson från Vårfrukyrka. Han avled efter fem år. 

Johan Engvall var snickare och kom från Kurö till Storslåttern 1913. Familjen bestod av hustrun Maria och barnen Agnes och Alfred. Han skulle arbeta som snickare och smed vid Tjärn. 

När han hastigt avled 1924 måste resten av familjen flytta så att en ny smed kunde bo i stugan. Han kallades ”Päggedera” på grund av sin stamning men hette egentligen Axel Pettersson. Hans far var Karl Erik Pettersson och även han var smed. 

Vid Ängsö gård hade man också ”riktiga” smeder. En hette Tysklind och han bodde i Dyvik. En annan smed boende i Dyvik var Johan Johansson som avled 1922. En senare smed vid Ängsö gård var Sven Bergström, fosterson till Axel Pettersson, som bodde i själva smedjan. Långholms-bonden Edvin Karlsson sägs också ha varit en duktig smed. På Kurö fanns flera smeder i början av seklet. Här kan nämnas Karl Lindström, Hugo Sandberg och Gustaf Svanberg.

Slöjdare/Snickare

Vid Ängsö gård fanns alltid en slöjdare (snickare). En hette Karl Johan Johansson som år 1900 kom från Glanshammar med sin familj. Han fick tjänstebostad i det så kallade ”Kapellet” (Östra flygeln). Omkring 1920 flyttade han och hans hustru Sofia till Stamdal. Sonen Axel Johansson står i kyrk-böckerna som statdräng både under 1910- och 20-talet. Först 1931 står Axel själv som slöjdare. Han tillverkade och reparerade möbler på slottet bland annat och gjorde även ”härvar”, krattor med träpinnar. Till en början bodde han kvar i Kapellet, med sin fru och sina barn, men sedan flyttade de ner till Stamdal. Han blev senare kyrkvaktmästare. 

På Ängsö gård fanns under 1910-talet också en slöjdare vid namn Gustaf Adolf Eriksson. På Tjärn, men boende i Karsbo, fanns även 1880 slöjdaren Axel Gustaf Danielsson från Skultuna. Hans son Albin blev statare på Tjärn, Högsholm och Labbarn, sedan ladugårdskarl på Ängsö gård innan han så småningom kom som arrendator till Kocktorp och slutligen till Berg.

En annan slöjdare knuten till Ängsö gård var den mångsidige Gotthard Larsson i Lugnet. Denne kunde både snickra möbler och bygga båtar. Han tillverkade två golvkandelabrar i trä, dekorerade med infällda granatstenar från berget i Ryssbo, som han skänkte till Ängsö kyrka. Han har även gjort de båda ekdörrarna i portalen vid ingången till slottet och dörrarna till Stora flygeln. 

En kusin till Gotthard vid namn Georg Johansson var född i Lugnet och blev även han möbel- snickare, men flyttade till Aspö. Slöjdaren i Stamdal hade en namne, snickaren Axel Johansson i Dalbacken, som också var en mångsidig hantverkare. Han kunde både snickra möbler och bygga hus. Ett exempel på det är arrendatorsbostaden vid Prästgården. 

Alfred Engvall var huvudsakligen timmerman. Det var han och Gotthard Larsson som skötte sågen vid Ängsö gård. Detta något udda par var även med och byggde hembygdsgården på Kocktorp. På 1920-talet kom en ung slöjdare till Berg vid namn Wilhelm Gerhard Larsson. Och några år på 1920-talet bodde en duktig möbelsnickare i Ytternäs, Per Johan Pettersson. Han var från Östervåla som var känt för sin möbeltillverkning och sina snickeritraditioner. 

Båtbyggare

Båtar var livsnödvändiga på Ängsö. Var och en som kunde snickra kunde göra en enkel vante, en flateka. Många ”riktiga” båtbyggare ansåg det under sin värdighet att göra så enkla båtar. Det var mer status i att tillverka en riktig Ängsöeka. En av de bästa var Erik Vidlund på Gisselholmen. Han var något av en upp- finnare och tillverkade bland annat en sorts tvättmaskin som även blev omskriven i lokal- tidningen VLT. Hans söner Nisse och Elis Vidlund kunde också bygga båtar. Anders  Johansson i Stamdal var en annan tidigare båtbyggare. Han har gjort den Ängsöeka som numera finns på magasinet, nuvarande hembygds-museet vid Ängsö gård. 

Murare

För murning måste utsocknes tillkallas. Hellström, boende först i Tillinge och sedan i Gråbo, var verksam på ön under 1930- och 40-talen. En annan något senare murare på ön kom från Dalarna och hette Stolpe. Han blev populär eftersom han kunde spela dragspel till dans.

Rörmokare 

Rörmokare fanns inte heller på Ängsö. Från 1940-talet och framåt fick man be Lindström och ”Rörliga delar” om hjälp. Han var från Skiljebo och känd för att ta reda på allt som kunde användas. Hela flaket var fullt av grejer, ingen ordning alls, berättas det. Det fanns dock en rör-mokare på Lilla Långholmen vid namn Ivar Engvall, som var släkt med öns övriga Engvallare. Men han flyttade ganska snart till Järfälla.

Stenarbetare 

Anshelm Tapper var stenarbetare, förutom att han var bonde. Han gjorde stenmuren till nya kyrkogården som fortfarande finns att se, och skullbron vid Ängsö gård som nu är riven. Han har även tillverkat stensockeln till soluret som gjordes för att stå i trädgården framför slottet. 

Sonsonen Yngve Tapper gick i hans fotspår och blev stenarbetare på heltid. Han har inte efterlämnat något minne efter sig på Ängsö, men i Västerås kan man beundra trappan upp till Djäkneberget och stengatan som går från Stora gatan upp till slottet. Hans viktigaste verk är nog stenarbetena i Bergianska trädgården och det öppna torget framför riksdagshuset i Stockholm.

Trädgårdsmästare 

Trädgårdsmästare kan väl också sägas vara hantverkare. År 1900 kom Karl Johan Norstedt som trädgårdsmästare till Ängsö gård och 1904 kom Karl August Vingren. Man hade också fem trädgårdselever. Bland de trädgårdsmästare som nämns i kyrkböckerna under 1910-talet märks Alfred Blomkvist som kom 1907 och Albert Reinhold Lindholm som hade med sig sin syster Ruth. Under 1910-talet uppges även Johan Arvid Johansson, son till ovannämnde smeden Johan Johansson, ha varit trädgårdsmästare vid Ängsö gård. 

På 1920-talet var Albert Lindholm fortfarande verksam. Han gifte sig 1923 med Karin Lind- holm, som nyligen tillträtt tjänsten som småskollärare. Albert avled 1927 och efterträddes av sin bror Karl Ragnar, som kom från Nacka 1927. 

I början av 1940-talet verkade en trädgårdsmästare vid namn Holmberg vid Ängsö gård och han hade hjälp av sin dotter Britta. 1948 kom Erik Magnusson från Aspö till Ängsö med fru och sonen Ivan. Ivan kom senare att arbeta med ovannämnde Yngve Tapper. Magnusson var den siste trädgårdsmästaren på Ängsö gård. 

Även Kurö hade en trädgårdsmästare på 1920- och 30-talet. Han hette Johan Lindborg och flyttade till Kärrbo 1942. Efter honom kom ovannämnde Erik Magnusson under några år innan han började arbeta på Ängsö gård. 

Hovslagare

De flesta bönder kunde vid behov sko en häst, men skulle det göras ordentligt behövdes en hovslagare. Vid sådana tillfällen anlitades Klas Lind. Han hade lärt sig arbetet i början av seklet, under sina sex år som stamanställd vid kavalleriet K1 i Stockholm. Han avslutade sin anställning 1921 med furirs grad. Klas far, arrendator på Dyvik, hade blivit sjuk och behövde hjälp på gården. Klas flyttade hem och utöver sysslorna på gården försörjde han sig som hovslagare och smed. 

De som arbetade i handelsboden, och var i konspiration med bönderna, såg till att Klas aldrig fick någon inkallelseorder när andra världskriget bröt ut. Handelsboden var nämligen också poststation. Så viktig var han för Ängsöbönderna. 

Också i socknarna på fastlandet hjälpte han till att sko hästar, och när det behövdes kunde han ställa sig i smedjan. Arvid ”Måholmarn” Johansson sägs också ha kunnat sko hästar.

Sadelmakare

En annan yrkeskategori som var viktig för dem som hade med hästar att göra var sadelmakare, som inte bara gjorde sadlar utan kanske mest seldon, tömmar och dylikt. 1909 flyttade sko-makaren Karl Gustav Karlsson med sin son sadelmakaren Karl Johan med familj från Teda till Storslåttern. Karl Gustav dog redan samma år och sonen flyttade därifrån till Dalbacken 1913. Där bodde de sedan under hela 1920-talet. Dottern Maja gifte sig med Löttorpssonen Erik Johansson som blev byggmästare i Irsta, boende på Gillberga.

Barnmorska

Är barnmorskan en hantverkare? Ja, på samma sätt som kirurgen är det. Grekiska ”keirourgos” betyder ordagrant översatt handarbetare eller hantverkare. Vid början av 1900-talet skedde 90 procent av alla förlossningar i hemmet med hjälp av en barnmorska eller ackuschörska som det också hette på den tiden. Det är ett något försvenskat ord från franskans ”accoucher” som betyder både att föda och att hjälpa till vid födseln. På 1930-talet hade siffran för hemförlossningar sjunkit till 35 procent för att efter 1960 gå ner till nära 0. 1935 kom en förordning, förmodligen från landstinget, att kvinnor på Ängsö hädanefter skulle bege sig till BB på Västerås lasarett för att föda. 

Under de fem första åren av 1900-talet kom tre barnmorskor till Barnmorskebostaden på Ängsö. Det var sjuksköterskan och barnmorskan Augusta Mathilde Hedlund från Örgryte i Göteborg, Hilda Olivia Stina Odén från Värmland och Albertina Staberg, sjuksköterska och barnmorska från Ransberg i Västergötland. 

1910 flyttade före detta arrendatorn på Måholmen Karl Petter Pettersson in eftersom han gift sig med Albertina. Som hjälp hade hon sin syster Matilda. Under 1920-talet uppges bara Albertina och hennes man Karl Petter bo kvar. Han ägnade sig åt snickeri ibland. Albertina gick bort 1939 och Matilda 1950.

Mejerist

Också mejeristen kan sägas vara hantverkare även om produktionen i Mejeriet vid Ängsösund var ganska fabriksmässig. En del ostar från detta mejeri nådde hög kvalitet tack vare mejeristen Gottfrid Söderbergs yrkeskunnande. 

Takläggare 

Ett något udda hantverk var takläggare, alltså de som kunde lägga vass- och halmtak. En som kunde det var David Pettersson. En annan hette Holst och var den som lade vasstaket på Ryssbo. Ovannämnde Axel Pettersson kunde också lägga tak, och han lärde upp Gösta Karlsson på Högsholm och kanske även Ragnar Engvall i Hagalund. Göstas söner, Magnus och Bo, lärde sig i sin tur av honom. 

Den vass som användes var bladvass, även kallad rörvass, takrör eller helt enkelt rö, som i Röholmen, och har använts i flera tusen år. På vintern gick man ut på isen för att skörda vass. Man använde en släde med utskjutande vassa blad längst ner som skar av vassen. Sedan rensade man bladen från vassen så att endast rören blev kvar.

Rörläggare/dikare 

Harald Gösta Sahlberg från Teda flyttade in på Åkeräng vid Högsholm 1948. Han var rörläggare/ dikare och skulle bland annat ägna sig åt invallningen vid Högsholm.