Bekännelser från Långholmen

Torpen     

Under femtio- och sextiotalet hyrde mina föräldrar två torp på Långholmens norra sida. Långholmen var en av de större holmar som tillhörde Ängsö fideikommiss och församling.

Först hyrde mina föräldrar torpet Långhäll. Torpet byggdes på 1840-talets första hälft och har troligen fått sitt namn från de flacka och långa berghällar som fanns i närheten vid stranden. Den tidstypiska faluröda byggnaden med vita knutar hade ett litet kök, en än mindre kammare och ett så kallat svale, ett slags luftsluss mellan ouppvärmda och värmda delar. Mot skogskanten låg en lada som också rymde ett utedass. Efter att torpet stått tomt flera år hyrde greven ut det till min familj som sommarbostad. Kontrakt skrevs troligen 1951.

Sedan hyrde vi torpet Norrudden, någon kilometer på andra sidan skogen. Vi fick överta torpet efter fiskaren Nils Vidlund som 1960 byggt ett nytt och modernt hus i Hagvik på fastlandssidan.

Torpet förekommer första gången i husförhörslängden 1825 som bostad för Storgårns statkarlar. När statarsystemet upphörde 1945 kom en ny hyresgäst, fiskaren och båtbyggaren Elis Vidlund. Efter honom tog hans bror fiskaren Nils Vidlund över. År 1961 övertog mina föräldrar hyresrätten till Norrudden och även det torpet blev då en sommarbostad.

Norrudden hade vid en jämförelse med Långhäll ett större kök, ett större rum och en glasad veranda. På tomten fanns ett uthus med förråd, snickarbod och längst bort ett hemlighus. En fallfärdig gammal lagård skymde utsikten mot vattnet. Den byggnaden revs och öppnade upp en vacker utsikt mot Grisfjärden.

Resan till Långholmen

Bara resan till Ängsö och Långholmen var ett äventyr. Utanför tätort var inte hastigheten begränsad. Skylten ”Hastighetsbegränsning upphör”, det som ofta kallades ”Fri-fart”, togs ner permanent i samband med högertrafikomläggningen 1967. Det kan ju för senare generationer låta spännande med en skylt som anger att hastighetsbegränsningen upphör, men vägarnas och bilarnas skick hindrade i praktiken någon högre hastighet.

Från Västerås tätort körde vi någon mil längs dåvarande Stockholmsvägen över F1:s landningsbanor, förbi Irsta kyrka och Panko bilskrot. Efter en vänsterböj i tallskogen kom den efterlängtade avtagsvägen mot Ängsö. Vägen blev smalare och till skillnad mot nu gick vägen strax efter avfarten över en gårdsplan och som ett Z mellan två röda lador.

Efter ett tag kom vi fram till den smala träbron över Ängsösund. På andra sidan fanns själva Ängsön. För inte så länge sedan kallades sundet Spånsundet och överfart skedde längre västerut med en linfärja. Bron vi färdades på tillkom först 1909. Till vänster om brofästet låg Ängsötvätten inrymd i det gamla Ängsömejeriets vita byggnad. Tvätteriverksamheten kom att flytta till Västerås i början av 2000-talet och byggnaden blev därefter privatbostad.

Vi passerade strax avtagsvägen mot Berg. I Berg fanns en gång i tiden ett tegelbruk som levererade sitt tegel till Ängsöns alla gårdar och torp. På berget på den så kallade Mjölnarvreten fanns en Väderkvarn. På äldre dagar upptäckte jag till min häpnad att min farfars mormor var född i Väderkvarnen i Berg år 1803. I kyrkböckerna för Ängsö församling hittade jag också en hel del släktingar. Den mest namnkunnige, åtminstone lokalt, var Fagerö–Janne som drunknade utanför Fagerön i december månad 1919. För att uppvakta sin son Axel på Tedarön skulle han ta sparken över Mälarens is. Isen brast och han återfanns på botten några dagar senare. Hans grav kan än ses i raden närmst kyrkans port.

Efter någon kilometer blev vägen riktigt smal och slingrade sig mot Ängsö slott genom en månghundraårig allé av knotiga ekar. Några möjligheter att mötas fanns inte, men med ojämna mellanrum fanns mötesfickor när avståndet till nästa ek var tillräckligt. Kom det en lastbil blev det till att backa, men risken för sådant möte var liten, trafiken var ju inte särskilt tät.

Förbi slottet mot Långholms brygga

På 50-talet bodde fideikommissarien greve Eric Piper på Ängsö slott. Han dog 1959 och fideikommisset övertogs då av hans son med samma namn. I Ängsö slott spökar det! Efter Karl XII:s död 1718 fick hans hovnarr och hovdvärg den puckelryggige Anders Luxemburg sold (anställning) på Ängsö slott. Anders Luxemburg lär ibland ta en promenad i slottsparken eller på gången mellan slottet och kyrkan. Luxemburg har en pampig gravsten bakom kyrkan med inskriptionen ”Här hwilar Anders Luxenburg född 1697 död 1744 som öfwer 30 åhr i sit herrskaps tiens lefwat med trohet känd af höga och låga”. 

Med sig till anställningen på Ängsö hade han den döde kungens häst Brandklipparen som också kom att få en gravsten men utanför kyrkomuren. Båda gravarna kan ännu ses vid kyrkan. En tidigare ägare Brita Bååt går också igen och sägs vandra omkring på slottet. Eva Sophia von Fersens hund dog på slottet och kom att kallas Hundspöket. Hundspöket lär då och då kunna höras i slottet. Mest känd av slottets spökhistorier är väl den som handlar om en guldkedja som en av slottets tidigare ägare vann vid tärningsspel. Enligt sägnen får inte kedjan föras bort från slottet. Om det händer kommer slottet att brinna.

Efter slottet passerade vi Ängsö gamla skola, Ryssbo, Roligheten och vägen ned mot Skurusund. Efter några avslutande krökar var vi framme vid slutmålet för bilen den grusade planen vid Långholms brygga. Där fick vi byta till eka vid öppet vatten eller spark då isen låg. Det fanns också dagar då man inte alls kom över sundet, när isen varken bar eller brast. 

Sommar och vinter

Jag har naturligtvis ett begränsat antal minnen från 50-talets första hälft, men ju äldre jag blev desto fler blir minnesbilderna.

Vare sig på Långhäll eller Norrudden fanns det el, vatten eller andra moderniteter. Mat tillagades och bullar bakades på en Husqvarna vedspis med tre ringförsedda plattor och bakugn. Läsljus kom från en Optimus fotogenlykta. Fotogenen trycksattes av en pump och förvandlades till gas. Gasen tändes i ett glödnät, en vit strumpa som lätt pulvriserades. Lampan gav ett starkt vitt sken med ett karakteristiskt rogivande sus. Matvaror förvarades i en jordkällare. Sopor kastades helt aningslöst på därtill avsatta ställen i vassen. Behov fick göras på ett utedass och, som sedvanan var, under överinseende av konung Gustaf V och den kungliga släkten i inramad tavla på dassets vägg.

Det var kallt på vintern. Vintrarna på femtiotalet var stränga, snön låg djup och isen tjock på Grisfjärden. Pappa åkte inte sällan över isen med sin röda Volvo Duett. Om isens bärkraft var osäker åkte man med öppna bildörrar. Vintern 56/57 knakade det så förskräckligt i isen att vi barn fick tillsägelse att stå på bilens bakre kofångare under överfarten. På den tiden var det inte så noga med säkerheten. När fjärden var isfri åkte vi över med en eka försedd med en Pentamotor, en sådan där snurra som startades med ett ryck i ett snöre virad runt en tallrik.

Om vintrarna var kalla var somrarna så mycket bättre. Bada kunde man göra på flera ställen. Sandstränder finns inte i den här delen av Mälaren. Vi badade från hällarna vid Långhäll, från bryggan vid Norrudden eller åkte ut med ekan på fjärden och hoppade i. Badade man från berghällarna fick man vara försiktig. Hällarna var hala av grönt sjögräs och för att säkert ta sig upp fick man krypa på knäna och det gjorde ont.

I århundranden har Ängsö kulturlandskap formats av människor, genom slåtter och djurbete. Mälardalens blida klimat och en kalkhaltig jordmån har främjat växtlighet och djurliv. Här växer Adam och Eva, backsippa och andra än mer ovanliga växter. På 50-talet fanns det också gott om smultron som åts uppträdda på ett strå, en läckerhet som nutida barn sällan får uppleva. Ängsö var rikt på fåglar. Där fanns havsörn, fiskgjuse, fisk- och skrattmåsar samt silver- och fisktärnor. Vissa arter som fanns då är idag ovanliga i Mälaren. Myggen var mindre trevliga. Svarta svärmar av dessa otyg förmörkade tillvaron på kvällarna. Under livliga protester blev vi barn insmorda av illaluktande myggmedel.

Getingsommaren 1959 är svår att glömma. Den var en plåga med svärmar av ilskna getingar som surrade runt bord och stolar. Otaliga glas och burkar med saft och diskmedel ställdes ut som fångskärl och de fylldes snabbt av en sörja av äckligt krälande och krypande getingar. Vid getingstick blev svedan än värre när såret skulle baddas med Salubrin. Det fanns som alternativ Desivon men eftersom vätskan inte sved bedömdes den som otillräckligt verksam.

Torp och gårdar

Rakt över viken låg Måholmen. På ön fanns en gammal bondgård med fastboende fram till 1951. Därefter hyrdes gården ut för sommarboende. Där bodde våra närmsta grannar vännerna Inga och Bertil Simpsson med dottern Cecilia. Med tiden växte familjen med sonen Anders. Tyvärr gick Bertil bort alltför tidigt. På Måholmen bodde också Ingas föräldrar Hjalmar och Kristina Kylberg. Hjalmar var en kort, knotig och äldre man som pratade med tysk brytning. Vi hade den största respekt för honom. Jag kommer ihåg att han kallade min då tämligen trinde lillebror för ”Den lille undernärde” till min brors stora förtret.

Något längre bort på Norrudden bodde fiskaren Nils Vidlund med hustru Viola och sonen Jan. Långt senare föddes sladdsonen Per som numera driver Ängsö Fisk. Jag minns att jag var mycket imponerad av Norruddens vinklade brygga och den sump där Nils förvarade levande gädda, abborre och gös. Vi gick ofta över till Vidlunds och jag tror att särskilt hustru Viola uppskattade besöken. Det måste ha varit ensamt på ön för en nybliven mamma.

Mitt på ön låg Stora Långholmen en gammal bondgård om 158 hektar. Storgårn som man sa på Ängsödialekt, arrenderades under mina första år av Birger Stålhand med hustru och barn. Trots att jag bara kan ha varit några få år kommer jag ihåg honom för hans imponerande mullbänk. Överläppen stod rakt ut ett par centimeter av en rejäl prilla. 1956 tog två Stockholmsdirektörer Liljedahl och Millstedt över arrendet av Storgårn och jakten på Långholmen. Själva jordbruksverksamheten drevs av Gunnar Öster med hustru Ingrid. På Storgårn fanns också en viltvårdare anställd för uppdrivning av fasaner för kommande jakter. Fasaner tyckte jag inte om beroende på deras egenhet att trycka på marken tills man var helt nära och då med ett skrämmande kackel flaxa iväg.

På Storgårn fick jag hjälpa till som oavlönad dräng. Jag minns inte att bonden själv gjorde så många knop. Han liknade nog mer Kronblom och sparade på sina krafter. Det var särskilt sonen Bo som fick slita i hans ställe. Så spännande det var att harva och att köra traktor. På gården fanns en bensindriven Volvo BM och en större Ferguson. Den senare ville jag helst köra.

I Lillgårn, som egentligen hette Lilla Långholmen, bodde jaktvårdaren Karl Larsson, Jägar-Lasse kallad, och hans hushållerska Edith Erlandsson. Enligt ryktet hade Larsson som blivit änkeman annonserat i tidningen Land efter en hushållerska för diverse göromål. Och allehanda var nog sysslorna, de kom att bo ihop till tidens slut. Edith var en sann hundvän som tog hand om Ängsös alla sjuka och skadade hundar. Längs ladugårdsväggen hade hon sin hundkyrkogård som hon vårdade ömt. Edith var livrädd för åska och ville att min mor skulle skynda sig genom skogen för att vara hos henne om jaktvårdaren själv var borta.

Livet

Vi var många barn på Långholmen. Utöver undertecknad och min bror Ulf fanns fiskarsonen Jan från Norrudden och senare Hagvik, Cecilia från Måholmen och, i åldersordning, Storgårdsbondens barn Bo, Jan, Elisabet, Lena och Catarina.

På Ängsö uppstod också romantik. Den första jag var kär i var Cecilia, Måholmsflickan med det långa ljusa håret. Kärleken var dock hemlig. En sådan svaghet som förälskelse kunde ju inte en hårding visa i den åldern, allra minst för den tilltänkta motparten. Å andra sidan spelade det nog inte så stor roll, hon ville ha en bredaxlad italienare. Min andra förälskelse var Lena på Storgårn. Problemet var bara att hennes storasyster var obesvarat förälskad i mig. Storasystern ansåg sig dessutom ha förstfödslorätt. Så det blev inget av med Lena heller.

Midsommartid var det fest vid slottet. Ängsös fasta och sommarboende fyllde slottsparken. Det var dans runt stången, sång, musik och lekar. Jag minns att jag vid ett tillfälle kom sist i säcklöpning men nöjd blev jag när jumbopriset var detsamma som förstapriset - en stor Marabou chokladkaka ur självaste grevens hand.

På höstarna anordnades klappjakt på Långholmen och traktens barn engagerades som drevkarlar. De ofta ålderstigna jägarna kom från när och fjärran. Om de var vänner till arrendatorerna från Stockholm eller betalade för sin jakt är okänt. Dagen började med en samlande lunch med tillhörande starka drycker. Efter att sålunda ha inhämtad kraft forslades de med traktor och vagn till ett lämpligt skogsområde. Skyttarna radade upp sig vända mot skogen. Bössor laddades. Vi barn kom sedan från motsatt håll. I en kedja av drevkarlar och vilt slående med klappträn drev vi viltet framför oss mot jägarna som stod redo. Smällar från skott ekade genom skogen. Jag vill minnas att jag var mycket förskräckt. En del jägare verkade knappt kunna stå, om det var av ålderdom eller av de stärkande dryckerna var oklart. Men tack och lov gick allt bra och vi kunde ur direktör Liljedahls hand med djupa bockningar och nigningar ta emot den framsträckta femkronan, på den tiden en förmögenhet för oss barn.

Julen på Ängsö var något alldeles speciellt. Måholmens Kylberg hade lånat häst och släde. I arla morgonstund i snörök över Grisfjärdens is och på snöig väg drogs vi mot Ängsö kyrka för julotta. Kyrkan som är en av landets vackraste gårdskyrkor från början av 1300-talet var vid framkomsten upplyst av facklor. Sorl på kyrkbacken, en del kände man, andra var obekanta, men alla var vi påverkade av stundens högtidlighet. Själva kyrksalen var upplyst av ett otal fladdrande ljus. De främre kyrkbänkarna var förbehållna greven med gäster, menigheten satt längre bak. Mörkret, den vita snön, de flämtande ljusen, ångan i kyrkan, väggarnas målningar, prästens ord och de vackra psalmerna gav sammantaget en otroligt stämningsfull upplevelse.

Det fanns ingen affär på Ängsö. En köttbuss kom varje onsdag och Långholms brygga var dess ändhållplats. Vid bryggan samlades alla öbor för att handla den kommande veckans behov av kött och bröd. Där kom Calle Nord från Österudden, Östers från Storgårn, Vidlunds från Norrudden, Kylbergs från Måholmen och många många fler. Dunket från Kylbergs tändkulemotor hördes långt innan man såg hans låga motorbåt med Kristina på en stol i fören och Hjalmar vid rodret. Vi barn var snabbt framme för att assistera med tamparna för angöring. Mötesplatsen gav utrymme för skvaller och nyheter. Tjänster förmedlades och utbyttes. Jag känner än smaken av nybakade Lundiuslimpor. De var så goda att vi ofta inte kunde vänta. Limporna åts sittande på bryggans kant och med fötterna plaskande i Mälarens vatten.

Mjölk köpte vi på Storgårn. När djurhållningen vid mitten av 50-talet upphörde där så köpte vi istället på Skurusund. Mjölken skopades upp i medhavda mjölkkrukor. Den var så fet att man efter ett tag skummade av det översta lagret av grädde. Grädde för underbara pannkakor tillsammans med jordgubbssylt. Av mjölken gjorde man också surmjölk och långmjölk. Om jag minns rätt tillkom den förra genom att mjölk helt enkelt fick surna och den senare genom tillsats av någon okänd syrakultur som delades mellan torpen. På Skurusund fick jag några gånger i uppgift av drängen Gustav att fösa in korna i lagården för mjölkning. Det var en skrämmande upplevelse att gå och vifta med en käpp bakom dessa höga korumpor som dessutom utan förvarning kunde släppa ifrån sig en mocka. Jag var rädd både för korna och Gustav. Egentligen var han nog snäll och ville bara visa hur det gick till.

Ängsö och Långholmen var också början på andra resor. Pappa hade sin kustkryssare Pärlan på svaj utanför Norrudden. Trots att jag själv helst ville vara på min holme packades allt för ofta båten för andra färder. Mitt förhållande till Pärlan var således komplicerat. Vi seglade mot Hjulstabron genom sundet mellan Långholmen och Måholmen. Vi passerade då Österudden som hyrdes av Calle Nord och därefter Granskär. Seglade vi åt andra hållet gällde det först att se upp i nålsögat väster om Långholms brygga. Där finns en inte utmärkt sten mitt i farleden strax under vattenytan. Pärlan hade ett djupgående på 1,5 meter och man fick stryka dikt mot berget på fastlandssidan för att undgå grundet. Därefter passerade vi Skurusund och strax därefter brandchefen Werngrens vackert belägna sommarhus på fastlandssidan. Ibland kunde vi skymta barnen Björn och Lehna. Vad jag vet, hyr fortfarande Lehna Torne Werngren huset. Om jag är avundsjuk, nej, absolut inte!

Hände det något mindre roligt på Ängsö då?

I mitt minne finns en hemsk olycka som än idag ger upphov till skratt. Två gammelfastrar skulle besöka oss på Långhäll. Tanterna hade hämtats i Västerås och kom nu med roddbåten klädda i svarta klänningar och med hattar på huvudena. Jag upplevde dessa damer som kvarlevor från Hedenhös tid. Hur som helst, mor, jag och bror var välkomstkommitté vid strandkanten. Ekan la till. Bryggan som bestod av en träkonstruktion vilade på en stor bock längst ut. Jag ser fastrarna med stor möda klänga sig upp på bryggan. Plötsligt började bocken så sakta luta sig utåt och fastrarna for med plask och skrik i Mälarens vatten. Ur en av fastrarnas skrikande mun for något vitt. Det var löständerna. Efter ett tag fick vi upp fastrarna på fast land och turligt nog kunde vi efter några dyk hitta hennes tänder. Ja det var en olycka värdig en Åsa-Nisse-film som för alltid fastnat i mitt minne. 

Det som också får räknas till det mindre roliga var fisket. Jag gillade att fiska, men fiskarna verkade känna på sig när jag var på gång och förmodligen kunde man i sunden öster- och västerut se bortflyende stim. Så fiskelyckan uteblev alltid. Möjligen kunde det också bero på att jag var morgontrött och gärna fiskade i strålande sol. Kanske var förklaringen att vi hade olika dygnsrytm, jag och fiskarna. Man var också tvungen att vara försiktig. På den tiden var det inte fritt fiske. Det behövdes ett fiskekort som kunde köpas av fiskaren Vidlund. Emellertid gav jag också hans nät skulden för att jag aldrig fick fisk och tyckte därför att det var rim och reson att jag tjuvfiskade. Han såg mig nog ofta men hade överseende. Antagligen för att hans hustru Viola var väninna med min mor. Under alla år drog jag bara upp någon enstaka gädda. En av de få gånger jag fick ett riktigt napp var det inte av en fisk utan ett rostigt salongsgevär som kanske kastats i sjön av någon som höll på att ertappas för tjuvjakt.

En annan händelse som skrämde oss barn var när VLT rapporterade om en stöldvåg bland Mälaröarnas torp och gårdar. I texten kallades brottslingarna Mälarpirater. Vi hade förmodligen läst Sigfrid Siwertz bok Mälarpiraterna och lät fantasin skena. Det var enda gången som det kändes lite ensligt att bo på Långholmen.

Vi som var med minns säkert den torra och lätt kvalmiga doften av höhässjor, den som förebådade höst, vinter och årets slut. På Långholmen stod hässjorna tätt på åkrar och fält, idag ersatta av vita bollar i landskapet. Höhässjorna på mitt femtiotal förebådande den tid då isen varken brast eller bar på vår väg mot Storgårn för slånbärssaft, bullar och drömmen om Lena förstås. 

Hem igen

En annan bra sak med Ängsö var hemfärderna till Vitmåragatan. Ofta kunde vi övertala pappa att stanna till på Stora torget i Västerås för att köpa glass från en av de två kiosker som fanns där. Mannen som sålde glass i den ena kiosken hade en plommonstop på huvudet och en prilla under överläppen som till storlek var den tidigare nämnde bonden Stålhands mullbänk värdig.

Mot 60-talets mitt flyttade mina föräldrar från Stora gatan till Barkarö och tiden räckte inte till för affär, hus, sommarstuga och segelbåt. Själv var jag ju i tonåren och hade andra intressen än att vara på Ängsö. Tyvärr valde far bort Norrudden och vår tid på Ängsö var till ända. Ett val jag nu önskar att min pappa aldrig skulle ha gjort.