Jordbruk och fiske på Ängsös öar i en brytningstid mellan häst och traktor. Del 3

Långhäll

Torpet Långhäll byggdes på 1840-talet, förmodligen som bostad för dagsverkare på Storgårn. Dess förste arrendator var torparen och skomakaren Erik Jansson Engvall med hustru Anna som båda kom från Lilla Utön. Släkten Engvall kom i stort sett att bo på torpet till dess det 1952/53 blev sommarbostad till författarens föräldrar.

Norrudden

Torpet förekommer första gången i husförhörslängden 1825 som bostad för Storgårns statkarlar. När statarsystemet upphörde 1945 kom en ny hyresgäst fiskaren och båtbyggaren Elis Vidlund. 

Byggnaden bestod av ett rum och kök samt en veranda. En lada täckt av vasstak och i änden ett hemlighus samt en fallfärdig ladugårdsbyggnad mot fjärden. Ladugården hade under förra seklet inrymt ett par kor, grisar, och en tacka och lammungar (bouppteckning 1837 efter Jan Ersson).

Några moderniteter fanns inte. Belysningen var fotogenlyktor och vedeldad Husqvarnaspis. En kalkelugn fanns i det enda rummet. Jan Vidlund berättar att hans föräldrar, som var de sista helårsboende på torpet, då och då pratade om att elektrifiera, men det blev aldrig av.

1926 kom torpet att bli undantagsbostad åt den förre arrendatorn av Storgårn när sonen tog över. I mars 1944 flyttar båtbyggaren Elis Vidlund in med hustru Emmy Elisabet och två barn till Norrudden. Elis var fiskare, båtbyggare men brukade också den jordbruksmark som fanns i anslutning till och öster om torpet. I ladugården (numera riven) hade han enligt brorsonen Jan häst och ko. 

Brodern fiskaren Nils Vidlund återvänder från Västerås med hustru Viola. Makarna övertog arrendet och flyttar in på Norrudden 1951 och får året därpå sonen Jan.

Nils arrenderade fiskevatten öster om Norrudden och fiskade med nät och ryssja och långrev. Till hjälp hade han en mindre snipa och en träbåt med snurra på 4 hk. Fiske från nät gick till så att nätet drogs över båten, vittjades och lades åter i sjön. Det var ofta fyra nät som bands ihop och var förankrade med dragg i ändarna. Det fanns då inga regler om maskstorlek men maskorna var nog en 40 mm. Näten var av bomull och behövde tas upp och torkas var 14 dag. Jan berättar om lukten när näten ibland torkades inomhus i torpstuga.

Ryssjan bestod av flera avsmalnande nätpåsar som fisken kunde simma in i men har svårt att hitta ut ur. Nätet är monterat på en serie av ringar och läggs förankrat på botten. Långrev består av en förankrad lina vid vilken betesfiskar eller delar av sådana fästs vid krokar. Långrev användes huvudsakligen för ålfiske och de övriga metoderna för gädda på våren, braxen, gös i maj. Nät användes när det var kallt i vattnet och ryssjor annars.

Arbetet fick anpassas efter vattentemperaturen och började sommartid fem, sex på morgonen. När sonen Jan började i Kungsåra skola fick man varje skoldag skjutsa honom till Långholms brygga på fastlandet för vidare färd med de andra öbarnen.

Även matinköp krävde att man tog sig till fastlandet. Oftast handlade man av de varubussar som regelbundet hade sin ändhållplats vid Långholms brygga. Det var onsdagsbussen från Veinz livs i Enköping och fredagsbussen från Andelsslakteriet.

År 1961 blev den efterlängtade flytten av till ett nyuppfört hus i Hagvik på fastlandssidan. Norrudden blev därefter sommarbostad.

Österudden

Österudden hade ca 40 hektar, varav sju hektar åker. Österudden hade ett litet jordbruk, berättar Börje. Först bodde Karl Albert Blomgren med hustru här fram till mars 1951. När Blomgren behövde häst till slåttermaskin lånade han våra hästar och vi tog hans. Han hade en häst som var ”entömt”. Han var inkörd ihop med en parhäst och var aldrig van med att svänga till vänster. Så det gick aldrig att vända till vänster med honom när han var själv. Då fick man snurra ett helt varv. Han var stor också och snäll men kunde bara svänga till höger.

Elis Vidlund tog över Österudden 1951. Förutom fiske satsade han på jordbruket. På gården fanns en traktor av märket Ferguson TE20, en traktor som i folkmun kallades Grålle på grund av sin gråa färg. I lagårn fanns 8 till 10 kor.

(År 1951 avflyttade Elis med familj från Norrudden. Enligt församlingsboken flyttar familjen till Måholmen men enligt såväl Jan Vidlund som Börje Stålhand flyttade familjen till Österudden. Även undertecknad har uppgift om att Måholmen under tidigt femtiotal blev semesterbostad till familjen Bertil Simpson. Införingen i församlingsboken måste vara felaktig, jmf Ängsö kyrkoarkiv, Församlingsboken. Bunden serie, SE/ULA/11788/A II a/4 (1931-1953).)

Jordbruket var inte stort men man överlevde nog på det. Familjen Vidlund flyttade till Aspö 1957. Familjen var de sista åretruntboende på Österudden. Österudden blev sedan sommarbostad.

Västerudden

På Västerudden bodde Edner Emanuel Lilja med hustru och dottern Sonja samt tidigare arrendatorn Johan Anton Söderberg med hustru. Även här fanns ett mindre jordbruk. Konstigt nog lyckades de leva på jordbruket.

Börje berättar:

Lilja var bland annat med ibland när vi sågade virke på Storgårn. Han var lång och smal och hade väl ingen vidare ork. Såghuset var byggt så ”fullifan” så när man skulle rulla in virket var det medlut hela vägen. Var bara lägga på rullor och dra fram till cirkelsågen.

Jag hade varit nere och badat en dag och skurit upp foten på en trasig flaska, men med vid sågen skulle man ju ändå vara och sköta traktor och grejer. Jag tultade omkring med en galosch på foten. Då lyfte Lilja på sig en stock så han ramla omkull och fick bena i kors under den där fallstocken. Så undre benet gick ju av. Farsan blev ju så jäkla nervös men han fick hålla upp stocken så jag kunde dra fram Lilja så benet kom därifrån. Jag stack ju iväg och skulle ringa och få dit en ambulans men naturligtvis strejkade telefonen den där dagen. Det var bara att hoppa på cykeln å bära iväg till Stora Utön och ringa. Under tiden kom det någon mer. Jag tror att det var dom på Hallingön som vi sågade åt. Vi hjälptes åt att lägga Lilja på ett sofflock som de la på traktorvagnen och körde ner honom till båten. Sen fick vi lyfta honom ombord på sofflocket. Det tog tid det där ”men han var ju tyst och snäll”. Det tog ett tag sedan innan han kvicknade till.

Lillgårn

På Lillgårn, eller Lilla Långholmen, som tidigare varit ett mindre jordbruk, bodde ju jägaren Karl Larsson och hans hushållerska Edit Erlandsson. Karl Larsson var anställd av jakträttsinnehavaren direktör Liljedahl.

Hösten 1954 var ju ett av de regnigaste och varenda kväll när Karl kom med sin mjölkkruka hälsade han ”Godafton, vackert väder att vänta”. Farsan höll på att bli tokig på honom, det regnade ju varenda dag. 

Man kunde ju gå omkring med en fasan gömd i fickan emellanåt och man fick ju vara jäkligt försiktig så att man inte fick jaktvårdaren på sig. Jaktvårdaren kunde ju dyka upp när man minst anade det.

Edit var en stor hundvän som tog hand om Ängsös herrelösa och skadade hundar. Hon hade längs uthusväggen på västra sidan om traktorsvägen en hundkyrkogård som hon ömt vårdade.

Något om arrenden med mera på grannöarna

Sedan urminnes tid fanns det brukare på de flesta öarna. Åkrarna var små och uppdelade och öarna var ofta bergiga och skogsbeklädda.

På arrendetorpen fanns ofta bara några få kor, några kalvar för avsalu, någon häst, grisar och höns. Djur och odlingar gav mat till torpets ägare och husfolk och försäljning av spädkalv och griskultingar reda pengar till arrendet. Vintertid uppfylldes arrendevillkoren om avverkning av timmer, meterved och skogskörslor åt fideikommisset. Fiske för husbehov ingick ofta i jordbruksarrendet och gav ett välsmakande avbrott i en annars ensidig kost.

De torp som var fiskearrenden innehöll än mindre åkermark och ibland kompletterades den egna tegen med åkermark på annan ö, såsom på Långholmen för Grissleholmens fiskearrendator.

Fram till landsbygdens avfolkning gav avkastningen från dessa småbruk livets nödtorft till många människor. Så sent som mot slutet av 1920 fanns, för att ta Fagerön som exempel utöver arrendatorn, hans hustru och två barn, två drängar, en jordbruksarbetare och en tjänarinna, inalles åtta personer som skulle försörjas.

Arbetet var slitsamt från tidig morgon till mörkningen. Till öarnas arrenden fanns sällan maskinell hjälp utan det mesta arbetet var manuellt. Några arbetsmoment som frestade på de torparboendes krafter var utfordring av kreatur, mjölkning, utgödsling, vatten till folk och fä, hö och havre till hästar, ryktning, slakt av gris och fjäderfä, vintertid skogsarbete och upptagning av is för stackläggning, fiske, harva, gödsla åkrar, så och skörda. Kvinnorna var nog de som var uppe först för att tända i spisen och tillaga morgonmålet. Kvinnogöra var också att diska kärl för hushåll och lagård, separera grädden från skummjölken, kärna smör, att ombesörja tvätt, hämta vatten, tillaga middag och kvällsmål, sköta klädvård, salta fläsk och sylta, tillaga korv, konservera, baka och för extra inkomster plocka nypon, smultron och blommor för avsalu.

Avkastningen från arrendetorpen kompletterades med försäljning av en och annan kulting, spädkalv och ägg samt intäkter för dagsverken gav tillräckligt för överlevnad och till gårdsarrendet men få blev nog rika på ölivet. Kanske var det så att man inte förväntade sig mer. Livet för våra förfäder bestod av slit för brödfödan och avsaknaden av marknadsföring och kontanter uppmanade inte till kommers.

De få nöjen som undantagsvis fanns var fester när grannar fyllde jämt, midsommarfirande på slottet, arrangerade logdanser i närbelägna torp och en och annan stadsresa ofta i samband med försäljning av vad gården producerat.

Arrendet betalades halvårsvis på slottet.

Röholmen

Röholmen ligger nära Spånsundet i norr och var ett fiskarboställe. Fiskaren Lars Waldemar Widlund flyttade dit 1945 men redan 1947 flyttade han vidare till Romfartuna. Det verkar som om han var den sist mantalsskrivna på bostället.

Gisselholmen

Gisselholmen är ett gammalt fiskarboställe på gränsen till Södermanland. Här bodde sedan 1918 fiskaren Erik Vidlund med hustru Elsa och barnen Elis, Elisabet, Lars, Nils, Bengt, Sven och Karin. Erik var fiskare, båtbyggare och drev dessutom det lilla jordbruket.

Vi var inbjudna till hans 60-årsdag, berättade Börje Stålhand. Då bjöd han alla bekanta som fanns på öarna runt om. Vilken fiskmiddag, det fanns alla sorters fisk. Han hade spänt upp en stor presenning över ifall det skulle bli väder. Det var långbord och en riktigt fin middag.

När makarna Vidlund avflyttade 1951 hyrdes torpet ut till sommarbostad.

Måholmen

Måholmen är Ängsööarnas näst största ö. Sedan i varje fall 1600-talet har jordbruk bedrivits på ön. Den siste jordbruksarrendatorn avflyttade 1952 och sedan blev byggnaderna sommarbostad. Den första sommarhyresgästen var västeråsaren Bertil Simpson med maka Inga.

Fagerön

Arvid Andersson med maka Karin Elisabet blev öns siste arrendator. Han var sedan 30-talet ledamot i kyrko- och skolrådet. Under tidigt 1900-tal fanns till och med två torp på Fagerön. Det södra arrenderades av torparen Anders Sandberg med hustru Lovisa och det norra av Johan Andersson med hustrun Kristina. Johan kallades allmänt Fagerö-Janne. Han drunknade när han på spark skulle besöka sin son Axel på Tedarön.

Hallingen

År 1953 upphörde Ture Eriksson och hans hustru Margit med jordbruket på torpstället Stora Hallingen och bostadshuset blev sommarbostad. Marken arrenderades under några ytterligare år ut till arrendatorn av Lilla Hallingen,

Mot slutet av 1950-talet upphörde den siste arrendatorn Holger Källbäck med jordbruket på torpet Lilla Hallingen. Därefter blev också det huset sommarbostad.

Skrönor eller verklighet

Lilja på Västerudden berättade om en skuta som en vacker dag gått i kvav utanför Västerudden. Det var väl lite svårt att veta om skeppar’n varit riktigt nykter. Hur som helst hade skutan förlorat en stor del av sin last. Det var många som dök efter fynd i den dyiga bottnen mellan Västerudden och den med en ensam tall beklädda ön Slottet där utanför. Lilja hade själv varit där och fiskat upp en liten julgransfot som Börje fick som gåva när han avflyttade. Julgransfoten pryder ännu Börjes matbord.

Det ryktades om en annan skuta som under tidigt 1900-tal förlorat sin last på en vindpiskad Grisfjärd mellan Långholmen och Måholmen. En dag när Måholmsarrendatorn dök utanför bryggan kunde han med fingrarna känna något stort välvt trästycke. Det visade sig vara en tunna som ännu innehöll cognac.

Behöver någon ett tröskverk lär det ligga ett sådant i djupgraven mellan Måholmen och Långholmen. En vinterdag på Sjökvists eller kanske det var Sandbergs tid skulle ett tröskverk tas över isen. Mitt över där Grisfjärden är som djupast blev tyngden för stor och tröskverket försvann ned i bottengyttjan. Där ligger en bit jordbrukshistoria att beskådas av gösar, gäddor och annan fisk.

Jag fann ett sommartorp en dag

på vandring genom skogen,

en gammal gård av enkelt slag

med dasset bakom logen.

De levandes verkligheter

i tid som är förgången,

har gömts till hemligheter

innanför trädgårdsgången.

Vem byggde gården förr en gång?

Vem röjde mark med plogen?

Vem sjöng för barnen livets sång?

Om sådant tiger skogen.

_{Fritt tolkat från dikt av Ulf Sundblad}