Livet på Ängsö - en tidsresa 1900-1970: Ångfartyget Engsö

Det har funnits tre ångfartyg som växelvis burit namnet ”Engsö”. Den första båten byggdes 1866 vid Nyköpings mekaniska verkstad för ”Bockholmsunds Ångfartygs Bolag”. Hon skulle trafikera traden Stockholm–Strängnäs–Ängsö. Det var ett elegant fartyg med måtten 33x5 meter, alltså extremt långsmal. Ångmaskinen på 20 nominella hästkrafter kunde ge en fart på maximalt 10 knop. 

Den andra båten med samma namn byggdes på ”Bergsunds Varv” i Stockholm 1874–75. Hon hette ursprungligen ”Nya Engsö”, eftersom ovannämnda ”Engsö” fortfarande fanns i samma vatten. Det var ett vackert fartyg med måtten 33x5,5 meter, som man betalade 61 500 kronor för. Kapten var en Carl Pettersson. Hon gick Stockholm–Stallarholmen–Tynnelsö–Lagnö- Nybyholm–Hjulsta–Hässelbyholm–Frösåker–Lindö–Ängsö. 

Den insattes på Stockholm–Kungsör 1879 och kallades då ”Kungsör” men gick redan året därpå tillbaka till Ängsö och fick då bara heta ”Engsö”. Hemmahamn var Ängsösund och den gick tre turer i veckan till Stockholm – måndag, onsdag och fredag, klockan sex och återvände dagarna därpå klockan tolv. Resan från Stockholm till Ängsösund tog sju timmar. 

Lasten var allt från spannmål till trädgårdsprodukter och potatis. Fartyget var mycket om-tyckt som passagerarbåt med restaurang ombord så att man kunde få sig något till livs under den långa resan. Man kunde till och med ta en snaps till maten. Om söndagarna gjorde båten lustresor till bland annat Västerås folkmarknad, Skokloster, Mariefred och Gripsholm. Fartyget såldes 1891 till Uppsala. 

Den tredje båten byggdes på ”Södra Varvet” redan 1860. Varvet låg på Södermalm och hette officiellt ”W. Lindbergs Verkstads- och Varvs AB”. Fartyget hade en längd på 29,65 meter och var 5,58 meter bred. Motorstyrkan var nominellt 30 hästkrafter. På masten fanns en lastbom som underlättade på- och avlastning. Båten gick först mellan Stockholm och Uppsala.

I november 1890 såldes hon till ”Engsö Ångfartygs AB”, och fick då namnet ”Engsö”. Köpeskillingen var 21 500 kronor. Liksom föregångaren trafikerade hon sträckan Ängsö–Stockholm. Båten var i första hand avsedd för persontrafik, men lastades även med djur och varor av olika slag. 1913 såldes fartyget på nytt till ”Västerås-Torshälla Ångbåts AB” och sattes då in på sträckan Västerås–Stockholm. 1941 köptes hon av ”Kungliga marinförvaltningen” där hon användes vid kustartilleriet. 

Tidtabeller, biljettpriser och rutter skiftade naturligtvis under alla de drygt femtio år hon gick i trafik på traden Ängsö–Stockholm. En typisk rutt i början av förra seklet började redan klockan tre på måndagsmorgonen i Västerås. Första bryggan var Frösåker. Andra stoppet var vid Mejeriet i Ängsösund för att ta ombord bland annat mjölkflaskor till Stockholm. Resan fortsatte sedan över sundet med varor till affären från Västerås. Därefter sattes kurs söderut till Hässelbyholm på Fogdön, Strängnäs, Stallarholmen och därefter kanske ytterligare någon brygga innan ankomsten till Stockholm. 

Besättningen på en mälarbåt bestod av en kapten, en styrman samt åtminstone två matroser. Vidare fanns ett maskinbefäl och en eldare. Restaurangen sköttes på entreprenad av en restauratris som själv lagade maten eller hade en kokerska till hjälp. Så fanns ett par kvinnor för betjäning av passagerarna.

En ångbåt drog mellan 0,2 och 0,35 kubikmeter kol i timmen, ångmaskinerna var på mellan 20 till 45 nominella hästkrafter. Det verkliga antalet hästkrafter var ungefär åtta gånger högre. Farten var nio till 13 knop. 

Vad fraktades på båtarna? 

Överraskande nog var det under slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet hö och halm som stod för 20–30 procent av frakten. Man måste komma ihåg att Stockholm fortfarande till stor del var hästdrivet. Behovet av hö och halm avtog givetvis i samma mån som bilar, lastbilar och bussar tog över transporterna i huvudstaden. Mer säsongsbetonade var frakterna av potatis, som natur-ligtvis hade en topp i oktober. Det tredje större varuslaget var spannmål, som ju också dominerade på hösten. I detta fall skickades de förädlade produkterna i form av mjöl och gryn tillbaka till lant-handlarna utefter ångbåtslinjen, till exempel till lanthandeln vid Ängsösund. På höstarna fraktades också mycket frukt, bär och grönsaker från handelsträdgårdarna in till marknaderna i Stockholm. Mot julen skickades enbuskar och små granar och granris. Under tiden innan isen lade sig på fjärdarna transporterades ved in till staden.

Ibland tog man ombord nötkreatur, grisar och får som skulle till slakteriet i Enskede. Även fisk transporterades till Stockholm. Det gick oftast till så att fiskaren med sin båt låg ute i farleden och väntade på fartyget. Det saktade in och lådorna med fisk kunde lyftas upp på däck. Ibland kunde passagerare ros ut till båten på platser där det saknades ångbåtsbrygga. På vårarna hände det att det stod barn och ungdomar på bryggorna för att skicka med buketter av gullvivor och liljekonvaljer för försäljning på Kornhamnstorg. 

Vad frakten på ångarna kostade är svårt att svara på, för väldigt lite är dokumenterat. Det finns dock uppgifter från andra rederier. En säck på 100 kilo och en tunna med potatis på ungefär samma vikt kostade 25 öre. Balar av halm och hö vägde också 100 kilo och kostade lika mycket. En korg med potatis eller frukt kostade 15 öre, den vägde 60 kilo. Övriga varor prissattes antagligen efter den normen. Priset ska multipliceras med 40 för att kunna jämföras med dagens priser. Det skulle således idag ha kostat tio kronor att skicka en säck potatis på 100 kilo från Ängsösund till Stockholm.

Det är även svårt att få fram uppgifter på vad det kostade för passagerare att färdas med ångbåt till Stockholm. Men det har beräknats att kostnaden per personkilometer 1893 var 2,3 öre. Om man räknar med att avståndet från Ängsösund till Stockholm är tio mil skulle priset för enkel resa bli 2,3 riksdaler (kronor). Man betalade också olika för hur bekvämt man ville åka. Om man valde att åka på fördäck, utsatt för väder och vind, var det givetvis billigare, låt oss säga 1,50 kronor. Valde man akterdäck betalade man 2,75 kronor och 4 kronor för aktersalong. Omräknat i dagens penningvärde skulle det bli 60 respektive 110 och 160 kronor. Men, som sagt, detta är gissningar.

Från Stockholm fraktades, förutom mjöl och gryn, en mängd andra varor ut till landet. Det kunde vara dryck såsom svagdricka, läskedrycker, öl, sprit och brännvin. Specerier som salt, socker, jäst, kaffe, med mera. Varor till lokala hantverkare som exempelvis yxor, sågblad, spik, tapeter, färg och rödfärg, cement, papp och tjära. Kol och koks till uppvärmning och fotogen till lampor var också återkommande varor. En del jordbruksmaskiner som harvar och såningsmaskiner och andra järnvaror, någon gång en järnspis, kan noteras.

Tisdagar avgick båten klockan tre på morgonen och tog samma väg tillbaka och då skickades olika varor till bryggorna. Torsdag–fredag gjorde den samma vända till Stockholm och tillbaka. På helgerna kunde båten hyras för utflykter till platser utefter Mälaren. Från Stockholm kunde man göra en tur till Ängsö en lördagsmiddag klockan tolv. Det gick att stanna på båten över natten och inta sina måltider där. Då hade man hela söndagen på sig att se sig om på ön med kyrka och slott. Sedan kunde man återvända med samma båt klockan tre på måndagsmorgonen. Men den resan tog tio timmar, för båten skulle lägga till vid många bryggor för att lasta och lossa med början vid Frösåker. 

Fler ångbåtar än Engsö gick ibland till ön. En hette ”Polstjernan” som om lördagarna i början av förra seklet gjorde turer till Ängsö. Den lade till vid Långholms brygga och Ängsösund. Lång- holms brygga låg på Långholmen och de som skulle över till Ängsö och de andra öarna runt om fick färjas över dit. 

Helge Sandberg berättar om en sådan resa till Ängsö 1907: ”Ängsögubbarne ha varit inne i sta’n och sålt förnödenheter och gjort uppköp och äro vid ypperligt humör. De försöka ställa sig in hos kapten Munk och få honom att först lägga till vid sina närmaste bryggor.” Bland ”gubbarne” nämns Karl-Erik Johansson på Stora Långholmen, Andersson på Näset och skomakaren på Långholmen. Den senare måste vara Agnes Engvalls farfar, Johan Engvall. 

Andra båtar som gick från Västerås till Ängsö var ångslupen ”Delfin” från 1883, och ångaren ”Sylfid” från 1890. Den senare gick i reguljär trafik mellan Västerås och Ängsö varvid hon lade till vid mellan- liggande bryggor.

Märkligt nog nämns inte Stamdals brygga. Det verkar som om den bryggan endast användes för utflykts- och lustresor. Det bekräftas av en strof i den ovannämnda Nya Ängsövisan:

Från Stamdalsberget det hörs kanoner

När båtar kom med en mängd personer

Av ungdom fina från sta’n förstås

Att bygdens ungdom se på gunås

Mälarens farleder saknade länge fyrar. Först 1882 beslutades att fyrar skulle sättas upp på Bock-holmssundet, Ridösundet, Kolsundet, Fagerön och på Edebygrundet utanför Fogdön i Granfjärden samt på Torpagrundet vid inloppet till Köping.

Ångfartygens storhetstid var 1880 till första världskriget. Från en trevande begynnelse på 1860- och 70-talet blev det en kraftig expansion 1880–1900. Tiden 1900 till 1925 var det stora rederier som dominerade. Järnvägar och bilar, inklusive bussar, började nu bli ett hot. 1913 hade järnvägen gått om båttrafiken prismässigt. Personkilometerpriset för båtar var 4,35 öre medan det för järnvägen sjunkit till 2,9 öre. Första världskriget blev en påfrestning för fartygen eftersom priset på kol sköt i höjden. Man fick lov att elda med ved som ju är mycket skrymmande jämfört med kol.

Vid inledningen på 1920-talet hoppades man fortfarande på en ny glansperiod för båttrafiken, men 1925 började nedgången på allvar. Andra världskriget blev en tid av respit, men 1950 kan man säga att ångbåtsepoken var över. 

Wilhelm Johansson uppger att Engsö slutade att lägga till vid Ängsö 1937. En annan uppgift säger att Engsö, förhyrd av en kapten Gustafsson, trafikerade Långtarmen, den långa fjärden i nuvar- ande Ekerö kommun, från sommaren och fram till oktober 1940. Därefter försvinner fartyget från Mälaren efter 80 år på dess vatten.