Livet på Ängsö - en tidsresa 1900-1970: Mina upplevelser kring andra världskriget

Som ett märkligt minne från den här tiden för snart åttio år sedan, kan jag fortfarandes sjunga första versen av finska nationalsången liksom att jag minns några räkneord på finska. I skolhuset hölls ibland så kallade ”finlandsaftnar” där olika bidrag skulle sändas till det krigsdrabbade Finland. Jag minns att min mormor och jag stickade skydd för öron och haka i ullgarn att bära under mössa och hjälm för att förhindra förfrysningsskador på soldaterna. Vi barn stickade också kvadratiska lappar i slätstickning av ullgarnsrester, som skulle samlas ihop och sys samman till barnfiltar. Min mamma satt vid symaskinen och sydde kamouflageöverdrag av vit lakansväv att dra över uniformerna för att soldaterna inte skulle synas så väl mot snön.

Flygflottiljen F1 i Västerås hade bombövningsmål på öar utanför Ängsö, som heter ”Skrattan” och ”Flokan”. På vinterkvällarna kunde vi se de stora strålkastarna korsa varandra på kvälls- och natthimlen i sökandet efter fientliga stridsplan. Under en övningsflygning fälldes en bombatrapp som missat målet och i stället hamnade nära vår väg, Långhammaren, som gick från stora landsvägen och hem till Ektorpet. Vi hade mer eller mindre vant oss vid ljudet av bombövningarna, men den dagen då jag cyklade hem från skolan på vår lilla slingrande hemväg kom ett öronbedövande dån och jord spreds ut över vägen och runt omkring mig. Det befanns komma från denna övningsbomb som missat målet i sjön och slagit ner endast något hundratal meter från mig. 

Naturligtvis berättade jag nästa skoldag för kamraterna om detta äventyr. Ett par pojkar, som var klasskamrater tjatade om att jag skulle visa dem var bomben slagit ner. Dom var envetna och jag fick motvilligt göra dem till viljes. Jag minns att de grävde ihärdigt med händerna i jordkratern och fann också slutligen ”bomben” som de med förenade krafter till slut kunde lyfta upp och beskåda. En av pojkarna, min klasskamrat Lennart Ytterberg, hämtade sin cykel och klämde fast tingesten på pakethållaren och gav sig av hemåt. 

Detta tilltag skulle visa sig inte vara särskilt lyckat. Min mor hade ringt in till flygflottiljen och berättat om det inträffade. Nästa dag kom två uniformerade män i bil hem till oss och ville se på stället för bombnedslaget. När då det visade sig att pjäsen som orsakat jordkratern var borta måste jag ju berätta om hur det hela gått till. Militärbefälen ville förstås veta var och hos vem ”bomben” hamnat för en inspektion. Det antyddes något om att den kanske inte detonerat. Om det var sant eller ej, vet jag inte. Kanske ville man bara skrämma oss för vårt självsvåldiga företag. Allt avlöpte tack och lov väl och när jag i samband med en släktträff på Ängsö cirka femtio år senare träffade min gamla klasskamrat, Lennart Ytterberg, sade han att det var tur att han levde och anspelade då på händelsen med bomben, som jag då hade glömt. 

En händelse av sorgligt slag var då vi måste lämna en av våra två hästar till Försvarsmakten. Vi förmodade att han skulle transporteras norrut där stora militärövningar ägde rum på så kallad hemlig och främmande ort. Det var ett reducerat antal män i produktiv ålder hemma under åren då kriget pågick, då många låg inkallade för militärtjänstgöring på så kallad ”hemlig ort”. Brev fick då adresseras till ”Någonstans i Sverige”, varefter krigsmakten vidarebefordrade till berörd person. 

Jag stod ofta med min mormor under de kalla vinterkvällarna på vår yttertrappa och såg upp mot stjärnhimlen. Hon tyckte då att vi hade det mycket bra jämfört med de stackars soldaterna som låg inkallade och fick utstå så mycket för vår säkerhet. Fast vi inte var med i kriget påverkade det våra liv. De vuxnas samtalsämnen handlade nästan jämt om kriget. I samband med morgonbönen i folkskolan erinrade vår lärare oss ofta om det allvarliga läget i vår omvärld, framför allt i våra grannländer och berörde ofta traumatiska krigshändelser som inträffat. Vi fick, minns jag, order om mörkläggning inför övningar med spaningsflyg över oss. Filtar fästes upp framför fönstren och vi måste se till att inget ljus sipprade ut. Även ytterlamporna skulle naturligtvis vara släckta. 

Vid en sådan flygövning måste en pilot av någon anledning nödlanda på isen utanför ön. Denna händelse ägde rum då vår årliga julgransfest i skolan pågick. Det väckte ju en viss uppståndelse när en ung flygare dök upp bland oss i skolhuset. Här fanns ju nästan alla Ängsöbor samlade och kunde erbjuda både värme och förtäring till den frusne piloten samt ge honom logi för natten. Nästkommande dag tog sig en del människor ut på isen för att beskåda det landade planet innan det bärgades bort.

Jag förstod på åtta-nioåringars vis att jag måste kunna sätta mig i säkerhet om jag blev lämnad ensam om kriget kom. I en näraliggande beteshage, vid en brant bergvägg med en stor gran med hängande grenar framför, skulle det vara ett bra gömställe för mig och min kära katta. Mat åt oss skulle jag förstås ta med mig. Hur vi skulle klara oss när det var vinter tänkte jag förstås inte på.

Krigsvintrarna var både kalla och snörika. Min mormor blev änka år 1940 och då fick jag sova tillsammans med min mormor för att hålla värmen i den stora utdragbara dubbelsängen, som bäddades upp och sköts ihop på morgonen. Järnspisen i köket skulle vara riktigt upphettad och varm när vi gick till sängs om kvällarna. Det skulle då inte hinna bli så nedkylt inne på morgonen. Jag minns att jag låg och tittade på hur skenet från lågorna trängde ut någonstans från spisen och gav ett dansande återsken av ljuset uppe i taket ovanför oss. Ofta hade snön inte hunnit plogas bort innan jag gick till skolan, utan man fick pulsa och sätta ned fötterna där hästen gått tidigare med mjölkflaskorna i släden ned till landsvägen. Var det riktigt besvärligt att ta sig fram blev jag skjutsad till skolhuset. 

Några skolmåltider förekom inte utan min i ryggsäcken medhavda matsäck bestod mestadels av hårdknäckebrödsskivor utan pålägg och en så kallad ”patentflaska” av glas fylld med skummjölk. Något som påtagligt hörde till den här tiden var ransoneringen. Det berörde såväl matvaror som kläder, skor och naturligtvis alla slags drivmedel, fotogen och olja. Det innebar att man bara hade rätt till en begränsad mängd varor för de mest basala behoven. Bensin tilldelades inte för privat-bruk utan reserverades för militärt bruk. 

Den som trots allt ville färdas med bil fick montera ett gengasaggregat på fordonet. Det var en stor burkliknanden behållare monterad baktill som eldades med ved. De bussar som fortfarande var i trafik, fick också drivas fram på detta sätt. Jag vill minnas att det var en hel del problem med gengasdriften, såsom sotning och dylikt. Det var sällan man såg några bilar på vägarna under dessa år utöver post- och mjölkbil. Från ransoneringen undantogs varken ”grevar eller baroner” varför det för oss ”vanliga” människor var en ovanlig syn att se greve Piper tillsammans med oss andra ta bussen in till Västerås.

Jag minns inte att vi hade någon brist på matvaror hemma. Det var ju självhushållning som gällde och vi och kunde ju odla det mesta för basfödan, såsom potatis, ärtor och bönor. I övrigt fick vi klara oss med de varor ransoneringskorten tilldelade oss på kött, socker, kaffe och andra kolonialvaror. Matfett, såsom smör var också ransonerat. Jag minns att min, i övrigt jovialiske, pappa knorrade över att han, som ägnade så stor del av sin tid till att sköta våra kor, inte skulle kunna breda så mycket smör som han ville på brödet. 

Vissa varor kunde överhuvudtaget inte annat än undantagsvis importeras, såsom citrusfrukter och bananer. Kom en sådan fraktbåt någon gång till Göteborg och min mor fick tag på en eftertraktad apelsin, skulle frukten alltid delas i fyra lika stora delar mellan min mamma, mormor, jag och min bror Yngve. Först efter freden kunde jag smaka en banan, minns jag. I dagstidningen kunde vi någon enstaka gång läsa om att något fraktfartyg anlöpt Göteborg med bananer i lasten, men det nådde inte till oss tyvärr, kanske var det också inget som prioriterades när det gjordes inköp. Sannolikt var vi på landsbygden ändå lyckligt lottade.

Min mormor som hade upplevt första världskriget hade ”hamstrat” en del, såsom socker i form av en stor topp, vilken sedan skulle hackas ned till lämpliga bitar med ett speciellt redskap i en brun trälåda med ett lock på gångjärn. 

Hon hade också en säck på vinden med orostat kaffe. Bönorna i säcken var alltså orostade och ljusa och såg inte ut som det bruna innehållet vi malde i den handvevade kaffekvarnen. För att rosta kaffet hade vi en kafferostare i form av en stor kastrulliknande tingest med vev, som skulle dras och därmed blanda runt kaffebönorna när kärlet placerats över spisglöden för att rostas. Det gällde alltså att noga passa det dyrbara innehållet så att det inte brändes. Denna syssla anförtroddes naturligtvis inte åt vem som helst, utan min mormor tog oftast själv hand om det. 

Vi måste dock ibland dryga ut med så kallat surrogat, det vill säga, ersättningskaffe, som kunde bestå utav rostad råg eller gula ärtor. Detta kaffe smakade inget vidare minns jag. Förutom dessa livsmedel hade min förutseende mormor köpt en stor bunt med oblekt lakansväv. Den här beigefärgade kraftiga väven blev vitare efterhand, sedan den sytts upp, använts och tvättats.

Korna gick till slakteriet när det var dags men inför slakt av gris måste vi samla på tilldelade köttkuponger så att de skulle räcka till en slaktfärdig gris. Jag minns att någon betrodd person regelbundet skulle besöka gårdarna för inventering av antalet djur så att det inte skulle slaktas i lönndom och kanske säljas svart till hutlöst pris. 

Vi hade en hushållsgris som skulle slaktas till jul. En utav skinkorna skulle dock saltas in och sparas för att rökas under försommaren När den sparade skinkhalvan skulle rökas vågade ibland inte folk lämna den obevakad under natten, då den angenäma lukten ibland lockat till sig tjuvar. Man fick ofta sova med så kallat ”halvt öga” eller turas om att vakta rökkuren nattetid. Vi rökte fläsket i en röktunna som bestod av en urholkad ekstam, som var placerad i en närliggande sluttning och torrbacke. Denna röktunna finns nu att beskåda på Ängsö Hembygdsmuseum.

Då Tyskland invaderade Danmark och Norge kom vi också i kontakt med flyktingar därifrån. Hem till oss kom först en dansk motståndsman, som måst fly de tyska angriparna. Han hette Jens Pedersen och hade uppenbart aldrig arbetat inom jordbruk, men måste nu tjäna sitt uppehälle. En del stolliga incidenter inträffade förstås, bland annat när han i höskörden skulle försöka att lasta på ett hölass. När han ansåg lasset färdiglagt kom han själv före höet ner på åkern och efter och över honom en ansenlig mängd hö, som han förvånat tittade upp ur. 

Efter vår danske Jens kom i tur och ordning två norska bröder för att pröva på jobbet som bonddrängar. Den yngste, Agnar, tror jag var bara sexton år och en ljus och gladlynt gutt. Efter honom kom hans tre år äldre bror Jarne, en lång och, som jag minns, stilig grabb, som blev min första förälskelse. Vad jag dock minns mest utav honom var, att han aldrig vågade skratta med munnen öppen, då han vid ej fyllda tjugo år saknade en del tänder. Förmodligen berodde detta på tidigare mat- och näringsbrist hemma i Norge. Familjen som hette Holter bodde vid Ängsö gård i östra flygeln. Fadern vad anställd som ladugårdskarl hos arrendator Persson. Familjen hade sex barn och såvitt jag vet återvände de hem till Norge efter krigsslutet. 

Från Baltikum kom två estniska bröder med efternamnet Blomberg till vår skola. De var i likhet med de finska barnen svensktalande. De stannade i Sverige efter kriget och familjen flyttade till Stockholm, där jag träffade dem vid ett besök på 1950-talet. Senare under konfirmationsläsningen anslöt sig två läsbarn, vilka också kom från Estland. De bodde på Kurön, där deras pappor hade fått arbete hos godsägare Schubert. Deras vidare öden känner jag inte till.

Utöver de dystra nyheterna vi hörde på radion kunde vi lyssna på hur sångerskan Ulla Billkvist sjöng med smäktande röst: ”…för han är min soldat, någonstans i Sverige”. En tysk sångerska vid namn Marlene Dietrich sjön: ”Lili Marlene”, som blev till en riktig landsplåga.