Jordbruk och fiske på Ängsös öar i en brytningstid mellan häst och traktor. Del 2

Året på landet (1950 – 1955)

Vi hade mycket folk hos oss jämt. Ibland tyckte jag väl att det blev för mycket. Man tänkte väl att när man kom till en bonde behövde man inte skämmas, där finns det alltid mat. Det var väl lite rätt, förstås. Ibland gjorde de sig till och ville vara hjälpsamma och det var de väl kanske vid diskbänken å så, men till arbete utomhus var de inte mycket att ha. De muttrade om det var så att vi skulle ”te å harva eller mjölka en söndag". Kossorna skiljde ju inte på vardag och helgdag, vad jag kommer ihåg.

Hästen Minerva fick ganska tidigt någon sjukdom i magen som inte veterinärerna klarade av. Hon tynade så sakta bort. Tanken var att vi skulle ta henne över sjön till nödslakt, men det var vinter och dålig is så det gick ju inte. Inte ville vi gräva ned hästkraken heller. Vi försökte hålla henne vid liv och få henne att klara sig, men det gjorde hon inte. Vid sista dödsrycket sparkade hon till mig så att jag åkte kana över ladugårdsgolvet och in i en kalvkätte. När hon väl var död la vi henne på en ”kälkåka” och tog henne över sundet. Isen bar inte för två samtidiga hästar så vi fick själva skjuta på kälken. På fastlandssidan tog nödslaktaren hand om hästkraken.

Hö och spannmål

Jorden var ganska bra överlag. När vi tillträdde var det inte täckdikat så det var många små plättar med öppna diken emellan som skulle brukas. Det var ju ett vådligt sjå, det. Vi beställde en täckdikningsplan, grävde, la ned dräneringsrör och täckte rören genom eget arbete och en inhyrd lantarbetare. Det blev många metrar diken och tegelrör, men sedan blev det en väldig skillnad. Det blev stora fält och lättkört.

Men det fanns åkerlappar som en bonde kunde bli tokig på. Särskilt kommer jag ihåg en teg bortåt Österudden med massor av sten. Så fort man skulle till och plöja blev det stopp och baxade man iväg en sten så nog kom det upp en ny allt. Den åkern var ett elände. Långholmen var ju gammal sjöbotten, så jorden hade stor inblandning av lera. Det märktes särskilt väl under torrperioder då jorden sprack i stora stenhårda flagor.

Vi bedrev växelbruk i jordbruket. Det gick till så att åkern lades i vall tre år, sedan låg den i träda och så blev det några år med spannmål. När marken låg i träda passade vi på att ”nöta ut” ogräs – det var den tidens ekologiska ogräsbekämpning. Nötningen gick till så att vi under juli och första halvan av augusti körde med harv och en kultivator och rörde om i jorden så att ogräset torkades bort. (Kultivatorn var ett jordbearbetningsverktyg som bestod av taggar. Taggarna rev upp jorden. Genom att kultivatorn skapade såbädd, luftades jorden och ogräset togs bort.) Vi passade också på att gödsla och att tillföra osläckt kalk som släcktes genom att vatten tillfördes. Åkermarkskalkningen motverkade att jorden försurades. Om det fanns gott om dynga kunde vi i samband med att vi plöjde tillföra gödsel även år då marken inte låg i träda. Man såg på jorden om den var näringsfattig eller inte.

Någon gödning köptes inte på den tiden. Det var de egna djurens dynga som skulle ge marken dess näring. Som de sprider gödning idag, det gjorde vi aldrig, säger Börje. När vi mockat i lagårn la vi ut dyngan i en stor stack utanför. Det var en konst att bygga en gödselstack. Kanterna skulle vara raka och fina så att dyngan inte torkade i onödan. Näringen gick ju annars upp i skyn till ingen nytta. 

Vi odlade råg, vete, korn, havre, potatis och ärtor. På hösten plöjdes åkrarna med traktor. Den plog som användes var en tolv tums Sesam-plog. Det fanns längre plogar men vår passade till traktorn. Hästen användes till yttervarv. Därigenom kunde man använda jorden ända ut till kanterna och i hörn. Hästen kom åt att plöja på ett annat sätt än traktorn. Sedan skulle jorden harvas. Till det användes traktorn, men småplättar harvades lättast med häst.

Råg och höstvete såddes på hösten när det var lämplig fukt i jorden. 

På vintrarna körde vi ut gödseln och la den på de åkrar som skulle gödslas. Den fanns ju då på plats på våren. Gödsel spreds med en dyngkärra. Den var konstruerad så att gödseln släpptes ut med jämna mellanrum genom en liten lucka bakpå. Dessa ”kluttar” spreds sedan för hand med en grep. Sedan plöjdes dyngan ner så att masken fick lite att göra. Det var ett fasligt sjå både för oss och masken.

Korn och havre såddes när tjälen gått ur marken. Somrarna kom senare på femtiotalet och oftast fick man vänta till slutet av maj innan det var dags att så.

På den tiden fanns det ännu inte så många redskap att hänga efter traktorn. Till såmaskinen fick vi använda häst. Det var ett jäkla knallande fram och tillbaks vända för vända för att så en åker. Efter sådden skulle jorden vältas, det vill säga packas. Vi använde en stor ringvält med 4,5 meters bredd som drogs av traktorn. 

På sommaren var det mycket arbete med hö till djurfoder. Vi hade ju många slåtterängar som man slog med slåttermaskin. En slåtteräng är en bit mark där man skördar allt som växer spontant. En slåttermaskin hade en fingerbalk, som var fast, och en rörlig kniv som klippte höet. Via en växellåda överfördes rörelse från hjulen till den rörliga kniven. Drivningen orsakade att det gick tungt att dra sådana slåttermaskiner och parhäst eller traktor var nödvändigt för att dra slåttermaskiner. Efter slåttern torkades höet ute i det fria och kompletterades sedan med halm till vinterfoder. (Halm är den torkade stjälken och bladen från plantan när fröna avlägsnats, till exempel halm av stråsäd.)

Spannmål skördades med hjälp av en så kallad självbindare. Självbindaren hade tidigare dragits av häst men var numera traktordragen. Den fungerade så att den maskinellt skar av spannmålen, buntade ihop den till kärvar och ”spottade ut” längs med färden. Själva självbindaren slog ned sädesstråna när man körde in på åkern. Man var noga med att allt kom till nytta och därför började skördearbetet med att man ”skar omkring”, som det kallades. Man skördade alltså först per hand för att bereda självbindaren plats. Självgående skördetröskor fanns här och var i Sverige men hade ännu inte kommit till Långholmen.  

Efter skörden skulle allt torkas. För den enskilde lantbrukaren stod stora ekonomiska summor på spel om inte torkningen fungerade. Torkning är extra viktigt i länder som Sverige där fukthalten på skördade produkter kan vara betydande. 

Råg och havre bands och torkades i kärvar eller så kallade nekar och träddes fyra - fem stycken i en så kallad skyl som stod direkt på marken. Axen skulle vändas mot söder. Långa halmstrån användes för att binda ihop kärvarna. Skulle de stå ute en längre period var det mer komplicerat. Man gjorde då en större snes på en påle med fler varv så att man fick bättre avrinning utåt. Det blev hårdtorkat och riktigt knöligt om vädret var dåligt. 

Hö torkades i s.k. hässjor. Ställningen bestod av stående störar och däremellan liggande slanor eller uppspända trådar. Höet lades sedan på slanorna eller trådarna och det övre lagret fungerade som paraply för det underliggande höet. 

En hässja uppsattes helst längs vindriktningen för att inte bli för starkt utsatt för blåsten, och i riktningen norr – söder så att båda sidor skulle bli jämnt solbelysta. För hö uppsattes den med lodräta stolpar, och höet lägges på stängerna i lager vars tjocklek beror på fodrets fuktighet. Det översta lagret, paraplyet, ”kammas” (kämsas) väl med räfsan för att underlätta regnvattesnavrinning och för att ge blåsten minsta möjliga tag. Var det bra väder tog det kanske en vecka att torka. Vi var ute och bet i kornen för att känna efter om torktiden var tillräcklig, berättar Börje. 

Var det rikligt med regn fick vi problem, säden kunde börja mälta, det vill säga gro och då var det bara att köra ut det i skogen. 1954 var ett sådant år. Solen hade kommit bort. Det regnade så mycket att vi inte fick det torrt. Vi fick köra ut det mesta i skogen. Fick man inte in spannmålet försvann inkomsten illa kvickt.

Det torra höet som skulle användas som djurfoder blåstes upp på skullen av en fläkt, men lades helst i mindre uthus ute på åkrarna. Höet togs efter hand in med ”kälkåka” på vintern.

Spannmålet lades in otröskat. Tröska kunde man hålla på ända fram till vintern. Men man fick se upp så att det inte blev för många råttor eller andra djur. Tröskningen var ofta tvunget att vänta därför att vi var tvungna att plöja innan kylan la hinder i vägen.

Vid tröskningen skildes korn och från ax och halm. Tröskverket fanns hemma i ladan och fungerade så att säden matades in i ett sorterverk och en roterande cylinder med kammar pressade sädeskornen ur axen genom ett galler. Därefter rensades boss och agnar bort av en fläkt. Olika såll såg sedan till att bara sädeskornen blev kvar och samlades i säckar. Halmen blåstes ut separat.

Spannmål såldes till Arosbygden i Västerås. Vi sålde inte allt, utan bra spannmål behölls för utsäde till nästa år.

Potatis satte vi, men bara för husbehov. Kupade gjorde vi med hjälp av häst. Ärtor odlade vi också. Ärtor var jobbiga att odla, men det var ett bra pris på dem när de såldes till Arosbygden. På den tiden fanns det inga bra maskiner för att skörda ärtor. Vi skördade dem för hand med en slö lie, ärtorna fick inte vara för mogna. Sedan fick de hänga och torka. Det blev väl en 4 – 5 ton per år.

Kor och tjur

Vi hade väl en 25 kor som sköttes av en ladugårdskarl. Kogubben, som vi kallade honom, var kvar efter den tidigare arrendatorn. Han hette Olof Andersson. Efter några år tyckte vi att vi kunde sköta även korna utan hjälp och Olle fick nytt arbete på Kärn.

Korna mjölkades på kvällen vid halvsextiden och på morgonen mellan fyra och fem. Vi fick alla hjälpas åt. När vi kom dit fanns det inga mjölkmaskiner och vi hade tänkt att klara oss utan. Vi fick på vintern två till tre mjölkkrukor och på sommaren när det fanns gott om bete och med nykalvade kor fyra till fem mjölkkrukor. Varje mjölkkruka rymde 50 liter och vägde 63 kilo. Mjölken skulle sedan transporteras ned till stranden, lassas på båt över fjärden och vara på plats på mjölkpallen klockan sex när mjölkbilen kom. Samma varje dag, helg som vardag. Var det dålig is fick man ställa de tunga mjölkkrukorna i båten, skjuta på och vara beredd att hoppa i båten om isen brast.

På sommaren släpptes korna ut efter mjölkningen men på vintern skulle de ha foder. Mellan tio och två på eftermiddagen skulle det vara lugn.

Vi hade en kvarn som vi kopplade till traktorn för att krossa korn för mat till korna. Den bestod av en mindre anordning med två kvarnstenar.

Man fick se upp så att korna inte fick kalvförlamning. I viss mån kunde man förebygga det med att ge dem potatis men kor har dåliga tänder så då fick man hjälpa till att knäcka potatisen så att de kunde tugga. En gång var vi tvungna att tillkalla veterinären Verner Snöborgs från Västerås. Jag tålde inte att se blod men skulle hjälpa till att hålla i kons huvud. När Snöborgs satte en spruta i kon och det kom blod svimmade jag och föll mellan hornen som blev som två vita slipsar. "Han skulle ju hjälpa till å hålla i", sa Snöborg till mig.

Tjuren hade det ganska bekvämt. Det var en snäll tjur som man hade respekt för. Han hade inte mycket att göra utöver sin hobby. 

Hästar

Vi hade ett par hästar som hade det ganska lugnt och stilla efter att vi skaffat traktor. De användes ibland på åkrarna men mest i skogen. Farsan tyckte om att arbeta i skogen och vi åtog oss skogskörningar. Då fick vi in lite extra. Hästarna skulle ryktas och mockas och vara klara en halv sex på morgonen för då skulle vi iväg med mjölken.

Grisar

Vi hade väl en fyra suggor och en galt. De skulle ha mat varje dag och mockas. När de inte hade smågris var de utomhus. Grisarna åt nästan vad som helst och gick och bökade, men vi kompletterade med riktigt finmalda korn som vi malde själva med traktorn och kvarnen.

Vi sålde smågrisar som skulle bli gödgris. De skickades inte iväg förrän de var 8 – 10 veckor och vägde en 20 – 22 kilo. De måste ju fraktas över sjön. Vi hade snickrat ihop lådor av spontat virke. Det var ju stora lådor och stoppade man i kanske tio grisar så blev de tunga. När jag kom ned till sjön ville jag backa ned nära båten så att vi slapp lyfta utan kunde kana lådorna ned i båten. Jag sa till farsan att jag backar ned jäms med båten så kanar vi i lådorna.

 "Å helvete heller", sa han, "ska du dränka både grisar och en själv". Så det blev så att vi fick konka i för hand, Man blev blå i huvudet när man tog i. Vid ett tillfälle när vi klev i båten vinglade den till och både jag och en låda for i sjön, men lådan var ju tät och bra så den flöt ju. Vi fick ju upp den på land men det blev ju ett jäkla jobb.

Sen kom jag på att det var bättre att vi tog grisarna på vagn, ställde en tom låda i båten och bar grisarna en och en till lådan. Det var ju mycket bättre än att bära ihjäl sig på lådorna. Du ska inte tro att farsan någon gång sa "tänk var det där gick bra". Vi bara gjorde't och höll käften. Han var sådan, farsan.

Höns

Höns hade vi ett femtiotal av sorten Ljus Sussex. Det var mamma som skötte hönsen. Äggen som var bruna såldes till att börja med på torget i Västerås. Senare fick hon en fast kundkrets och fick sälja äggen i en garnaffär i staden. Hon ställde helt enkelt sin korg där, folk kom och tog ägg och la dit pengar. Det skötte sig själv. Italienarna som hade inflyttat i Västerås för arbete på ASEA var som tokiga i hennes ägg.

Jakt

Jakten hörde inte till vårt arrende utan var utarrenderad till Liljedahl. (Jaktarrendatorn bör ha varit Hans Liljedahl, f. 1913, VD för Freys Express AB i Stockholm. Liljedahl blev världsmästare 1947 i lerduveskytte och deltog även i två olympiska spel, där han blev bronsmedaljör.)

Mest jagades hare och fasan. Det fanns så många harar på den tiden. Man kunde se uppåt sjutton stycken samtidigt när de jagade en stackars honhare. Du må tro att det lät när de stampade i marken. När man körde mjölken på morgonen och kom till svackan i svängen mot Lillgårn kunde det vara två sådana där ringar av jagande harar. Det var roligt att titta på. Lilja från Västerudden var ofta där med häst och ”kälkåka” och samlade upp det som jägarna sköt. Då fick han några kronor extra. 

Jag var med en gång och jobbade vid jakten och fick tjugo kronor, men fick också sitta i kammaren när de andra fick en nubbe till maten. Jag ville ju mest vara med för att jag var nyfiken på dem.

När de höll på som bäst på hösten med jakten stack jag ut med traktorn och plöjde. Det stod inte på innan de kom och ville stoppa mig eftersom jag störde jakten. "Det går inte att stå still och hänga för en bonde heller", sa jag. "Vad kostar det", sa Liljedahl, "om man ska få dig å stå still?" – "30 kronor timmen", sa jag. 

Den dagen snodde jag runt på tre olika platser. När jägarna bytte plats var jag genast där på åkern. Jag kom sedan hem till farsan och berättade att jag tjänat lite extra pengar den dagen. "Du är tokig, pojkjävel", stoppa ned pengarna i fickan", sa han, och gick.

Ibland anordnades klappjakt. Det gick till så att jägarna ställde upp sig i skogsbrynet och så fick drevkarlar driva viltet mot jägarna. Det där med klappjakt kändes lite vågat. 

En gång var det en räv de var ute och jagade. Då sköt dem hunden istället. Hundstackarn kom farande som en raket och då small det. Räven var sävligare än hunden. Hunden gick åt vid Lillgårn, från Lillgårn sett över fältet mot skogen. Där uppe i backen någonstans var det. 

Den lilla fritid man hade gick åt till fiske. Ibland var jag och dansade i torpet Kockstorp till dragspel och gitarr.  

Ekonomin

För vår del gick det runt, men inte blev man rik på arrendet. Det som var mest lönsamt var djuren och särskilt grisarna.

Uppbrott

Farsan hade ju svår astma som förvärrades av det fuktiga klimatet. Han fick till sist rekommendationen att flytta till inlandet. Själv hade jag gärna stannat kvar på Långholmen. Men vår tid där var tillända när den löpande arrendeperioden tog slut.

Fortsättning: Jordbruk och fiske på Ängsös öar i en brytningstid mellan häst och traktor. Del 3 | Kulturarv Västmanland