Livet på Ängsö - en tidsresa 1900-1970: Ängsmark och åkerjord

Utvidgning av åkerareal

Den uppodling av ängsmark som pågått under de närmast föregående århundradena fortsatte in på 1900-talet. De stora ängsmarkerna mot Grisfjärden är det tydligaste exemplet. Det var gårdarna Stora och Lilla Näs, Solvik och Sjöslätt som på detta sätt utvidgade sina åkerarealer. Men även på fastlandet skedde detta, exempelvis på Kilinstorp där bonden Axel Jansson dikade ut ängsmark så att åkermarken ökade till över 20 hektar.

Ett annat sätt att skapa ny åkermark var att valla in låglänt mark. På Kurö gård och Högsholm skedde detta vid mitten av århundradet med lyckat resultat. 

På Ängsö gård gjordes också ett försök ungefär vid samma tid. Man ville torrlägga den smala våtmark som leder från Grisfjärden fram till slottet, en rest av det sund som en gång avskilde Utö från Ängsö. En vall anlades nära det gamla tegelbruket vid von Dahlins trädgård, och en pump pumpade ut vattnet, varvid en lampa lyste som syntes ända till Ängsö gård. Några år brukades den nya åkermarken, men nu är där åter våtmark till glädje för vattenfåglar.

Ett annat sätt för fideikommisset att skapa större och bärkraftigare gårdar var att lägga ner mindre gårdar och föra över åkermarken till stora. Detta skedde till en början på Utön under början av 1900-talet. Före och under andra världskriget fanns följande medelstora gårdar på ön – Löttorp, Berg, Ektorp. Stora Kocktorp, Hagalund, Sjöslätt, Solvik, Lilla Näs, Stora Näs, Stora Utön, Lilla Utön, Ryssbo, Skurusund samt Prästgården som tillhörde Västerås stift. Åkerarealerna var mellan tio och 40 hektar. Tjärn var på 166 hektar, Högsholm hade 110 hektar och Ängsö gård 123 hektar

Odling på åkrarna

Sedan slutet av 1800-talet tillämpades sjuskifte. Med det menas att arealen delades i sju delar och växtföljden var normalt 1 träda, 2 och 3 höstsäd, 4 och 5 klöver- och timotejvallar, 5 och 6 vårsäd. Under tidigare århundraden hade råg varit den mest odlade grödan och var det till 1930-talet. Både torparens avrad, motsvarar ungefär arrende, och statarens naturalön hade inne-hållit råg. Men sedan var det vete som föredrogs, både höst- och vårvete. Därefter kom havre, råg och korn. 

Vidare odlade man ärtor och naturligtvis potatis. Ibland såddes blandsäd, det vill säga korn och havre, och ärtblandsäd, havre och ärtor, att ha till djurfoder. Eftersom ängarna till stor del dikats ut fick man kompensera med vallväxter på åkermark. Ett lantbruk utan djur var otänkbart, för djuren stod för gödseln. Det var med andra ord ett ekologiskt jordbruk på den tiden. Numera, när man gjort sig av med djurbesättningarna på många håll, måste man ta till konstgödsel, tyvärr. Ängsö brukas numera ekologiskt och med betesdjur.

Nya ladugårdar, stall och lador

Under slutet av tjugotalet byggdes nya ekonomibyggnader på de flesta av de nämnda gårdarna. Det var stora hus på två våningar som ersatte tidigare mindre byggnader. På ena gaveln fanns stallet med plats för två till tre hästar, så följde ladugården med plats för tio till 16 kor och några kalvkättar. Ovanpå detta fanns höskullen varifrån man kunde skicka ner hö direkt på foder- bordet. Därefter kom vagnslidret för de hästdragna jordbruksredskapen och på den andra gaveln magasinet där säden förvarades en trappa upp i så torr miljö som möjligt. Naturligtvis fanns variationer. 

Förutom hästar och kor hade man ett par grisar för eget behov, samt höns i ett hönshus. Ibland hade man ankor. 

Nu används några av dessa ovannämnda byggnader fortfarande, som på Stora Kocktorp, där huset blivit hembygdsgård och museum. En del ekonomibyggnader står och förfaller som på Sjöslätt och några har rivits som på Berg.

Dragkraft

Hästar och oxar var den viktigaste energikällan eller ”dragkraften” i början av 1900-talet. Vedby hade 1907 tre par oxar och tio hästar (1955 fanns det två traktorer). Tjärn hade 16 hästar och två par oxar på 1910-talet. Högsholm hade 1915 ett par oxar och 14 hästar (1962 hade man tre traktorer). På Måholmen hade man 1920 sju hästar (1952 var det två hästar och en traktor).

Man hade ungefär lika många statare/lantarbetare/drängar som hästar på de större gårdarna. Oxarna försvann under mellankrigstiden. Hästarna fanns kvar och det gällde att sköta dem väl. De skulle ha bra foder och gott om vatten, de skulle ryktas helst varje morgon och skos vår och höst. Hovslagaren var en väldigt viktig person. Hästen användes till alla jordbruksredskap – vagnar och kärror, såmaskiner och harvar med mera. Både oxar och hästar användes att driva de tidiga tröskverken, se nedan.

Ny energikälla

En ny energikälla tillkom under 1920-talet, nämligen elektriciteten, men det gick långsamt. Löttorp och Berg fick inte elektrisk ström förrän under andra världskriget. Det innebar till exempel att man kunde byta ut de eldfarliga fotogenlyktorna mot säkrare elbelysning både inomhus och utomhus. 

Så småningom kom allt fler elektriskt drivna maskiner i bruk. Fram till 1953 var spänningen 127/200 volt, det vill säga 127 mellan fas och nolla, 200 mellan faserna. Detta ställde till en del besvär i synnerhet vid tröskningen, som var energikrävande. Det hände till exempel att Högsholm och Tjärn måste tröska växelvis, varvid man också hjälpte varandra med arbetskraft. Det var också svårt att samtidigt maskinmjölka och tröska. Sedan höjdes spänningen till 230/380 och från 1988 till 230/400.

De flesta av de medelstora gårdarna hade både drängar och tjänarinnor, som det står i kyrkböckerna från den tiden. Till ladugården hade man ofta en ladugårdskarl och i lanthushållet måste man ha en piga för att hinna med alla göromål.

Mjölkhantering

Man mjölkade morgon och kväll. På många ställen mjölkades korna om sommaren i hagen eller på ängen. Hos andra drevs korna hem om kvällen för maskinmjölkning och släpptes ut igen efter morgonmjölkningen. Kvällsmjölken förvarades i ett mjölkrum med en cementbassäng med plats för ett par, tre stora mjölkflaskor på 50 liter. Det var här man använde den is man tagit upp under vintern för att hålla mjölken kall. I Berg hade man isstacken/isdösen alldeles intill, på andra ställen låg den en bit från mjölkboden – den skulle ligga skuggigt. 

Efter morgonmjölkningen skulle mjölkflaskorna ner till mjölkpallen vid stora landsvägen, där de hämtades av mjölkbilen från Mjölkcentralen. På eftermiddagen kom mjölkbilen tillbaka med skummjölk i en flaska och de övriga flaskorna som nu var tomma. Skummjölken var till kalvarna. Under tidigt 1900-tal skickades mjölk till Stockholm med Ångfartyget Engsö. På Ängsö var det antagligen de stora gårdarna Tjärn och Högsholm som levererade mjölken till mejeriet där båten lade till. Också Kungsbyn och Frösåker skickade mjölk, även Vedby och Målhammar.

Mjölkmaskinen uppfanns under 1800-talet och 1896 kom De Laval med en maskin som tillämpa-de vacuumprincipen. En stor förbättring skedde 1917 då en nyzeeländare tog patent på en maskin som salufördes av De Laval. Som regel använde man denna maskin på gårdarna, men några fort-satte att handmjölka. 

Mjölkmaskinen innebar att en mängd kvinnokraft frigjordes för annat arbete. Det var på sitt sätt en mindre revolution för lantbruket.

De Laval är ju känt för sin separator som uppfanns år 1877 av Gustaf de Laval och som användes av alla mindre gårdar tills mjölkcentralerna tog över hanteringen. En högmjölkande ko gav på den tiden 20 liter om dagen. Idag ger en bra ko tre gånger mer.

Jordbruksmaskiner

Viss mekanisering av jordbruket skedde redan i slutet av 1800-talet talet. Det var naturligtvis de stora godsen och herrgårdarna som kunde investera i den nya tekniken. I början av 1900-talet var det många småbrukare som fortfarande sådde för hand och använde slaga för att tröska. Såmaskiner började ganska snart användas i ställer för handsådd, enkla tröskmaskiner ersatte slagorna. I en bouppteckning på Ektorp från 1914 nämns just dessa två maskiner.

För att skilja sädeskorn från agnar användes förr en kastskovel. Man kastade då den tröskade säden ett antal meter, varvid de tunga kornen for längst medan de lättare agnarna bara kom en liten bit. Kastskoveln efterträddes av kastmaskinen. Maskinen kallas också sädesrensare, fläktvanna eller sädesharpa. Man har en fläkt som får agnarna att flyga i väg medan kornen faller mera rakt ner.

Det var under tiden efter första världskriget som lantbruket började mekaniseras på allvar. Den hästdragna slåttermaskinen ersatte flera män med liar. Den användes till en början för både slåtter och skörd av spannmål, snart kom också självbindaren. Vid en auktion på Löttorp i mars 1922 utbjöds bland annat en slåttermaskin, på en auktion sexton år senare även en själv- bindare. Något tröskverk nämns inte i någotdera fallet, förmodligen därför att flera jordbrukare gått samman om ett sådant.

En häst orkade inte dra mer än en plog i taget om det var lätt jord. På styv lera måste man ha två dragare. Förutom de stora herrgårdsliknande gårdarna var det få som skaffade traktor före andra världskriget.

1920 beräknas antalet traktorer i hela landet ha varit cirka 1 000, tio år senare fanns mellan 6 000 och 7 000, 1940 hade antalet traktorer i lantbruket stigit till 24 000. Men det var först efter andra världskriget som den verkligt stora ökningen kom.

Varje gård fick så småningom eget stort tröskverk, men för att driva det använde man på stora gårdar till en början vandringar. Det var en anordning där man spände oxar eller hästar framför träbommar som drog runt ett stort kugghjul som i sin tur, med hjälp av en utväxling, drev själva tröskverket. Därefter kom speciella motorer för ändamålet. Den första i svenskt lantbruk var ångmaskinen, sedan gick flera bönder samman för att inköpa tändkulemotorer. Det var ju en stor investering.

När Ängsö sedan elektrifierades med början på 1920-talet kom en mobil elmotor, en så kallad motorvagn till användning. Även den inköpt i bolagsform. Trots detta var tröskningen arbetsintensiv. En eller flera personer skulle lasta upp kärvarna på vagnen. En annan skulle köra fram vagnen med kärvarna till tröskverket och lasta upp dem på matarbordet. Där stod en man som skar bort banden runt kärvarna och matade tröskverket. En skulle ta hand om säden som samlades i säckar och dessa skulle sen bäras upp på magasinet. Ytterligare en skulle ta hand om halmen som tröskades ut framtill och som skulle läggas på en halmstack. En del av grödan sparades för eget bruk, resten såldes till Enköping. Andra arbetsintensiva arbeten var potatissättning och i synnerhet potatisplockning. Länge hade barnen potatislov i oktober för att plocka potatis.

Arrendebondens rättigheter

En arrendebonde hade inte rätt att jaga. Fiska fick man göra till husbehov, men inte sälja. Det var förbehållet de fiskare som fanns på Roligheten, Gisselholmen, Röholmen och Labbarn. Men om man råkade få en stor fångst kunde man ge den till fiskaren, som i sin tur kunde sälja den.

Inte heller fick man hugga ved i skogen hur som helst. Man hade rätt till vedbrand, men det var skogvaktaren som skulle stämpla de träd som fick fällas. Sedan fick man med häst och släde själv ge sig ut i skogen för att hugga och såga ned gran, furu och björk och sedan forsla hem dem. Detta var en typisk vintersyssla. Hemma på vedbacken skulle stockarna sågas och huggas, så att veden under sommaren kunde torka till nästa års köldperiod.

Isupptagning

En annan obligatorisk vintersyssla var isupptagningen. I januari–februari när isen vuxit sig tillräckligt tjock begav man sig ner på isen flera gårdar tillsammans. Man såg ut ett lämpligt område så nära stranden som möjligt. Man använde en speciell issåg, liknande en stor timmersåg, fast denna hade bara ett handtag. Om något barn eller en stadsbo anmärkte att det såg tungt ut kundesvaret bli ”att det var värre för han som stod på botten och sågade”. Man sågade stora kvadratiska bitar på omkring 60x60 centimeter, tjockleken varierade mellan 30–40 centimeter. För att få upp isbitarna ur vaken hade man båtshakar, speciella issaxar och en speciell sorts släde, med vilken man hakade fast isstycket och drog upp det ur vattnet.

Isen användes inte bara till mjölkbodarna. De flesta gårdar hade isskåp för förvaring av matvaror. Isskåpen fanns redan under 1800-talet och försvann när elektriciteten kom och man kunde införskaffa kylskåp i stället. Men de små torpen och stugorna hade som regel inte isskåp, man hade helt enkelt inte plats för dem och man hade inte tillgång till is.

Traktorer

Några år efter andra världskriget satte mekaniseringen i gång på allvar. Alla bönder skaffade sig nu en eller flera traktorer. Det var Fordson Major, Bolinder-Munktell, Ferguson, den så kallade Grålle, eller några mindre vanliga som Allis Chalmers och John Deere. Dessa orkade dra fler plogskär. Först kom tegplogar med vanligen tre skär, som vände tiltan åt höger som de gamla plogarna. Sedan kom växelplogarna med upp till åtta skär, med vilka tiltan kunde vändas åt båda hållen.

De första traktorerna hade järnhjul runt om med stora järnpiggar på bakhjulen. De startades med en vev framtill. Som drivmedel användes fotogen som man startade med lite bensin. Det förekom också råolja och då använde man blåslampa för att värma upp och tända oljan. Järnhjulen slet naturligtvis på vägarna och snart försågs traktorerna med gummihjul. Dessa starkare dragare gjorde att plöjningen kunde ske med mindre arbetsinsats än förut ochsnabbare. Tractor betyder dragare på latin. Såmaskiner och andra redskap kunde göras större.

Skördetröskan

Skördetröskan ersatte både självbindaren och tröskverket. De första var traktordragna och enaning otympliga på mindre åkrar. Fortfarande gick det åt minst två personer, eftersom sädenfortfarande rann ner i säckar som skulle bindas till när de var fulla. Självklart hade detta ekipage ganska stor vändradie. Den självgående skördetröskan hade betydligt mindre vändradie. Den kunde skötas av en enda förare, eftersom man från förarsätet kunde flytta den urtröskade sädentill särskilda tankvagnar.

I mitten av 1800-talet tog det en hel dag för 25 personer att skörda och tröska ett ton säd. Troligtvis var det heller ingen större skillnad i början av 1900-talet. Idag, en bit in på 2000-talet, kan en enda person som kör en modern skördetröska göra samma arbete på sex minuter! Produktiviteten har ökat nästan 2 500 gånger. Åkrarnas avkastning har också ökat. Vid mitten av 1800-talet gav ett hektar omkring 700 kilo säd. Idag kan samma areal ge 7 000 kilo säd.

Fler följder av mekaniseringen

Kontentan av allt detta var att behovet av arbetskraft minskade kraftigt. En bonde kunde nu sköta åkerbruket nästan helt på egen hand. Nedläggningen och hopslagningen av gårdar fortsatte på resten av ön. I början av 1970-talet fanns endast de stora gårdarna Tjärn, Högsholm, Kurö samtÄngsö gård kvar och bara några av de mindre, nämligen Ryssbo, Skurusund och Stora Långholmen. Nu brukas all mark på Ängsö av en enda lantbrukare.

En annan följd av mekaniseringen var att man slutade bruka mindre tegar och vretar. Det blev för omständligt att manövrera traktorer och maskiner på de små ytorna. En annan följd var att man från 1940-talet ersatte de öppna dikena på åkrarna med täckdiken. Diken och täckdiken harfunnits i många hundra år.Endast ris tål att stå med rötterna i vatten eller vattendränkt jord, men våra svenska sädesslag vill ha väldränerad åker. Fram till början av 1800-talet lade man sten och grovt grus i botten på dikena innan man täckte över med jord. Senare kom någon på att lägga tegelrör i dikena, vilketman fortsatte med fram till 1980-talet då plaströren med hål kom.

Öppet kulturlandskap

I denna stordrift hotades det gamla öppna kulturlandskapet på olika sätt. Buskar och träd börjadeta över de gamla, nu obrukade och obetade, ängarna och hagarna. Den siste fideikommissarien var förutseende att verka för att Ängsö blev ett naturreservat. 1971 tog Västerås stad, genom Westmannastiftelsen, över nästan hela Ängsö. En av ambitionerna var att bevara det gamla odlingslandskapet. Inhyrda betesdjur fick gå i hagarna och därigenom hålla undan buskar och sly.

Vegetationen på Ängsö

Ängsö gynnas av ett milt klimat. Det tillhör växtzon 2 som sträcker sig ett par mil norrut och omkring tre mil söderut från Mälaren räknat. Liksom vid alla sjöar är nederbörden mindre än i omgivande högre terräng. Vegetationen är därför nästan stäppartad. Detta gynnar växter som till exempel backsippa, kattfot och lundkovall, även kallad ”Natt och dag”. Vidare är jorden, i synnerhet på östra delen av ön, ganska kalkrik, vilket gynnar orkidéer som Adam och Eva med flera. Men för att dessa växter ska trivas behövs den öppna mark som tidigare brukningsmetoder åstadkommit. Nu kan vi glädja oss åt att Ängsö återigen uppvisar ettpastoralt kulturlandskap.