En glimt av vardagslivet på Ol Ers Svartbäck

Ol Ers är troligen en av de äldsta gårdarna i Norrby. Huset är byggt på 1700-talet. Vid tiden för min skildring fanns tre ogifta bröder. Det påstås av den äldre befolkningen att i sängen gömdes ett skrin innehållande alla de tre brödernas pengar. De var mycket förmögna, så till ytterlighet sparsamma som de var. Allt som förtjänades på gården med tillhörande stor skog förvandlades i pengar och placerades i skrinet. Banken vågade de inte anlita, sades det.

Vid kökets ena långvägg stod ett bord eller stol med vattenämbar ovanpå och skulämbar under. Eventuella matrester makades dit plus diskvattnet som under inga förhållanden fick kastas bort eller förstöras av diskmedel såsom såpa eller soda. Skulorna bars nämligen till ladugården, där de med tillsats av gröpe blev grismat. Men gröpvällingen var ingalunda något specifikt för Ol Ers, så tillgick det nog överallt där det fanns svin.

Alldeles innanför dörren till vänster stod ett väggfast stort hörnskåp. I detta skåp förvarades tallrikar och fat samt skålar, ofta av tenn. En mindre hylla som hängde invid skåpet var försedd med flera hål. Meningen med dessa hål var att varje bordsgäst själv vid ingången kunde ta med sig sin egen träsked eller kniv vilka satt i hålen. Samma procedur upprepades vid gående från matbordet. Men var och en slickade noga av sitt redskap först. Emellanåt diskades det med granriskviska och såpa eller sand. Så de blev vita och fina.

Så till innevånarna, Ol Ers pojkar. Tre stycken, enligt barns uppfattning, urgamla gubbar, ägde gården. Erker, Janne och Anders. En syster, Anna, hushållade för bröderna. Av henne har jag inget minne. Hon dog, i hennes ställe anskaffades en gammal hushållerska från Västerlövsta. Hon hette Johanna. Erker, som var äldst, var allvarlig, och i vårt tycke barsk, titulerades vid högtidliga tillfällen för "bonn" (husbonden). Han var den som bestämde det mesta. ”Mellanpojken” Janne var lång och gänglig, något framlutande och hade en mycket gnällig röst. Aldrig sågs han dra på smilbandet, då däremot Anders, "pojtjen" (pojken) kallad, gick med ett ständigt leende på läpparna. Tyvärr var han jämt snorig, vad nu detta berodde på.

Ol Ers-pojkar, eller gubbar, som de omväxlande kallades, skilde sig väsentligt från andra bönder i trakten. De ansågs vara långt efter sin tid redan för 80–90 år sedan, både i fråga om arbetsmetoder och uppträdande och klädsel. ”Förskinn”, stora långa förkläden av läder, hörde till vardagsmunderingen. Vintertid använde de alla tre "vita” fårskinnspälsar, som var ganska långa. På fötterna bars hemmagjorda stövlar med gråvita tjocka yllestrumpor stickandes upp en bit över stövelkanten. Sommarklädseln liknade mer de flesta andra mäns. Vit blaggarnsskjorta samt byxor och väst av hemvävt blått- och vitrandigt stadigt tyg, allt tillverkat i hemmet och sytt av sockenskräddaren Vallin. Så välklädda sågs de dagligen köra förbi mitt hem till och från sin skog. Två ålderstigna hästar släpade och drog. En av hästarna kallades "fålln” (fållen) även sedan han kommit upp i tjugoårsåldern.

Som bevis på deras äldre arbetsmetoder, så tröskade de nästan all sin säd med slaga, fastän så gott som alla andra övergått till hästdraget tröskverk. De var ju tre karlar, och Johanna skötte ladugården, så tiden mellan skogskörslor måste fyllas ut på ett eller annat sätt. Sommarens ökande arbetsbörda gjorde att hjälp måste anlitas. Först på sommaren förekom tistelstickning, vilket egentligen var fruntimmers- och barnarbete. Sedan kom höet och den övriga skörden. Allt slogs för hand med lie, kvinnor och barn räfsade.

Själv var jag som barn med Tilda i Ol Ers och stack tistel. Hon bad mig att följa med och hjälpa till, det var långsamt att gå där ensam och tisteln var mer än lovligt frodig. Arbetet var inte särskilt roligt. Dagarna var oändligt långa och många timmar mellan målen. Tilda hade i sin kjolficka med sig hemifrån ett ordentligt stycke tjock ugnspannkaka, som vi med jämna mellanrum delade på. Denna pannkaka förgyllde upp vår tillvaro betydligt, där vi trampade omkring nedanför ladugården.

Nu var det inte alls så att vi behövde svälta. Mat fanns tillräckligt när äntligen mat- eller kaffebudet kom, men maten var närmast lite oaptitlig och inte särskilt god. Härsket fläsk, rödaktig sill förekom så gott som varje mål, utom på kvällen, då serverades rågmjölsgröt. Denna slogs upp i ett stort fat och mjölken i ett annat. Så satte man igång: Tog först med sin egen sked en grötklick och förde den via mjölkfatet till munnen. Denna ceremoni upprepades gång på gång, tills vi inte orkade mera, och matlaget för det mesta möttes mitt i fatet. Tänk så praktiskt ur diskningssynpunkt! Inga tallrikar, bara en sked, som var och en själv tog hand om. Tallrik och kniv användes både vid frukost och middag, aldrig glas. Drickat dracks ju ur det gemensamma stopet.

Efter några dagars marsch med tisteljärnet på sädesåkern kom vedergällningens stund, avlöningen. Tilda som varande ett "fullgott" kvinnfolk fick enligt avtal 50 eller 75 öre per dag. Egentligen var taxan för minderåriga 25 öre, men jag fick 35 öre, vilket än en gång ger mig anledning att påpeka, vilken rättskaffens gubbe Erker ändå var. "Jäntan har varit duktig, och då så…”, sa han.

Johanna och de tre gubbarna gick bort en efter en, med inte så många års mellanrum. Den siste dog 1913. Några närmare släktingar hade de inte. Auktionen efter Ol Ers-bröderna blev på den tiden att döma en stor folkvandring. Husgeråd, silver och tenn, kläder, allt av ansenlig ålder och mängd, bars ut och gick under klubban. Antikvitetshandlarna gonade sig och gjorde fina affärer, men isterbultarna, av vilka somliga säkerligen kommit till på 1800-talet, gick trögt att få köpare till. En hel vecka efter auktionen pågick underhandlingar om dessa gamla gröngula isterbultar som hängde överallt i matboden.

Ol Ers gård står där ännu som ett minnesmärke från gångna tider. Den minner om människor som slitit och strävat och sparat och under enklast tänkbara förhållande framlevt sina dagar. Man kan fråga sig: Är nutidens människor med alla sina moderna maskiner lyckligare än de var? Kanske något, men de flesta saknar tid att tänka på vad lycka och gemenskap egentligen betyder. Till hela Norrbys ovärderliga förtjänst hör, att nuvarande ägare till gården inte fallit för frestelsen att riva eller bygga om denna gamla, värdefulla gård. Nu, år 2018, 100 år efter att sista brodern avlidit, har inte någon utvändig ombyggnad av huset gjorts.