Gnarp

Olika arrendatorer har avlöst varandra sedan 1700-talet, men de flesta har hört till samma familj. Idag bor den åttonde generationen Gnarpbor i den nyare stugan på gården. Jorden brukas inte längre och djuren är borta men miljön är genuin och de gamla brusföremålen är bevarade.

Sedan 1973 har den äldre stugan, uppförd på 1850-talet, smedjan och rökbastun visats som gårdsmuseum. De föremål som finns där har brukats och ofta även tillverkats på gården en gång i tiden. Vid 1900-talets början levde här Gnarp-Johannes med hustrun Anna Olivia samt barnen Lars och May, en piga och tre drängar. Det var May som ställde i ordning museet efter sina minnen av hur barndomshemmet såg ut.

Det var ett strävsamt liv som levdes i stugan. Man var i stort sett självförsörjande med mat, foder till djuren, bränsle och råvaror till kläder. Nya kläder och skor tillverkades av sömmerska och skomakare, behövde sakerna lagas så gjorde man det själv på gården. I köket fanns varken vatten eller avlopp. Det var många tunga hinkar vatten och mycket ved som fick bäras in och slasken bars ut. Tvätten skötte de i en liten tvättstuga vid sjön. Det var kvinnornas uppgift att sköta kor, får och grisar. Hästens vård var männens syssla.

Man hade gödgrisar, gjorde smör, korv, pölsa och palt och rökte fläsk. Hushållets kontanta inkomster kom från försäljning av smör och fläsk och av den kol som blev över sedan arrendet betalats. Kontanterna skulle räcka till lön till pigor, drängar och extrahjälp, till matvaror som salt sill, socker, salt och kaffe samt till betalning till skomakare och sömmerska för deras tjänster.