Den sjuttonåriga husan

Inez skriver dagbok och förmedlar att hon har 60 kronor i månaden samt eget rum. Kokerskan Anny är underbart snäll, men det uppväger inte hennes längtan efter familjen och kamraterna från Tärna folkhögskola där hon nyligen avslutat en kurs. Från sin faster Anna får hon då de uppmuntrande orden: ”Om man så längtar ihjäl sig i början så trivs man riktigt bra till slut.”

Inez kämpar på. Hon dammar, sopar, tvättar golv, putsar silver och kakelugnsluckor, bäddar, vädrar och piskar sängkläder. Tillsammans med Aina sätter hon in de 76 innanfönstren och deltar i de ideliga stortvättarna. Jag ska säga du till Aina, noterar Inez. Gäster kommer och går och Inez får lära sig duka och servera. Belöningen efter långbesök är som regel en femma i dricks. Innan hon går till sängs efter en jäktig dag med gäster blötlägger hon sina långstrumpor i handfatet och de vita halvstrumporna i dricks- och tandborstglasen.

Ladugårdsförmans 15-åriga dotter Alice Stange blir hennes väninna och förtrogna. Fritiden ägnar flickorna huvudsakligen åt promenader i omgivningarna. Ibland ordnas det dans av gårdens anställda i den lokal som ställts till deras förfogande. Där ordnas också bönemöten som flickorna går på – mest för att träffa andra jämnåriga. När Inez har en ledig dag cyklar hon de 2,5 milen hem till gården i Barkarö. Det betyder att hon följande morgon måste stiga upp redan halv fem för att infinna sig klockan 7 på Kusta där en full arbetsdag väntar. Efter en sådan prestation händer det att hon försover sig, men den förstående kokerskan låter henne sova ut för arbetstiden jämnar ut sig när det är gäster.

Inez oroar sig inför en stor oktobermiddag men när den väl är överstånden skriver hon: ”I går kväll hade vi den där förfärliga middan som inte var nå förfärlig. Det var en fru Hedlund från Västerås och en fru Lindström från Geddeholm som var här och serverade. Alice och jag hjälpte till och böt tallrikar och serverade soppa och gick efter dom som serverade köttet och serverade sås och sallad. Jag var inge nervös. Vi hade bredda smörgåsar, klar buljong med nån sorts äggstanning i, rådjursstek och nougatpudding till efterrätt. Sen drack dom kaffe i salongen och ½11 drack dom te däruppe. Tio minuter i tolv var vi färdiga härnere med disk och allt. Vi var hemskt trötta och det var mörkt ute så Alice tordes inte gå hem utan hon låg kvar hos mej. Vi låg ihop i min säng, trångt men skönt.”

I början av november har Inez ledigt för att resa hem och fira sin 18-årsdag. Hon får ett presentkort på 70 kronor från syskonen och modern som är änka. Bröderna skjutsar henne nästa dag med häst till bussen och hon går genast till Nymans ur och köper ett tjusigt armbandsur i gulddouble och ett grått läderarmband för 90 kronor. I skyltfönstren ögonshoppar hon. ”Vi såg världens vansinnigaste herröverrock – jitterbuggmodell, ljusgrön med brett knytskärp.”

De mörka höst- och vinterkvällarna fördrivs ofta i sällskap med kokerskan som har radio. När det är dagsnyheter från TT lyssnar de uppmärksamt till krigets utveckling. Musikprogram som Dansrytmer runt världen med Thore Ehrling eller visor av Alice Tegnér men även ouvertyren till Schuberts Rosamunda har en intresserad lyssnerska i Inez.

Vintern gör entré, snön faller och Alice och Inez är tärnor på lottornas luciafester. Alla får de vid ett tillfälle varsitt halsband - glasklara, slipade hemskt söta. När isen lägger sig är Rabogärdet samlingsplats för traktens unga. ”Karl Erik Söderkvist och några småpojkar åker skridsko. Vi åkte spark och skrillade och på kvällen var jag med Alice hem.” Inez får en ledig dag för att julhandla. Gården pyntas av trädgårdsmästaren med granar och enar. Inez får också en tjusig liten gran. Julafton firas sen i bästa ”Fanny och Alexanderstil” med både tillresande släktingar och hushållspersonal. När Inez kryper till sängs strax efter elva på julafton tar hon på sig nattlinnet som hon fått av sin mamma och räknar in den långa raden av huvudsakligen praktiska klappar. Anny tittar in till henne och Inez tänder ljusen i granen och de fina stakarna hon fått av en moster. Med ”Jag har inte grinat nå” och ”Jag vill ha en unge som Birgitta i flygeln” slutar hon sin första julafton utanför hemmet.

Efter jul dagens middag får hon åka gengasbil med Ridderstolpes på Fiholm hem till de sina för en ledig dag. På trettondag jul ska Tärnaringen ha julfest på Konsum, men Inez kan inte ta ledigt. Det kommer nya gäster och det ska vara lika stor middag som på julafton och nyårsafton.

I februari plitar Inez på sin deklaration. Det är skojigt men krångligt. Från Granngården kommer ibland Ricke och Karen Westerdahls finska krigsbarn Anna Liisa och Harri för att övernatta hos sina svenska ”farföräldrar”. Hemvärnet har persedelmönstring i förrådet i Stora huset men i övrigt är det bara gengasbilar och hästskjutsar som avslöjar att det är krig ute i Europa. Fredagen den 9 februari 1945 anförtros dagboken: ”Tyskarna har skjutit 19 norrmän i Oslo. Det var flera av dom som var födda 1926. Hitler är visst sinnesrubbad.” Måndag 7 maj 1945: ”I dag har det hänt som vi väntat och hoppats på i så många år. Det är fred. Kriget är slut. Tyskarna har kapitulerat och vi har börjat med vårstädningen. Vi satt och drack kaffe när Fröken kom inhoppande och ropade ”Norge är fritt, Norge är fritt” – Anny hon grina hon. Aina tog det lugnast men Fröken var jublande glad. Sen fick vi gå in i vardagsrummet och höra alla nordiska nationalsångerna på radio. Jag var så glad. När dom slutade med ”Du gamla du fria”, då sjöng mitt hjärta med i varje ord och jag kände att jag älskade vårt underbara vackra Sverige. Sen skura jag vindstrappan och den la jag ner hela min själ i. Vi hade champagne till middag och fröken fick en stor bukett tulpaner och narcisser av godsägarn.”

Junidagarna bjuder på sol och värme och efter en avslutad tvättdag promenerar Inez ner till Ångsjön. Vassen har växt så högt att slutet av bryggan inte kan skönjas. På sidorna växer gula vattenliljor och ängskavle. ”Dom har gjort en riktig brygga därute nu och jag stod där länge och bara såg. Svalorna flög omkring öronen och på den andra stranden syntes en av svanarna. Sen plockade jag blommor. Det växte blåklint i veteåkern vid lilla tvättstugan.” Inez tar även en promenad med den 10-årige Sven-Olof. ”Vi plockade mogna smultron i Björkbacken och så var jag med och tittade på hans kaniner. Han hade sett hermeliner.”

I mitten på augusti fejas det värre än vanligt med städning och silverputsning. ”Landshövdingen ska komma hit om onsdag.” Middagen går bra men kvällen blir lång. Först vid midnatt kommer Inez ner till sitt rum med en krona på fickan som dricks från hövdingen. I september har hon åter varit hemma på sin lediga dag. Men den här gången summerar hon återkomsten med att hon steg upp tidigt för att åka till gamla kära Kusta.

En ny höst nalkas. Löven börjar gulna och skifta i rött. ”Fru Maj”, förvaltarhustrun i flygeln, har fått ett hembiträde, ”… – en finska som heter Elvi och är 15 år. Hon är visst inte stark. Skulle till landet och vila sig.”

Måndag den 1 oktober: Godsägarn var ovanligt ”gullig” i kväll, noterar Inez några dar innan hon tar farväl för att åter börja på Tärna folkhögskola. Med orden "Sagt adjö åt godsägarn och grinat en omgång", slutar Inez sin dagbok från året på Kusta.

Efter utbildningen på Tärna blir hon barnsköterska och så småningom gifter hon sig och byter efternamn till Olsson. Många år senare får Inez så den dotter hon så hett drömde om när hon tog hand om och lekte med den tvååriga förvaltardottern Birgitta.