Livet på Ängsö - en tidsresa 1900-1970: Ängsösunds omväxlande historia

Färjeläget vid Spånsundet

På 1600- och 1700-talen blev behovet av farbara vägar till lands allt större. På Ängsö lät grevinnan Christina Piper på 1700-talet dra en ny och nästan rak väg från färjeläget vid Spånsundet fram till slottet. Färjeläget hade då säkerligen funnits sedan 1500-talet och färjkarlen bodde i Spånsundstorp.

På Spånsundstorp fanns under de första åren på 1900-talet, enligt församlingsboken, dels Albertina Andersson, änka efter en färjkarl, dels en färjkarl Karl Gustav Karlsson, som flyttar till Kärrbo år 1903. Det kan ju vara han som här drar linan framåt.

Bron över Ängsösund

Karsbo och Sandgrind var de stora gårdarna på den tiden. 1874 lät dåvarande fideikommissarien Axel Piper bygga mejeriet på Sandgrinds domäner vid sundet, när jordbruksverksamheten upphört där. Mjölken skulle inte bara transporteras från Ängsögårdar utan även från Björksta och Kungsåra. Ungefär vid samma tid började ångfartyg frakta mjölk- och mjölprodukter till Västerås, men främst till Stockholm. Det byggdes ångbåtsbryggor på båda sidor om sundet, en vid mejeriet och en vid lanthandeln.

Behovet av en vägförbindelse över sundet blev allt större och 1901 nämns för första gången ”En fast bro över Ängsö-sundet i Mälaren” i en skrift hos Kungliga Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen. 1905 kom ”Kungl Majts nådiga bref af den 2 juni” om ”uppförande af en brobyggnad öfer Ängsösundet i Mälaren”. Året därpå utfärdades ett brev om ”anläggningar af tillfartsvägar till bro öfer Ängsösundet”.

Många karlar, både på Ängsö och förmodligen i närliggande socknar, engagerades i brobygget. Egentligen är bron bara omkring tio meter lång, resten är en vägbank. Mellan vattenytan och undre balkar var det endast en meter, så man måste ducka då man körde under bron i båt. Bron blev färdigställd och i trafik 1909.

1924 inträffade en så kraftig vårflod att vattnet steg över vägbanan. Det blev nödvändigt att höja den. 1927 kom ett betänkande från myndigheterna med en beräkning av kostnaden för material och arbete, vilken beräknades till 19 525 kronor. Arbetena genomfördes sedan åren 1931 till 1933. Märkligt nog blev slutnotan endast 11 600 kronor. Efter detta har vägbanken och bron inspekterats och reparerats vid ett flertal tillfällen.

En vinter 1952 eller 1953 måste bron renoveras igen och då fick all trafik återgå till de gamla färjelägena på båda sidor om sundet. De som åkte buss fick kliva av före överfarten och gå på isen över till andra sidan. Den provisoriska vägen markerades med granruskor.

Vägen på andra sidan bron från Ängsö sett gick länge direkt till handelsboden i en skarp vänstersväng förbi Anders Andersons verkstad. Först på 1970-talet rätades den ut och fick nuvarande sträckning. Den nya vägsträckan var färdig 1975.

Mejeriet

Mjölken levererades till hälften från Ängsö gård och andra arrendegårdar på ön som Tjärn och Högsholm, till hälften från gårdar i Björksta och Kungsåra och med båt även från Frösåker. Mejeriet arrenderades under åren 1883–84 av Fredrik Palmer och 1884–86 av Karl Groen, sedan av Petronella Paulsson fram till 1888. Då bildade leverantörerna en andelsförening som ägde inventarierna, inte fastigheten, och anställde en mejeriföreståndare.

1899 kom så Gottfrid Ferdinand Söderberg från Odensvi i Västmanland och började sin anställning som mejerist. Han stannade på mejeriet tills det lades ner den 21 juli, 1932. Söderberg blev en betrodd man i socknen och under några år på 1920-talet var han kommunalnämndens ordförande.

På anmodan av några inflytelserika leverantörer hyrde Mjölkcentralen mejeriet under tio år från 1920. Inventarierna var nerslitna så de byttes ut eller reparerades. Alla 18 leverantörer ingick som föreningsmedlemmar i Mjölkcentralen. Mjölkmängden var i genomsnitt 80 000 liter i månaden och av detta gjorde man i huvudsak smör och ost.

Under de nära sextio år mejeriet fungerade arbetade under kortare eller längre perioder en mängd personer där. Det var mejerister, mejerskor, mejerielever, maskinister, drängar och pigor – allt som allt omkring 60 personer, de flesta ”utsocknes”. Bland Ängsöbor kan nämnas Birger Ytterberg som dels arbetade som maskinist åren 1920–23 och dels som mejerielev från 1927 tills mejeriet lades ned. Som maskinist arbetade också Erik Söderberg från Västerudden några år runt 1920. Samma år fanns även Gottfrid Lind på mejeriet som maskinist. Elna Gustafsson från Lustigbo var mejerielev och senare mejerska från 1917 fram till 1927 då hon gifte sig. Hon hjälpte också till i hushållet som förestods av Emma Strandberg.

Slutligen ska nämnas Valdemar ”Valle” Söderberg, brorson till Gottfrid Söderberg, som började som maskinist 1923. Han fortsatte sedan som elev fram till 1930 då han flyttade till Enköping och blev mejerist. Samma år gifte han sig med Agda Johansson, dotter till Gustav Johansson på Solhem i Berg. Till mejeriet i Enköping tog han med sig färdigheten att tillverka goda ostar. Han fick många utmärkelser och till och med en medalj för sin Port Salut.

Gottfrid Söderberg tycks ha bott kvar på Mejeriet efter nedläggningen och fram till sin död 1934. Därefter verkar huset ha varit obebott under några år och mejeriet gick nya öden till mötes.

Åkeri

Efter att ha varit kusk på Kurö flyttar Teodor Rydh med familj 1922 till Klockargården vid Ängsö gård. Rydh startar då eget åkeri. Han tituleras fortfarande kusk men sonen Nils, nu 20 år gammal, kallas chaufför.

Det är nu Rydh införskaffar den legendariska ”Blaggarnslådan”. Det var en amerikansk lastbil av märket REO. REO är tillverkarens initialer, O står för Olds, som senare började tillverka Oldsmobile. På flaket hade den ett slags tält, som kunde hissas på och av. Det hade duk av blaggarn som är en restprodukt vid linnetillverkning. Ekipaget kallades därför Blaggarnslådan. Sätena bestod troligen av trädgårdssoffor. Det är med denna ”buss” som han börjar köra passagerare från Ängsö till Västerås över Ändesta i Kungsåra. Avgångstiderna var i början ganska ungefärliga liksom tillbakaresorna, man kom helt enkelt överens om lämplig tid.

1923 bosätter sig Teodor Rydh med hustru Katarina och sonen Nils i Stora Bodarna. Rydh, nu med titeln åkeriägare, hade, förutom Blaggarnslådan, nu även två lastbilar av märket Ford, för säd och andra transporter. Bussrörelsen gick bra och på söndagarna gjorde man under sommarhalvåret även utflykter till olika ställen med buss-lastbilen.

1925 kunde en modernare buss inköpas. Även den av märket Ford och med plats för arton personer. Den fick sonen Nils och de andra chaufförerna köra, Teodor fortsatte att köra Blaggarns-lådan. Teodor avled 1927 och då tog sonen Nils över åkeriet.

När rörelsen utökades anställdes fler chaufförer. Birger Ytterberg, Albin Andersson och Axel Andersson var några av dem som flyttade in på övervåningen på Stora Bodarna. En chaufför vid namn Bärnström kom från Målhammar, där hans far också var chaufför.

När Mejeriet lades ner 1932 införskaffade Nils Rydh två större lastbilar för mjölktransporterna. Den ena körde en linje från Ängsö över Målhammar till Enköping. Den andra körde från Björsbo över Kungsåra och Irsta till Västerås. De hämtade mjölken från cirka 30 mjölkpallar tidigt på morgonen och levererade sedan tillbaka tomma flaskor samt några med skummjölk åter från mejeriet senare på förmiddagen. På eftermiddagarna körde de andra typ av transporter. Det var alltid en chaufför och en ”massäck” på varje lastbil. Chaufförerna var yrkesklädda med läderstövlar, spetsbyxor, ”skinntröja”, (en knäppt längre skinnjacka), och en svart mössa med blank skärm med ett runt emblem på. Massäcken lastade på och av mjölkflaskorna och andra varor från flaket. Mellan varje stopp stod han, i ur och skur, lite bredbent på flaket, utan att hålla i sig och helst med händerna i fickorna.

Verksamheten växte ytterligare och under 30-talet kontrollerade Rydhs busstrafiken mellan Ängsö och Västerås. Nu hade man naturligtvis turlista och tariffer. Till en början hade man två avgångar i veckan, onsdag och lördag klockan sju på förmiddagen med återresa från Västerås klockan fyra på eftermiddagen. På lördagarna gick även en tur över Björksta klockan nio på förmiddagen och tillbaka klockan två på eftermiddagen.

Så småningom på 1940- och 50-talet var det turer alla dagar utom söndag, men då gick en del turer från Ängsö gård, andra bara från Mejeriet. I början av 1950-talet kördes vintertid en biobuss på söndagseftermiddagar med återfärd efter bion.

Det behövdes nya garage för bussarna. De som fanns på Stora Bodarna blev för små. Rydh fick då uppföra garage för dem vid östra gaveln av Mejeriet. Sedan flyttade Nils Rydh med hustru Hulda och de två barnen Harry och Kajsa-Ulla till Mejeriet 1937. Alla de ovannämnda chaufförerna, utom Bärnström, flyttade med enligt församlingsboken. En ny chaufför vid namn Erik Jakobsson tillkom. Han var från Kungsåra och körde buss.

1938 köptes åkeriet av SJ. Lastbilarna av det svenska märket Scania försvann, men två bussar blev kvar på mejeriet och Rydh blev platschef. Birger Ytterberg fortsatte köra för SJ jämte Helge Lindström som fick bostad på nedre botten i huset. Familjen Rydh flyttade till Västerås 1944 och Nils anställdes som chef på kontoret i Västerås. De hade kvar ett rum i Mejeriet som kontor och eventuell övernattning. Birger Ytterberg med hustru Ester och sonen Lennart fick ta deras lägenhet. De flyttade sedan till Stora Bodarna 1951.

Axel Andersson gifte sig 1938 och flyttade till Lilla Bodarna. Han köpte en bil med gengasaggregat och startade eget åkeri 1940. Han använde då garaget vid Stora Bodarna. Birger Ytterberg avled i början av 1960-talet under försök att släcka en gräsbrand. Sonen Lennart hade redan i början av 1950-talet gift sig med Ulla Tapper och flyttat till Västerås där han körde buss. Hustrun Ester bodde kvar på Stora Bodarna några år men flyttade till Västerås även hon. Men Ytterbergs hade kvar Stora Bodarna som sommarställe till 1979. Detta år startade Ängsö golfklubb på Vedbys marker med att bygga om Stora Bodarna till kanslihus, klubbhus och restaurang vilka invigdes 1984.

Tvätteri

Hulda Rydh och Sylvia Ryding startade 1951 ett tvätteri i de gamla mejerilokalerna. Sylvia slutade ganska snart. Många på Ängsö lämnade in tvätt till tvätteriet och flera hotell i Västerås skickade dukar och sängkläder. En del bilfirmor kom med smutsiga overaller, ofta med kvarglömda skiftnycklar och annat i fickorna. När tvätten kom in skulle den stämplas med en vätska som var känslig för ultraviolett ljus. Med en lampa kunde man på så vis identifiera ägarna till de tvättade plaggen.

Ägarinnan Hulda Rydh arbetade själv i tvätten. Elna Lilja blev en slags biträdande föreståndare, hon var stor och stark. Där jobbade också vid skilda tidpunkter Ingrid Gustafsson, Astrid Ekström, Ester Ytterberg, de finska flickorna Laila och Sirkka, Inga Johansson, Hedda Pettersson och hennes dotter Karin, Gerd Lindh (Frohm), Ulla Lindh (Forsberg), Karin Appelfelt från Björksta och Ulla Sandgren. Med sina 35 år på tvätteriet är Ulla den som arbetat längst. Man hade också en chaufför för hämtning och leverans av kläder. Lennart Ytterberg blev den förste chauffören för tvätteriet, Lennart Gustafsson körde tvätt vintertid.

I slutet av 1970-talet såldes rörelsen till Forslunds, och då kunde Hulda Rydh helhjärtat gå in för sin konstnärliga verksamhet. Hon gjorde bonader, varav en kan ses på polisstationen i Västerås, en annan på polisstationen i Enköping. Till scenen på Västerås teater gjorde hon en stor bonad i siden, sex gånger fyra meter. Hon målade också tavlor i olja och tillverkade glastavlor. Hulda fick Västerås stads kulturstipendium 1986.

Familjen Forslund flyttade tvätteriverksamheten till Västerås 2002. Huset är numera deras privatbostad.