Farsoter genom tiderna

Så skrev Arbogaprästen Gunnar Bergström år 1909 i Arboga krönika. Även om vi inte längre gör korstecken när någon nyser säger vi Prosit!, latin för Må det gå dig väl! En nysning är inte bara en utjämning av lufttrycket i huvudet, den kan också vara en förelöpare till en livsfarlig sjukdom.

Digerdöden, pestepidemin 1347–1350, är den i särklass största katastrofen i Sveriges historia med över 250 000 döda. Hur läget var i Västra Mälardalen vet vi inte men troligen skonades vi inte. Borgmästaren i Visby berättade i ett brev hur en ”illgärningsman” innan han brändes på bål hade erkänt att han förgiftat brunnarna i bland annat Stockholm och Arboga. Kanske var det då byn Ödesberga fick sitt namn?

Hur spreds då farsoterna? Vår tids pandemi ger svar på frågan: Sjukdomar sprids när människor träffas. Under tidigare århundraden var det inte barhäng på skidsemestern eller charterresor som bidrog till smittspridningen utan krig och handel. De soldater som dog av en kula eller en bajonett i magen var endast en bråkdel mot dem som dog av feber- och magsjukdomar som härjade i förläggningarna och ombord på de trånga skeppen. De som trots allt tillfrisknade smittade ned civilbefolkningen i de erövrade områdena. De lyckliga som kom hem med livet i behåll smittade ned dem där hemma.

Korstågen på 1000- och 1100-talet var varken ärorika eller hedersamma för kyrkan, och än värre blev det när korsfararna återvände med allehanda sjukdomar som böldpest, tyfus, smittkoppor och spetälska.

Syfilisens ursprung är omdiskuterat, men huvudteorin bland medicinhistoriker är att syfilis redan fanns i Amerika när Columbus kom dit 1492. Syfilis dök upp i Europa första gången i Neapel 1494 när staden belägrades av franska soldater. De styrande i Neapel drev då ut bordellernas prostituerade för att dessa skulle vänslas med fransmännen och göra dem stridsodugliga – ett slags bakteriologisk krigföring. 

Till Sverige kom syfilis på 1500-talet men blev allmänt spridd först på 1700-talet, särskilt bland landsbygdens fattiga som smittades av hemvändande och inkvarterade soldater, säsongsarbetare, gårdfarihandlare och andra kringresande. Patienterna på 1700-talets landsortslasarett dominerades av veneriska patienter (än så länge kunde man inte skilja på syfilis och gonorré). På Västerås lasarett utgjorde dessa 66 procent av patienterna omkring år 1800,

Digerdöden blev långt ifrån den sista pestepidemin i Sverige. Ett drygt tjugotal farsoter rapporterades innan den allra sista pestepidemin drabbade Sverige åren 1710–1713, mitt under det stora nordiska kriget när Karl XII befann sig i Turkiet. Stockholm blev en livsfarlig stad att vistas i. Det kungliga rådet med kanslipresidenten Arvid Horn i spetsen inkvarterades i Arboga och den kungliga familjen i Sala – båda städerna var relativt skonade från pesten.

Smittkopporna var 1700 -talets värsta gissel med drygt 15 000 dödsfall 1779. Det var nästan enbart barn som drabbades. I princip alla smittades. De flesta överlevde men fick stora ärr i ansiktet och på kroppen. Det sägs att 1700-talets porträttmålare blev experter på att retuschera bort koppärren på de sköna damer som skulle avbildas.

Den allra första vaccineringen i Sverige utfördes av Eberhard Munck af Rosenschöld i Lund 1801. Han använde ympmateria som han hade fått av Edward Jenner, vaccinets upptäckare. Jenner hade skickat glasburkar fyllda med bomullstråd som doppats i ympmaterian, till drygt 80 läkare runt om i Sverige. En av dessa var stadsfältskären Carl Zetherman i Arboga som genast satte igång att vaccinera Arbogaborna.

Men det räckte inte med några entusiastiska läkare för att vaccineringen skulle lyckas. Det gällde att övertyga människorna runt om i landet om vaccineringens fördelar. ”Skall någonsin Vaccinationen blifva allmän, så skall den befrämjas af Rikets Prästerskap.” Så skrev en läkare 1802 och så blev det också. Sverige delades in i 2 400 vaccineringsdistrikt, en för varje församling. Prästen blev ofta vaccinationsföreståndare – predikstolen var den tidens medium för masskommunikation och alla samhällsklasser kom till gudstjänsterna. De som sedan utförde själva vaccinationen var församlingens klockare, barnmorska eller skollärare.

Jenners upptäckt blev läkarvetenskapens första triumf i kampen mot farsoterna. År 1816 blev smittkoppsvaccinering obligatorisk, den första preventiva hälsoåtgärden någonsin i Sverige. Det sista kända fallet av smittkoppor inträffade i Somalia år 1977. Världshälsoorganisationen WHO förklarade 1980 smittkopporna som utrotade – den enda sjukdom som människan lyckats utrota.

Vid 1800 - talets början hade pesten för länge sedan klingat av i Sverige. Men det fanns många hot. Rödsoten, eller dysenterin som den också kallades, var en sjukdom som finns beskriven sedan tidig medeltid. Symptomen var ständiga diarréer.

Under trefronstskriget mot Ryssland och Danmark spreds rödsoten i Västmanland. Det vanliga namnet blev ”fältsjukan” eller ”lantvärnssjukan” eftersom det ofta var soldater som spred sjukdomen. Det hände att febersjuka soldater lämnades kvar i gårdarna när den övriga truppen marscherade iväg. I Arboga blev läget synnerligen kritiskt i december 1808 när 300 ryska krigsfångar med bevakning inkvarterades i staden. I januari 1809 beskrev provinsialläkaren i Västerås hur fältsjukan härjade i hela länet, ”i synnerhet bland de fattigare och den arbetande klassen”. Armén upprättade i januari ett fältsjukhus i Arboga med 50 vårdplatser. Från Stockholm kom packlårar med utrustning: 50 madrasser, 100 bomullslärftskjortor, 50 nattmössor, två lavemangssprutor med mera. Personal, mat, ved, vatten, tvätt och allt annat ordnades som vanligt genom entreprenadauktion: den som krävde minst fick jobbet.

Trots sjukhuset, eller kanske på grund av det, ökade dödligheten i Arboga kraftigt under första halvåret 1809. Särskilt under de första månaderna av 1809 bidrog de många krigsfångarna till att hälsotillståndet ytterligare försämrades. 

År 1834 var dags för nästa farsot, koleran som spreds via infekterat vatten. Främst var det fattiga och trångbodda i städernas slum som drabbades. Kolerasmittade kunde genom diarréer och kräkningar förlora upp till 30 liter kroppsvätska på ett dygn. Via Göteborg spreds koleran in i landet. Jönköping och Stockholm drabbades hårt. I slutet av augusti nådde koleran även Arboga med totalt 26 döda. Ytterligare ett femtiotal insjuknade i kolera men överlevde.

Ännu hade man ingen aning om kolerans smittvägar. Somliga ansåg att koleran överfördes från person till person via ett osynligt smittämne. Andra menade att det var partiklar från jordens innandöme eller från rymden. Eller var det Guds straff för människans syndiga leverne?

Arbogas värsta koleraepidemi drabbade staden 1853 då 79 personer avled under tre höstmånader. Ett provisoriskt karantänssjukhus anlades vid Sophielund utanför staden med sadelmakaren Spangenberg som föreståndare. Stadens båda läkare delade sin tid mellan sjukhuset vid Sophielund och hembesök i staden. Enligt deras läkarrapporter kunde kräkningarna och diarréerna hävas genom att lägga en senapsdeg på magen, isbitar i munnen, åderlåtning eller isomslag på huvudet.

Arboga lyckades mot slutet av 1800-talet bli av med både smittkoppor och kolera, men fortfarande härjade scharlakansfeber, difteri och tyfoidfeber. Åren 1889–1892 krävde influensapandemin ”ryska snuvan” totalt en miljon människoliv världen över. I Arboga drabbades 200 personer.

”Wi weta ej huru, men wi weta, att det så är". Så svarade Munck af Rosenschöld på frågan om varför kokoppor kunde göra människor immuna mot smittkoppor. Svaret kom under andra hälften av 1800-talet när mikrobiologin slog igenom med fransmannen Louis Pasteur och tysken Robert Koch som två av de stora giganterna. Äntligen kunde de bevisa att sjukdomar sprids genom att ett smittämne överförs från en person till en annan.

I slutet av 1800 - talet upptäckte Robert Koch i Berlin både kolerabakterien och tuberkelbacillen. Upptäckten av tuberkelbacillen möjliggjorde behandling av tuberkulos och på många platser inrättades sanatorier. Men det var främst den ökande bostads- och levnadsstandarden i Sverige som gjorde tuberkulosbekämpningen framgångsrik.

Pasteur påvisade att om man upphettar en vätska – det må vara vin, öl eller mjölk – till en viss temperatur så dör organismerna. Processen kom senare att kallas pastörisering. Pasteurs stora triumf kom år 1885. Han hade då i några år arbetat med rabies, i Sverige kallad vattuskräck. Ingen som blivit biten av ett rabiessmittat djur hade dittills överlevt. Pasteur vidareutvecklade Jenners metod och vaccinerade kaniner och hundar mot rabies. Det fungerade. Sommaren 1885 vaccinerade Pasteur en nioårig pojke, som några dagar tidigare hade blivit biten av en galen hund. Vaccinet fungerade och pojken blev inte sjuk.

Bakteriologin och virologin gjorde att en rad mikrobsjukdomar blev behandlingsbara i Sverige kring sekelskiftet 1900: syfilis, lepra/spetälska, mässling, difteri, scharlakansfeber med flera.

År 2015 skrev medicinhistorikern Nils Uddenberg: ”Idag kan vi ha svårt att förstå vad människor kände inför epidemier för bara hundra år sedan. Lite naivt utgår vi ifrån att sådana förhärjande farsoter som pest, kolera eller barnförlamning hör till det förflutna.” Men i det avseendet har coronapandemin fått oss att tänka om. När WHO den 11 mars 2020 förklarade covid-19 som en pandemi (av grekiskans pan = all; en epidemi i hela världen) insåg också vi att epidemier inte enbart hör historien till, eller enbart drabbar länder långt bort. Corona lär vi få leva med ytterligare en tid. Därför önskar vi varandra Prosit! i dessa tider, med eller utan nysning, men på behörigt avstånd. Och, naturligtvis, fullvaccinerade!