Nervfeberutbrott ledde till razzia

Nervfeberepidemin började i oktober 1917 och pågick till april 1918. Samtliga smittade isolerades på epidemisjukhuset vid Herrgärdet. De yngsta som drabbades var i femårsåldern och de äldsta var runt 50 år gamla.

När människorna började insjukna hösten 1917 kunde hälsovårdsnämnden ganska snart fastställa att smittan spreds via mjölk som kom från ett av stadens mejerier. Dock kunde man inte spåra varifrån mjölken ursprungligen levererades. Mejeriet blev ålagt att pastörisera mjölken under de tre första veckorna i december 1917 och lagom till jul trodde man att epidemin var över. Mejeriet och dess personal var inte smittkällan.

I slutet av januari 1918 tog epidemin fart igen och blev den här gången våldsammare. Ett stort antal personer insjuknade i området kring kvarteret Elektron samt vid Emaus- och Wijkmansgatorna. I kvarteret fanns bland annat Svenska Metallverkens arbetarbostäder som senare revs för att ge plats för ett nytt valsverk. Sjukdomsfallen grupperade sig tydligt runt en mjölkbutik i Elektron nr 18.

Utbrottet i januari ledde till ett föreläggande om pastörisering för Västerås mejeriförening i två månader och ett vite på 500 kronor. Så länge föreläggandet gällde skulle mejeriföreningen pastörisera all mjölk som såldes genom att värma den i fem minuter till minst 80 grader. Fram till 1930-talets slut var det annars inte förbjudet att sälja opastöriserad mjölk och grädde i Sverige. Många föredrog dessutom opastöriserad mjölk eftersom de tyckte att smaken var bättre.

Mjölkbutiken som sålt mjölken desinficerades ordentligt. Personalen som arbetade vid butiken fick lämna prover för nervfeber till Statsmedicinska anstalten. Innan provresultaten kommit fick mjölkbutiken inte sälja mjölk och personalen fick inte arbeta. Även hemmen hos dem som blivit sjuka desinficerades. Nämnden kunde snart dra slutsatsen att smittan förmodligen kom från ett lantbruk. Genom tidningarna uppmanade hälsovårdsnämnden allmänheten att för säkerhets skull koka mjölken.

Då hälsovårdsnämnden inte kunde hitta ursprunget till smittan, trots noggranna undersökningar, skickade stadsläkaren ut ett frågeformulär till de 40-tal lantbruk som levererade mjölk till Västerås mejeri. Bara omkring 15 lantbruk svarade på frågorna om sjukdomsfall förekommit på gården eller hos ladugårdspersonalen och deras familjer. Frågorna omfattade även mjölkutkörare och grannar.

Den frustrerade stadsläkaren beordrade då ut förste hälsopolisen samt en sjuksköterska på en ”razzia” för att finna smittkällan. De skulle undersöka misstänkta lantegendomar och särskilt ladugårdspersonal och brunnar. Vid en gård i Irsta socken fann man så tyfoidbacillbärerskan. Det var en kvinna anställd som mjölkerska. Hon togs in på epidemisjukhuset och befanns ha tyfoidbaciller i både ”blod, urin och feces”.

Den visade sig att mjölkerskan hade varit smittbärare av tyfoidbaciller i två år och tidigare förbjudits av en provinsialläkare att befatta sig med mjölkhantering. Men med en sjuk man och utan hjälp från kommunen hade hon ändå varit tvungen att arbeta för sitt och sin mans uppehälle.

I stadsläkarens ämbetsberättelse för 1918 framgår att mjölkerskan redan samma vår genom länsstyrelsens försorg beviljades statspension av riksdagen. Hon fick också kommunalt understöd på villkor att hon i framtiden inte befattade sig med mjölkning eller hantering av födoämnen för andra personer.

Hälsopolis

Den första hälsopolisen i Västerås anställdes 1889 och skulle vara stadsläkaren behjälplig. Om inte föreskrifterna i ordningsstadgan följdes skulle hälsopolisen i första hand lämna råd och förmaningar, men om dessa erinringar inte räckte skulle ärendet lämnas vidare till åklagare för att väcka åtal. Som vi ser i fallet med nervfeberepidemin kunde även viten utdömas.

Förutom att övervaka att föreskrifterna för mjölkhandeln följdes ingick även att övervaka efterlevnaden av andra föreskrifter i ordningsstadgan, till exempel att renhållningsstadgan följdes som tog upp hur behållare för latriner skulle hanteras