Regementsövningen som kom av sig
Sedan gick det snabbt. Med över 2 400 man på en relativt begränsad yta spreds sjukdomen med en oroväckande hög hastighet både bland manskap och befäl.
Dagen efter gavs order om att föreläsningssalen skulle inredas och användas som tillfälligt sjukrum. Inom några dagar kom samma order för soldathemmet och gymnastiksalen. De befäl och andra som var friska kommenderades i omgångar, för att inte bli överansträngda, att vårda alla dem som var sjuka. Bara till gymnastiksalen avdelades 24 militärer och ett antal sjuksköterskor.
Men det räckte inte på långa vägar, kasern efter kasern förvandlades till provisoriska sjuksalar. Några dagar senare hade över 1 000 man insjuknat. För att få stopp på smittspridningen gavs den 22 september order om desinfektion av alla kläder som använts, alla lokaler där sjuka vårdats och kasernernas korridorer. Förutom att kaserner och filtar desinficerades med formalin så vädrades även logementen. I sjukrummen byttes och rengjordes madrasser och handdukar kontinuerligt. Madrassernas fyllning av träull tömdes ut i potatislandet vid skjutbanan. Det var det enda som gick att göra, något botemedel mot sjukdomen fanns inte.
En av de värsta dagarna var den 24 september då 13 värnpliktiga dog.
Sjukdomsförloppet var väldigt hastigt och den förste av de unga männen avled den 18 september. Han skulle följas av hela 91 män bland manskap och befäl och fyra kvinnliga sjuksköterskor. En av de värsta dagarna var den 24 september då 13 värnpliktiga dog.
De avlidnas kistor fördes på vagnar i nästan dagliga sorgeprocessioner till Östra kyrkogården i Västerås, eller järnvägsstationen för transport till sina hemorter. Processionerna leddes av regementets musikkår och åtföljdes av kommenderat befäl och manskap i paraduniform.
Den 10 oktober, då regementsövningen som aldrig ens hann komma igång avslutades, skrev regementschefen överste Åkerman ett brev till regementets hela personal och alla värnpliktiga där han tackade för deras insatser i ”den svåra tid, vi tillsammans genomlevat”. En minnessten över händelsen och till de avlidnas minne invigdes 1919.
I regementets olika orderböcker från 1918 kan händelseförloppet följas dag för dag. Både vilka som avlidit, vem som kommenderades till vad, när sorgeprocessionerna skedde och vilka åtgärder som regementsledningen gav order om för att hejda epidemin. Även dagspressen rapporterade dagligen om denna chockartade och tragiska händelse, som innebar att regementet i Västerås var det som drabbades värst i hela landet av spanska sjukan.