Syfilis – och kraniet från klostret

En osteolog kan, genom att okulärt analysera ett benmaterial, utröna vilken art benet tillhör. Under rätt förutsättningar kan också biologiskt kön och ålder på individen fastställas. Ibland går det att hitta spår av sjukdomar och fysiska trauman som individen hade under livet, eller vid dödstillfället. Exempel på identifierbara sjukdomar är tuberkulos, spetälska och metaboliska sjukdomar som anemi, C- och D-vitaminbrist samt ledsjukdomar som artros och osteoporos. En av de mer utdragna sjukdomarna som också kan synas i skelettet är syfilis.

I Sverige startade spridningen av av syfilis under 1500-talet, möjligen via danska soldater. Det finns teorier om att flera soldater begravdes vid klostret runt befrielsekriget och slaget om Västerås 1521. Ett kranium som återfanns vid klostret är från en vuxen individ med spår av vad som skulle kunna vara syfilis. Baserat på kraniet berättar en preliminär bedömning att den har övervägande kvinnliga drag och att individen var minst 30–40 år gammal vid dödstillfället. Nämnvärt är även att kraniet har en ovanlig sutur som går över pannan – sutura metopica. Suturen är ofarlig men sällan förekommande hos vuxna individer. Spåren av syfilis hos denna individ kan beskrivas som ”maskhål” på hjässan och runt ögonhålorna, vilket är typiskt för ett senare stadie av syfilis. Om individen till slut dog utav sjukdomen är svårt att säga, då hela individen inte studerats och heller inte daterats.

Under medeltiden gick det att få vård vid exempelvis hospital och helgeandshus. Ibland fanns vårdmöjligheter även vid kloster och konvent. Först under andra halvan av 1700-talet inrättades det första kurhuset vid Västerås lasarett, en form av vårdanstalt riktad mot just veneriska sjukdomar.

Hur stor del av Västmanlands befolkning som var smittad av veneriska sjukdomar vid den första smittspridningen av syfilis är oklart. Under 1700–1800-talet var spridningen allmänt utbredd och det uppfördes kurhus runtom i landet. När ännu en ökning skedde efter svensk-ryska kriget 1809, upprättades ett provisoriskt sjukhus på Västerås slott, Interims curhuset. Det var aktivt under åren 1813–1819. Ofta kunde smittan kopplas till soldater och deras familjer. Smittspridningen tros inte enbart ha berott på sexuella kontakter, utan även på att soldaterna delade både matkärl och sovplatser.

Under lång tid visste människorna inte vad syfilis var och hur den smittade. Det är fastställt att syfilis fanns i Europa under 1400-talet, men sjukdomen är troligen äldre än så. Syfilis benämndes under en lång tid som ”franska sjukan” eller ”fransosen”. Den stora spridningen i slutet av 1400-talet började troligen vid ett fälttåg under ledning av den franske kungen Karl VIII. 

I början av sjukdomen som en slags statussymbol. När sjukdomen visade sig vara allvarlig och dessutom kunde ha koppling till sexualitet sågs smittade istället som syndare och blev ofta utstötta. Framförallt personer i lägre samhällsklasser och kvinnor. Det blev också svårare att få behandling då de sjuka sågs som ”gudlösa”, något som ändrades i samband med kurhusens uppföranden. Fram till 1900-talet behandlades syfilis med kvicksilver, vilket istället ledde till att många dog av kvicksilverförgiftning. Behandlingen gick ut på att utsöndra saliv för att få ut ”giftet”, men det var inget botemedel utan sjukdomen var fortfarande aktiv. År 1905 hittades mikroben som orsakar syfilis och en effektiv behandling framställdes 1910.

Dominikanerorden

Dominikanerorden startade i början av 1200-talet och var ett av tiggarbrödraskapen. Anhängarna till dominikanerorden kallades för svartbröder på grund av sina svarta mantlar med huva. De levde ett fromt liv. Till skillnad från kloster var konventen mer öppna för människor utanför orden och fungerade även som en plats för vård och en samlingsplats för framförallt stormän. I samband med reformationen år 1527 påbörjades avvecklingen av kloster