Kolerakyrkogårdar utmed Strömsholms kanal

På hösten 1831 hölls en sammankomst på Västerås slott för att fatta beslut kring åtgärder ifall koleran skulle komma till länet. En månad tidigare hade en kungörelse utfärdats till landets städer om inrättande av kolerasjukhus, anställande av ordningsmän för ordning och renlighet, karantänsvakter vid stadens tullar, anställande av personal, läkare, sjuksköterskor, likbärare, anordning för rökande av lokaler och kläder, medikamentberedskap på apotek med mera. Sundhetsnämnder inrättades och mark avsattes för speciella begravningsplatser för avlidna i kolera. En åker i Borgmästarvreten utanför Kvarntullen i Västerås användes som begravningsplats. I Köping iordningsställdes en kolerakyrkogård på nuvarande Nya kyrkogården och i Arboga användes den då brukade kyrkogården.

Kolerakyrkogårdarna fick inte ligga i närheten av bebyggelse. Graven borde vara minst tre alnar djup och begravningen skulle helst ske en söckendag och om aftonen. Eftersom man fram till 1800-talets slut trodde att smittan var luftburen fick den avlidne inte ställas ut för beskådning. Likvagnar användes istället för likbärare och prästen och de medföljande gjorde bäst i att vända sig med vinden och inte emot. Vid större sammankomster i kyrkan eller annan lokal var det viktigt att vädra lokalen eller rena den med rökningar av mineralsyra.

I länet finns det ett trettiotal platser utpekade som kolerakyrkogård i Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering. Många av dem är osäkra då de utpekats genom hörsägen. Andra är borta genom senare tiders byggnation. Det finns uppgifter om att ett antal skelett, som påträffades vid schaktningsarbeten för Vallbybron i Västerås på Svartåns östra sida, skulle kunna härröra från kolerakyrkogården på Borgmästarvreten. Ben ska även ha påträffats utanför den gamla östra tullen vid Karlsgatan och Mimerverkstaden, vilka troligen tillhört en kolerakyrkogård från koleraepidemin 1853.

På kolerakyrkogården intill gränsen mellan Gässlinge och Prästgården i Himmeta socken utanför Köping finns en nästan två meter hög minnessten från epidemin 1853. Stenen restes av församlingen 1933. Koleran kom till Himmeta i slutet av september 1853. Genom prästens anteckningar i dödsboken vet vi vilka som dog och vilka som begravdes på denna kyrkogård. Det påstås att det var en kvinna från Himmeta som, rots förbud, besökte den då koleradrabbade staden Arboga och sedan förde smittan med sig hem. Hösten 1853 avled inte mindre än 79 personer i kolera i Arboga.

Kanaltrafiken innebar en stor risk för kolerans spridning. Under en färd på Strömsholms kanal blir vi på många platser påminda om koleran. Mellan slussvaktarbostället i Strömsholm och åsen söder om de södra ridstallarna till ridskolan ligger en kolerakyrkogård med en gravsten med texten Bergsmannen Lars Larsson Söderbärke * 1823 † 1866. Sentida släktingar reste denna minnesvård på den gamla gravplatsen som annars troligen fallit i glömska. Lars Larsson var på väg till Stockholm i affärer då han ombord på kanalbåten insjuknade, dog och snabbt begravdes. Vilka som begravdes där före honom är inte känt.

Offren i Bergs socken, Hallstahammar, begravdes på Norrby kolerakyrkogård som ligger på en åkerholme vid Rallsta. I Kolbäcks socken fick 36 personer sin sista vila under tiden 3 september–7 november 1854 på de nu försvunna kolerakyrkogårdarna i Sörstafors och Trångfors. I Svedvi var en nu försvunnen kolerakyrkogård anlagd vid Ålsätra där nio personer begravdes mellan den 3 och 15 november 1853. År 1855 blommade epidemin upp igen med två dödsfall i Kolbäck och ett i Svedvi. 1856 dog nio personer i Kolbäck. 1857 blev det ytterligare ett dödsfall i Kolbäck och ett i Berg. Koleran återkom här för sista gången 1859 med sju dödsfall i Kolbäck och två i Säby.

Följer vi kanalen vidare norrut passerar vi Surahammar och strax nordväst om samhället ligger Magforsen, där biskop John Cullberg 1948 invigde ett stort träkors på platsen för Sura församlings kolerakyrkogård. Korset tillverkades av konstnären Nils Aron Berge från Sura. Kolerakyrkogården kom till användning första gången den 13 september 1853 då den 41-årige arbetskarlen Olof Larsson begravdes här. Fram till den 21 oktober den hösten kom minst tolv personer att begravas här, vid tre tillfällen två på samma dag.

Vidare uppför kanalen passeras Ramnäs med bland annat Virsbo och Seglingsberg innan man kommer ut på Åmänningen. Den 16 september 1853 dog ett syskonpar i Seglingsberg i kolera 14 och 19 år gamla. Fem dagar senare dog tre personer i Ramnäs. Fick de samma gravplats? Det finns en plats nära Seglingsberg utpekad som kolerakyrkogård men därav syns idag inga spår. Detsamma gäller en plats i norra Virsbo som nu är bebyggd och där människor som arbetade på slussbygget i Virsbo lär ligga begravda.

Väl uppe i Fagersta och Västanfors socken finns tre vårdade kolerakyrkogårdar. I Sundbyberg vid vägen mot Västervåla och dagens sopstation finns en som anlades 1834 och samma år anlades en liknande i Onsjö. Inför epidemin 1848 tillkom ytterligare en vid Semla dammsjö. Alla tre gravplatserna är inhägnade av en grov stålwire och på varje plats finns ett granitblock rest med texten Kolera begravningsplats 1853 Vården rest 1932.