Sjukhusen vi ärvde

Enligt hälsovårdsstadgan 1874 och Epidemistadgan 1875 lagstadgades det att städer och även vissa tätbebyggda områden skulle inrätta lokala epidemisjukhus. Byggnaderna placerades stadsnära men ändå avlägset från den vanliga sjukvården.

Sala epidemisjukhus uppfördes år 1901 och placerades på andra sidan stadskärnan sett från Sala lasarett. Platsen utgjorde dessförinnan stadspark, vilket kvartersnamnet Stadsträdgården ännu minner om. Byggnaden kom succesivt att omgärdas av bebyggelse under modernismens årtionden, och platsen upplevs idag väl införlivad i staden.

För epidemisjukhusets ritningar stod arkitekt Axel Kumlien. Kumlien var vid tiden arkitekt för Medicinalstyrelsen och ritade flertalet sjukhusbyggnader i landet. Sala epidemisjukhus präglas av fasader i mönster lagt tegel med ornament vid takfot och nock. Taket är täckt med falsad rödmålad skivplåt samt har fem skorstenar i tegel. Byggnadens fönster är varierande, men karaktäristiskt är stickbågsformade fönster med spröjs. På 1940-, 1950- och 1960-talen kompletterades byggnaden med bland annat takkupor, balkong och altan.

Under 1920-talet började epidemivården bedrivas i anslutning till lasaretten och den medicinska utvecklingen gjorde att den så småningom förlorade relevans. Successivt fick de gamla sjukhusbyggnaderna andra funktioner. Sala epidemisjukhus användes som sjukhem för lindrigt sinnessjuka kvinnor i länet under sent 1940-tal. Sedan 1998 används byggnaden som kontor.

Vårdinrättningar som uppfördes i samband med farsoterna utgör viktiga fysiska spår som påminner om hur vi hanterade dåtidens smittspridning och vård av epidemipatienter. I nuvarande pandemi har vi isolerat oss hemma vid sjukdomssymptom och vård sker i de vanliga sjukhusbyggnaderna, på särskilda infektionskliniker. Kommer pågående pandemi generera avtryck i det byggda kulturarvet, och i så fall hur?