Döda patienters gravar

Men ont kan bli värre. Det fanns medborgare vars minne plånades ut så snart de dött. Dit hörde patienterna som avled på Salberga sjukhus under åren 1930-1957. På Sala Nya kyrkogård som snart är 125 år gammal, begravdes inte mindre än 75 anonyma patienter sida vid sida. Deras gravplats låg i utkanten av Kungliga Västmanlands Trängkårs före detta militära gravplats. Så snart man skottat igen såddes gräs över graven. Snart syntes inte ett spår efter den döde. Vem som ligger i de nedgrävda kistorna vet ingen i dag. I respektive hemförsamling noterades bara att de blev begravda i Sala. Vill du besöka de döda patienterna, som så slutgiltigt raderades bort, hittar du deras gravar som svackor i gräsmattan bakom det stora vita gravkapellet från 1895. På platsen står en liten klockstapel från 1976 och en minnesplatta i brons som församlingen satte upp så sent som 2009.

Bakgrunden till det hela var att Sala sedan 1930 hyste Salberga sjukhus. Under de första decennierna utgjordes patienterna av tvångsintagna ”sinnesslöa, asociala män”. I dag skulle de kallats lindrigt eller måttligt utvecklingsstörda. Historien om vad som hände med de patienter som dog på Salberga är inte behaglig. Efter dödsfallet obducerades de mangrant eftersom läkarna ville studera deras hjärnor och andra organ. Samtidigt fick hemförsamlingen ett brev där sjukhuset undrade om man ville hämta kroppen. Svaret blev ofta nej. Det var på den tiden dyrt och omständligt att transportera kistor. Kremering förekom inte i Sala.

Vid ett nej kontaktade sjukhuset anatomiska institutionen i Uppsala och hörde om de ville ha en kropp för undervisning. I så fall var saken löst för sjukhusets del. En zinkkista sändes iväg med tåg och den döde försvann till okända öden. Uppskattningsvis gick 20-30 patienter till dissektion, men siffran är osäker. Vid ett nej från ”anatomiska” fick sjukhuset ordna med en billig begravning i Sala. Skötare brukade själva bära kistan. Ibland sjöng någon av dem solosång. Efteråt skildes man åt eller gick på kafé. Någon gång var det samkväm i kyrksalen. Formaliteterna runt begravningen av Salbergapatienter är inte lätta att följa.

Meddelandeblanketter för förfrågan till hemförsamlingen finns kvar i oanvänt skick. En kladdbok förd av sjukhusprästen finns också på landstingsarkivet i Västerås. I den noterade prästen antal begravningar, men inte den dödes namn. Först 1946 började sjukhuset föra en dödbok på fastställd blankett. I de spridda årsrapporter som finns kvar från Salberga, redovisas för vissa år antal avlidna och hur många av dem som förts till de anatomiska institutionerna. Men även där finns stora luckor.

Hur fattiggravar grävdes i trakten minns många fortfarande. Det gällde att spara plats. Innan graven fylldes igen sattes en tillfällig brädvägg längs ena långsidan. När nästa grav grävdes schaktade de sig ner längs brädorna. Det blev alltså tätt mellan kistorna. Vem som låg var noterades sällan eftersom ingen annan än församlingen ägde graven. Viktigast tycks det ha varit att exakt veta var man skulle börja gräva för nästa kista. Skildringen kan tyckas makaber men den visar på ett tydligt sätt hur litet dessa människor en gång var värda. Ingen annan än deras kamrater och skötare på Salberga såg att de saknades. – Det känns gott att äntligen kunna märka ut denna plats med en minnestavla, sade kyrkoherde Lasse Svedberg då tavlan avtäcktes 1:a advent 2009.