Klassamhället i katalogform

Länge var titeln ett redskap när man letade telefonnummer. Visste man inte yrket (och det fanns många med samma namn i katalogen) kunde sökandet bli omständligt. Titlarna fick då tjäna som semaforer vid färden genom telefonkatalogernas labyrinter, fast en och annan kryddade nog sin sociala ställning med friserade personuppgifter. Men televerket granskade. Skönskrivningar släpptes sällan igenom.

Så försvann plötsligt i telefonistiska sammanhang. Gatuadressen fick nu bli enda ledtråd när namn sammanföll. Nåväl… några köpte sig fortfarande mot avgift titel i katalogen, men det påverkade inte längre namnens sortering. I dag är det svårt att finna några titlar alls i telefonkatalogerna.

Några av oss minns kanske den titelsorterade telekatalogen med viss nostalgi. Jämför gärna med den månatliga publikationen Sveriges Kommunikationer, som fram till 1981 var officiell tidtabell för våra järnvägar, eller den folkbildande tidningen Korrespondens från Hermods som fanns utlagd i nästan alla offentliga väntrum.

För många har rikstelefonkatalogen i sin gamla form mest blivit en minneslucka. Men ur luckan fläktar minnet från ett samhälle där titulerandet kunde handla om att markera positioner.

I ärlighetens namn så var strykandet av titlarna inte bara ett sätt att skapa en slags katalogial jämställdhet. Det var framför allt en praktisk konsekvens av ständiga namnbyten. Släktnamnen förökade sig. Folk bytte också yrke och titel på ett helt annat sätt än förr. Värdet av titeln som utropstecken i katalogen minskade.

Vi människor har alltid haft behov av att sortera upp oss. Vi vill framträda tydligt och fördelaktigt. När inte kunskap, utseende eller annat räcker förstärker vi vår profil med modekläder, udda släktnamn eller andra attribut. Framför allt har vi länge bevakat våra titlar. De har förklarat vår yrkeskompetens och eventuella befogenheter. Men ofta har titelns funktion mest varit att sprida glans över vårt ego. Ibland även skaffa oss personliga förmåner.

Rikstelefonkatalogens titlar kunde upplysa om:

• yrke, utbildning (med andra ord försörjning och kompetens)
• befogenhet, funktion (med andra ord makt, position och utmärkelser)
• civilstånd (fru, fröken, änkefru etc., med andra ord brist på yrke)

För flydda tiders kvinnor gällde ofta att de inte hade något förvärvsyrke att falla tillbaka på. Inget yrke – ingen titel. Då delades de rätt och slätt upp på fru eller fröken. Somliga hade en make med samhällsposition. Då kunde de kanske likt en snyltgäst kalla sig professorska, majorska, doktorinna. Däremot aldrig prästinna. Lärarinna gick bra om man var en sådan, men inte om man bara var fru till en lärare.

Med titeln till hjälp kunde man hoppas på en framskjuten plats i en besvärlig kö, ett fönsterbord på restaurangen, snabb framkörning av taxi, hemsändning av varor från butiken eller en och annan frikostig kredit. Barnens betyg i skolan kunde möjligen bli lite högre än andras, hembiträdet fick sola sig i glansen av att arbeta åt en ”bättre” familj.

I titlarnas spår följde också en slags motrörelse i form av ordenssällskap där man stundom förbrödrades utan sedvanliga yrkessociala titlar. I stället utvecklade man rangsystem där medlemmar steg i graderna med sikte på att nå den allra översta nivån. Ett sällskap vars namn etsat sig in är Salvo Honoris Titulo, förkortat S. H. T. Fritt översatt betyder det ”utan angivande av eder hedervärda titel”. Titeln var tänkt att trängas undan men kom genom ordensnamnet i fokus.

I dag har vi i Sverige nått den nivå då det känns skämmigt att söka skaffa sig förmåner med hjälp av titel. Det betyder inte att titlarnas antal minskat. Snarare tvärtom, särskilt som engelska varianter tillkommit. Men deras funktion som dörröppnare har krympt; i stället vill de vara visitkort för kompetens. Antalet nya yrkes- och kompetenstitlar flödar nämligen som aldrig förr. Men när det gäller rena statustitlar har nedtoningen som sagt varit markant. Ett undantag var sommarens kungliga bröllop då gästerna noga placerades efter rang och börd.

En av de titlar som kanske tappat mest i anseende är ”direktör”. De svenska direktörernas antal blev med tiden löjligt stort. Även de som drev obetydliga firmor kallade sig direktör. En titel som nästan försvunnit är det svårdefinierade ”disponent”. Ändå var det en statustitel som det aldrig gick inflation i.

Slutligen några exempel på yrkestitlar som i dag klingar främmande för de flesta av oss: Lokputsaren och jordemodern förberedde ånglokomotiv och nyfödda för start på spåret respektive entré i livet. Xylografen framställde tryckta bilder, skriftställaren böcker, kornetten rusade först med regementets fana när man anföll i strid (och blev först skjuten, för fanan var en fin trofé), hemsömmerskor satt flitigt vid sin symaskin då de hade ledigt från make och barn, utskjutaren tömde tegelbrukets ugnar, menageriägaren visade upp levande djur, valackaren kastrerade dem, gårdskarlen var stadskvarterets allt-i-allo. Vice värden var hans chef. Jungfrun brukade inte förbli sådan särskilt länge hos 1800-talsfamiljer med trånsjuk husbonde. Fyrvaktaren är en försvunnen yrkestitel. Rättaren likaså. Samma med sockerbagaren och pigan. En patetisk och förbryllande titel återfinns på en väderpinad gravsten: ”f. d. bondesonen Klas Andersson”. Orden på stenen är i sig en retfull minneslucka.

Alla nu uppräknade titlar har kanske inte stått i telefonkatalogen. En som definitivt aldrig funnits där är ”farbror”. Som epitet tillhör ”farbror” en av våra mer luddiga. En kär gammal släkting, salig eller ännu i livet? Eller en knarrig onkel som mest är till besvär? För barnet är farbror jämställt med tant. Alla vuxna är tanter eller farbröder. För oroliga mammor kan en farbror i parken vara ”ful”. För personer i penningknipa kan ”farbror” (alltså pantbanken) bli lösningen. I Stockholmstrakten är Farbror namnet på en krog.

I brist på kännedom om en persons titel var det länge självklart att man vid tilltal fogade ordet ”herr” till dennes efternamn - särskilt om den tilltalade hade lägre social ställning än man själv. Ännu längre tillbaka kunde det slängiga tilltalsordet ”herr´n” bytas mot ett snorkigt ”han”. På samma sätt kunde butikspersonal möta kunden med ett: ”vad önskar min herre?” Alternativt: ”vad önskar damen?” Vardagens förr så självklara titulerande (eller dess flora av titelsurrogat) tänker vi sällan på. Det har förvandlats till en av många minnesluckor.