Gömda och glömda

Dålig mat, sjukdomar och liknöjda föräldrar gjorde att barn runt om i landet inte utvecklades som de borde. Många klarade inte ens skolan. Kommuner fick kostnader. Poliser och nykterhetsfolk klagade. Skulle landet fyllas av bråkstakar utan fotfäste och försörjning? Salberga sjukhus skulle bli en institution som kunde ”suga upp” en av samhällets skönhetsfläckar, de asociala sinnesslöa männen. Hösten 1930 öppnade det i utkanten av Sala i en nedlagd och tillbyggd militärkasern. Här pressades 420 utvecklingsstörda män i alla åldrar in. De gamla kompanikorridorerna fick bli trista dagrum. Badkar och duschar hade varmvatten men ur handfatens kranar rann det bara kallt. Om nätterna låstes patientens kläder in på dagrummet. Ville man till toaletten dunkades det i väggen tills skötaren kom. Länge saknades sänglampor.

Var det sjukhus eller förvaring? Salberga var från början ett statligt sinnessjukhus. Resurserna tycks vid den tiden mest ha inriktats på vakthållning. När Landstinget Västmanland tog över 1967 omvandlades Salberga till specialsjukhus. Nu krävdes vårdresultat. Patienterna skulle tränas att klara ett någorlunda normalt liv. Vår berättelse handlar inte om landstingsperioden. Sinnessjukhuset som vårdform bestämde de medicinska metoderna, regler och rutiner. Tvång och knappa resurser var Salbergas semaforer. Alla patienter behandlades som sinnessjuka, även om ingen egentligen var det. Livet gick i malande lunk. Man repade lump, krattade löv, rensade ogräs, monterade klädnypor. På fritiden snus och tuggtobak, veckotidningar, kanske en bioföreställning, sällskapsspel, några timmar utomhus. Genom den centrala högtalaranläggningen skorrade musik. Skötsamma kunde få göra stadsbesök. Likt barn fick man veckopeng. Till midsommar godispåse.

Larm, lukt och tristess. Bråkstakar utsattes för fysiskt tvång, isoleringscell, sängläge, ”skyddskläder”, spännbälte, insulin eller elchock. Det ordinerades långbad där patienter timme efter timme spändes fast i varma badkar eller fjättrades på brits i isoleringsrum. De tvångsintagna förblev ofta permanenta patienter, men det fanns också mer tillfälligt intagna som slussades vidare. Ingen fick lämna Salberga utan utskrivningsnämndens godkännande.

Salberga hade en kollega ett par mil bort. Statens Uppfostringsanstalt för Sinnesslöa Gossar hade öppnat i Salbohed 1922. För många grabbar blev Salbohed ett väntrum till Salberga. Hotet att förpassas till Salberga hölls levande. Egentligen hade anstalterna inget med varandra att göra, men i praktiken var det annorlunda. De hade gemensam läkare vilket underlättade förflyttningar. När man talar om gamla Salberga blir ledorden: människosyn, tvång, tristess och hopplöshet. Rymningar förekom flitigt. Följden blev sängbehandling vilket betydde flera dagars sängläge i låst sjuksal. Typiskt för Salberga var dess splittrade flora av intagna. Här fanns inte bara de egentliga patienterna utan också grova alkoholister, straffriförklarade mördare, sexualbrottslingar och tjuvar. Skötare berättar att det egentligen inte var något större fel på många av ”de vanliga” patienterna. Ändå hölls de kvar. Många skulle med lite hjälp ha klarat ett liv på egen hand.

Yrkesinriktat arbete förekom. Under några år tillverkade en grupp patienter plastvaror och fiskeredskap. Några sysslade med snickeri, skrädderi och bokbinderi, men bara utvalda patienter kom ifråga för detta. De alla flesta hade meningslösa sysslor. Många skötare engagerade sig i patienternas öden, men det fanns också de som såg sitt arbete som ren vakttjänst. När sjukhuset annonserade efter folk hände det att det inte kom in ett enda svar.

Mellan 1941 och 1965 opererades ungefär 700 manliga patienter. Bara under de tre första åren gjordes 350 personer ofruktsamma. Det var mer än 80 procent av sjukhusets sängkapacitet. Därefter saktade takten av, det var svårt att finna fler att sterilisera. Hanteringen, som varmt stöddes av aktuella överläkare, byggde på dåtidens ärftlighetsteorier och grumliga sociala strävanden. Salberga var ledande vid sterilisering av utvecklingsstörda män, men även kastrationer förekom. Själva operationerna utfördes på Sala lasarett. Det lockades med favörer om patienten gick med på saken. Sällan eller aldrig underrättades han om sin rätt att säga nej. Ofta förstod han inte konsekvensen.

Det började med en förfrågan från överläkaren. Avböjde patienten så kryddade de med att antyda möjlighet till utskrivning. Vägrade ändå patienten så var det ingen som tjatade men varje gång han bad om en förmån togs frågan upp. Om patienten stod på sig kunde sjukhuset ändå ansöka hos medicinalstyrelsen. Oftast blev ansökan godkänd. De flesta föll då till föga och följde med till lasarettet. Efter ingreppet promenerade den nyopererade och skötaren till fots tillbaka. Bil var det inte tal om.

I dag vet vi att få utvecklingsstörningar beror på ärftlighet. På 1930- och 40-talet var tongångarna annorlunda. Många trodde att operationskniven skulle förädla folkstammen. Alla hade inte människovärde. Men det fanns också sociala motiv. De utvecklingsstörda hade svårt att försörja en familj och stimulera sina barn. Samtidigt som samhället steriliserade var preventivmedel förbjudna mellan 1910 och 1938. Att just utvecklingsstörda män skulle vara mer sexuellt opålitliga än folk i allmänhet är svårt att visa. De som kom till Salberga var inga stora barnalstrare.De rutinmässiga steriliseringarna skedde under åberopande av lagar från 1934 och 1941. Femtio år senare skulle det klassas som tvångssteriliseringar. Mellan 1999 och 2003 erbjöd staten tvångssteriliserade män och kvinnor kontant ersättning av nåd med tanke på att de varit utvecklingsstörda. Av landets 63 000 steriliserade, flest kvinnor, ansökte 2 100 om ersättning – 1 600 fall beviljades.

De straffriförklarade brottslingar som under många år anlände till sjukhuset, blev en stor belastning. En säng måste bli ledig för varje ny straffri nykomling. Patienter flyttades om, skrevs ut på försök eller sändes till familjevård hos traktens bönder, där de blev nästan gratis drängar. Familjevård och utskrivningar gav lediga sängar. Men då krävdes operationer. Cirkeln slöts!

Inför 1960-talet började staten upphandla för ett specialsjukhus. Sala vann anbudet. Bredvid gamla Salberga erbjöd staden ytterligare mark för sex blivande paviljonger. År 1964 var de första paviljongerna klara och 1967 tog Landstinget Västmanland över Salberga från staten. (Ett ökat antal steriliseringar utfördes strax innan!) I de nybyggda paviljongerna flyttade det in svårt utvecklingsstörda av båda könen. Många var barn. Vid sidan om nya Salberga fanns gamla Salberga kvar, men i krympande form. På 1980-talet revs vårdkasernen. Därmed var det ursprungliga Salberga borta.

Det hade ljusnat för patienterna när Salberga blev specialsjukhus. Nu började träning och anpassning till ett mer normalt liv. De utvecklingsstörda fick människovärde. Ändå bestod väldigheten i volym. Men snart började också nya Salberga att dra ner. År 1997 hade Salberga upphört och sjukhusnamnet skrotades. Patienterna hade kommit till småskaliga boenden i sina hemtrakter. Många kunde bo i rum med egen nyckel.

Paviljongerna från 1960-talet har nu blivit fångvårdsanstalt. Av det ursprungliga sjukhuset återstår militärens ridhus, gymnastikhuset, en större köksbyggnad och ett par mindre köksbyggnader. Stallet med klocktorn har flyttats utanför staden. Det senaste som revs var bårhuset och tvätteriet, som också varit yrkesskola. Båda låg för nära fängelsemuren. Vad minns salaborna av det som en gång var stadens största arbetsplats? I Sala berättas om mumlande gubbar som hasade runt på Salberga. De minns också patienter som bönderna tog hand om. Det var ont om arbetskraft under kriget. En del for illa, andra behandlades som familjemedlemmar. Gamla skötare berättar om Göteborgaren som i ensamhet spelade orgel i kyrksalen och som sparade sina små förtjänster för att bjuda kamrater och personal på årliga födelsedagsfester. Ett annat original var Månkarbo som ledde arbetet då patienterna själva byggde en stenbro över bäcken vid Strå kalkbruk.

En annan patient var 1/30 Bruno Andersson. Han var son till en vaktmästare på Nationalmuseum, flitig i skolan men hetlevrad. Utsattes i pojkåren för homosexuella närmanden, var elak mot systrarna och togs in på Skrubba uppfostringsanstalt. Nämnde att han tänkte lägga ”något på spårvagnsspåret så kärringarna flög högt”. Det räckte för att Bruno skulle förklaras sinnessjuk. Kom till Salberga 1930 som sjukhusets första patient. Bruno skulle aldrig få lämna sjukhuset. Han blev med åren slö och hospitaliserad. Avled efter 32 år på Salberga i åldern 76 år.

Patienten 25/30 Axel Nylund anlände också 1930. Kom närmast från Salbohedsanstalten, där han slagit ut ett par tänder på ett biträde. Salberga blev följden. Axel var verkligen sinnesslö men hade mekaniska anlag. I journalen står det: ”har en märklig mani att sätta ihop plåtburkar, trådrullar, lådor m.m. till motorcyklar, bilar och radioapparater. Han gör det mycket illusoriskt”. Axel Nylund blev också hospitaliserad. Kom till slut till ett småskaligt boende i hemtrakten. Sedan länge död.

Den absoluta historien om Salberga låter sig aldrig berättas. Få fotografier togs och föga, utöver bokföring och sjukjournaler, sparades för eftervärlden. Alla ledande läkare liksom de flesta skötare från den gamla tiden är döda. De åldriga patienter som ännu lever går inte att finna på grund av sekretess. Sjukhuset blev efter att ha rivits en typisk minneslucka.