Åren då barnen dog
/…/ Difterin närmade sig Torpa från Broby, den del av byn som låg i Tumbo socken. En vecka in på året 1886 insjuknade dottern till torparen Anders Jansson och hans hustru Anna. Barnet, som hette Clara, avled en vecka senare. Då hade också sjukdomen kommit till andra änden av socknen, Väster-Säby, där soldaten Säfströms fyraåriga dotter insjuknat och avled efter några dagars sjukdom. Så här långt anades nog ingen epidemi i Torpa. Under april insjuknade många barn i mässlingen, så många att man kunde tala om att en epidemi hotade. Tre flickor och två pojkar i åldrarna 10 månader till 10 år dog. Modern till den först avlidna var från Stockholm och på besök i Högsta. Men inga ytterligare dödsfall i mässlingen inträffade då. Istället var det scharlakansfebern som tog liv, tre barn avled under maj månad. Så intog döden Torpa i olika skepnader för att strax och med full kraft göra det genom difterin.
Från maj 1886 till slutet av följande år skulle difterin skörda 40 barns liv i Torpa. Ett av dessa liv var lilla Beata Broberg, dottern till knekten i Broby. Hon dog den sista dagen i januari 1887, vid tre års ålder. Sjukdomsförloppet var obönhörligt och svårt. Febern som inte släppte. Halsen som ströps åt av svullnad och beläggning. En stank som plågade omgivningen mer än Beata. Hastigt avtagande krafter och stunder av frid. En plågsam dödskamp. Två veckor tidigare hade Beata fyllt tre år. På hennes födelsedag låg ett barn i Östersäby och dog i sjukdomen. Två dagar före nyårsafton hade ett annat barn dött fast man inte visste om det var difteri.
Man visste att sjukdomen ofta stannade i ett hus tills alla barn var döda. Bonden Erik Andersson och hans hustru i Sköldby hade under två augustiveckor föregående år förlorat sina två yngsta barn, två söner. En annan bonde, Carl Eriksson i Högsta och hustrun Lotta, miste fyra barn en månad senare och inom loppet av två veckor. Bonden Per Persson i Östersäby förlorade också fyra barn. Två gånger hade han blivit barnlös änkling och var nu gift för tredje gången. De döda var mellan nio och tjugo år. Ett barn fick han och hans hustru Sofia behålla, en vuxen dotter som flyttat till Stockholm.
Tyngden släppte inte förrän långt in i det följande året. Vintern 1887–88 var mycket kall. Kanske ingav den hopp om att det onda skulle frysa bort, krossas av den isande ihållande kylan. /…/ Om det var så att vintern lovade att hejda difterin så höll den det också. När kylan slog till på allvar under sen höst, så inträffade inga dödsfall. Två barn hade dött i oktober, och två i november. Så kom kylan och inga barn dog i difteri under hela vintern. De sista dödsfallen inträffade i april, då ett barn dog, respektive under juni månad då det sista dödsfallet under denna epidemi inträffade. Detta var difterins sista två andetag i Torpa.