Barnmorskor och klockare i kamp mot smittkoppor

Metoden för vaccination, eller skyddskoppympning som det också kallades, var ganska enkel. Med ett vasst instrument rispade vaccinatören hål på barnets hud och förde sedan in vätska från kokoppor i såret. Om allt gått rätt till, fick barnet därefter en stor kokoppa vid rispan. Enligt reglementet från 1816 var föräldrar skyldiga att låta vaccinera sina barn mot smittkoppor före två års ålder.

Tillgången till läkare på landsbygden var vid den här tiden väldigt begränsad. Hur skulle då den stora vaccinationsinsatsen kunna genomföras? Lösningen blev att överlåta ympningen på särskilda vaccinatörer. De som tilldelades detta uppdrag var framför allt församlingarnas klockare och barnmorskor. Klockarna var mångsysslare som förutsattes kunna hjälpa till vid sjukdomsfall. I Heds socken var klockaren, skolläraren och sockenskrivaren Johan Wård en nitisk vaccinatör i ett halvt sekel. Han lär ha varit vid ovanligt god vigör och pensionerade sig först i 80-årsåldern.

Till skillnad från klockarna hade de examinerade barnmorskorna en mer reglerad utbildning, i vilken vaccinationens färdigheter lärdes ut. Barnmorskan Katarina Fröman (född Holmgren) i Arboga var ”vaccinatris” i staden på 1860- och 70-talen. År 1877 drabbades staden av en smittkoppsepidemi, vilken Katarina och hennes kollega Florentina Andersson försökte bekämpa genom omvaccinering av vuxna. Immuniteten avtog nämligen efter omkring 10 år.

Belöningar utdelades varje år till särskilt skickliga och duktiga vaccinatörer. Katarina Fröman mottog 1879 ett pris på 20 kronor. Komministern Anders Strandell i Västerfärnebo fick 1854 silvermedaljen ”För befrämjad vaccination”.

I början av 1900- talet bredde misstron mot vaccineringen ut sig i samhället och i riksdagen krävde ledamöter stopp för vaccintvånget. Från Västerås, där legendariska barnmorskan Hilda ”Pila-Britta” Pihlgren skötte vaccinationen, rapporterades om rädsla för att vaccinet spred sjukdomar. Till exempel lanserade djurskyddspionjären Elna Tenow, som studerat vid stadens flickläroverk, 1911 en teori om att smittkoppsvaccinet var en av orsakerna till polio.

En ny lag 1916 om skyddskoppympning förbjöd andra än läkare att utföra vaccinationer. Kanske var det ett sätt att ge smittskyddsarbetet större auktoritet. Barnmorskor och klockare som tidigare gjort stora insatser – och till och med belönats med medaljer – fick nu böter på 200 kronor om de genomförde en vaccination.

Motståndet till trots kom vaccineringen av barn mot smittkoppor att fortgå i Sverige fram till 1976. Fyra år senare utropades sjukdomen som utrotad i världen.