Museum Byggnader och arkitektur Industri- och organisationshistoria Kulturmiljö och arkeologi 1600-talet Krut Gruva Gruvarbetare Sala Silvergruva Kruthuset

Sala Silvergruva: Kruthuset

Författare: Birgitta Sundberger
1600-talet
Spara
Krutsprängning testades i Sala silvergruva redan på 1630-talet. Bergmästare Grissbach var erfaren då han tjänstgjort som minörkapten inom fortifikationen och minerat åtskilligt åt den svenska armén i Gustav II Adolfs livländska och preussiska krig.

Krutsprängning testades i Sala silvergruva redan på 1630-talet. Bergmästare Grissbach var erfaren då han tjänstgjort som minörkapten inom fortifikationen och minerat åtskilligt åt den svenska armén i Gustav II Adolfs livländska och preussiska krig.

Men krutsprängningarna i Sala silvergruva föll inte väl ut, så tekniken fortgick enbart i begränsad omfattning. I stället föredrog man att fortsätta bryta berget med tillmakning, en metod då man hettar upp berget med eldar.

Under 1700-talet fortgick användandet av krut i delar av gruvan. Vid sprängning borrades hål i berget med navare (en borr med mejselskär) och slägghammare. Navaren lyftes och vreds mellan varje slag av släggan. Ett tidskrävande arbete.

Först omkring år 1880 tog dynamitsprängning över som brytmetod.

Den vitputsade krutboden byggdes 1799. På grund av olycksrisken placerades krutboden på betryggande avstånd från övrig gruvbebyggelse. Väggarna av sten är ca 1 meter tjocka, och byggnaden är försedd med en tjock dörr av järnplåt.

Olyckor var vanliga i det riskfyllda gruvarbetet. Ibland med dödlig utgång. När en arbetare förolyckats placerades han i Krutboden som då fick fungera som likbod. Anhöriga till gruvarbetare har berättat om rädslan för att höra gruvklockan ringa för att tala om att någon i gruvan hade förolyckats.