När gruvan blev 500 år äldre

Silvermalmsbrytningen var under århundraden den viktigaste verksamheten i Salatrakten och sedan slutet av 1800-talet har man ansett att den började omkring år 1510, men det har rått delade meningar om den saken under seklernas gång. 

Redan i ett privilegiebrev från 1347 för Stora kopparberg, Falu koppargruva, av kung Magnus Eriksson omtalas ett silverberg, i privilegiebrevet för Norbergs bergslag 1354 av samme kung nämns silbergheno, silverberget, och i slutet av 1300-talet, ett dokument från 1375, ska kung Albrekt av Mecklenburg ha låtit tillsätta en myntmästare vid Silverberget i Västerås stift, som kan ha varit Salberget. År 1420 utfärdar kung Erik av Pommern förnyade privilegier för ett flertal gruvområden, bland annat Silverberget.

I slutet av 1600-talet ansåg man att verksamheten var igång betydligt tidigare än början av 1500-talet. I en skrivelse från 1666 av presidenten Erik Fleming-Hendriksson i Bergskollegium, ett statligt verk för landets gruvnäring, kunde man läsa att redan år 1240 så hade det funnits silvergruvor i Sala, eller Salberget som det då kallades. Bergmästaren Johan Persson uppgav 1694 att kung Magnus Ladulås hade gett Sala silvergruva bergsprivilegier år 1282 och 1710–11 författade bergmästaren Hans Ranie en skrivelse där han flyttade tidsgränsen ännu längre tillbaka, nämligen 1187. Vid den tiden så ska baltiska sjörövare som hade plundrat och bränt Sigtuna ha trängt upp till Salberget, plundrat och bränt Gruvbyn, som redan då ska ha funnits och lämnat bergsmännen i största nöd och armod.

Omkring år 1305 ska dock biskopen i Västerås, Nils Kettilsson av den danska släkten Vhide, låtit ta upp Biskoppsgruvan som ligger längst i norr på nuvarande Storgruveområdet. 1767 publicerade Abraham Abrahamsson Hülphers en artikel där han presenterade en silverproduktionstabell som omfattade tillverkningen vid Salberget från år 1400 och fram till hans egen tid. Enligt en skrivelse från 1714 av Konstmästaren, överingenjören, vid Sala gruva ska bland annat i slutet av 1400-talet, omkring 1480, Sten Sture den äldre ha tagit upp herr Stens botten, det största öppna schaktet på Storgruveområdet, och herr Sten ska ha tillverkat mycket silvermynt.

Uppfattningen om att ingen gruvverksamhet förkommit före början av 1500-talet bygger på en formulering i det privilegiebrev som utfärdades av Sten Sture den yngre för ”Salebergx gruffva” där det står att gruvan är funnen i dessa sistlidna år. Det finns dock ett problem med detta dokument- det är en odaterad och osignerad avskrift, troligen från slutet av 1600-talet, så brevtextens sannolikhet kan, och bör, ifrågasättas.

När jag började som guide vid Sala silvergruva 1989 intresserade jag mig för de gamla 16–1700-talsuppgifterna om gruvans medeltida ålder, det verkade onekligen som om det fanns någon kärna av sanning bakom det hela. Kunde verkligen tjänstemännen vid gruvan i äldre tid bara ha fabulerat ihop alla dessa uppgifter om gruvans höga ålder?

Åren 1955–57 och 1984–85 hade det genomförts arkeologiska undersökningar av Gruvbyn och man hade bland annat hittat många mynt, det äldsta var från Erik av Pommerns tid och daterat till omkring 1405, närmare 100 år innan dokumentet från 1512. Det gjordes också C-14-dateringar av det nedersta lagret av en byggnad och de dateringarna visade att Gruvbyn existerade i mitten av 1400-talet. Gruvbyn har beräknats uppta en yta av omkring 140 000 kvadratmeter och det som blivit arkeologiskt undersökt är omkring 5 - 6 procent men utgrävningarna har visat att det fanns en verksamhet vid gruvan före 1500-talet. Men hur långt tillbaka i tiden sträckte sig då bergsbruket?

1993 började jag läsa arkeologi vid Uppsala universitet och då började undersöka möjligheterna att kunna göra dateringar av själva gruvhålen för att om möjligt få någon klarhet i gruvans äldsta historia. Någon direkt dateringsmetod för gruvhål fanns inte, så vad man gjort tidigare var att undersöka smältplatser för bergmalm och ta prover för C-14-dateringar för att få en uppfattning om hur länge verksamheten pågått. I Salatrakten fanns ett 30-tal smältpaltser men ingen av dem hade blivit undersökt och daterad. För att få svar på frågan om hur länge det funnits ett bergsbruk vid Sala gruva före 1500-talet behövde således en ny dateringsmetod tas fram. Tanken var, att om man kunde mäta vittringsgraden på bergväggarna i gruvhål så kanske detta kunde fungera som en indikator på gruvhålets ålder. Det fanns ett mätinstrument som kallades Schmidt Testhammer som uppfunnits 1948 av den schweiziske ingenjören Ernst Schmidt för att mäta hållfastheten på stelnande betong och detta instrument hade använts inom geologi och arkeologi sedan 1960-talet. I Sverige hade instrumentet använts av Fil. dr. Rabbe Sjöberg vid Umeå universitet för att göra relativa dateringar på fornlämningar av sten längs med Norrlandskusten. Jag tog kontakt med Sjöberg och undrade om det skulle gå att mäta vittringsgraden på gruvhål och använda detta som underlag för relativa dateringar. Sjöberg menade att det var möjligt men att jag också måste mäta det färska bergets hårdhet för att får ett jämförelsematerial. 

Således skulle nu jag och min handledare docent Frands Herschend komma att uppfinna en ny dateringsmetod. I nästan alla fall när det gäller arkeologiska undersökningar är de översta lagren de yngsta och de nedersta de äldsta men när det gäller gruvhål är det precis det omvända förhållandet, här är det den översta delen som är äldst, dvs. där man bröt först. Som regel är gruvhål vattenfyllda vilket kan göra det svårt att komma åt bergväggarna på ett bra sätt men sällan är de helt fulla med vatten och den översta delen är ofta möjlig att nå för provtagning. Denna dateringsmetod ska användas för att få klarhet när ett gruvhål först togs upp eller när bearbetade stenar i anläggning/byggnad tillverkades och anläggningen/byggnaden uppfördes.

1993 - 1994 gjorde jag ett 30-tal dateringar, både på gruvhål/stenbrott med känd historisk datering och av gruvhål/stenbrott av okänd ålder. Därefter lades de historiskt daterade gruvhål/stenbrotten in i en kurva och det visade sig att vittringen var förhållandevis konstant under en period av cirka 450 år. Avvikelserna framåt och bakåt i tiden på de historiskt dokumenterade gruvhålen var förhållandevis små och en plus-minus-tolerans kunde sättas till omkring 25 kalenderår. Därefter förlängdes, extrapolerades, kurvan bortom år 1500 och när gruvhålen av okänd ålder lades in hamnade vi ända tillbaka till 1300-talet! Detta var mycket intressant men det behövdes mera dateringsmaterial för att vi skulle vara säkra på vår sak.

En av de gruvor som kunde undersökas mera genomgående var Nygruvan i Jugansbo som ligger cirka en mil norr om Sala stad. Om denna silvergruva fanns uppgifter från år 1712 där det omtalas att bergmästaren Hans Ranie och ledamöter av Sala bergslag besökt gruvan och fått berättas av lokalbefolkningen att den då skulle vara bearbetad för omkring 400 år sedan, således på 1300-talet. Det fanns också brev från mitten av 1500-talet som omtalade gruvan och Nygruvan omtalas i ett dokument från 1647. Själva gruvhålet som sträckte sig från väster mot öster var cirka 12 meter långt och 3 meter djupt och torrt vilket i hög grad underlättade provtagningen.

Dateringsresultaten visade att gruvhålets västra del började bearbetas under början - mitten av 1300-talet och den östra delen huvudsakligen under 15–1600-tal. Det hade även gjorts provbrytningar 1712–13 och i mitten av gruvhålet fanns sådana dateringar. Därmed kunde konstateras att Testhammarmetoden fungerade, både inom ramen för de historiska uppgifterna och de icke-historiska, det vill säga den medeltida brytningsfasen. Dessa första forskningsresultat lade fram i min 60-poängsuppsats ”Medeltida Salasilver- Schmidt Testhammare som dateringsinstrument på Uppsala universitet 1995. 

Huvudfrågeställningen hade som sagt varit om det funnits ett bergsbruk före 1500-talet och så verkade vara fallet. Men i de äldre uppgifterna från 16–1700-talet hade man talat om brytning på 1200–1100-talet, kunde så vara fallet? För att få svar på den frågan gick jag nu vidare på doktorandnivå 1997 och nu gjordes ytterligare ett 100-tal dateringar, både vid Sala gruva och även i Stollbergs gruva, tidigare Väster silvberg i Dalarna. I debatten om det medeltida bergsbruket har man antagit att det medeltida silvberg som omtalas på 1300-talet borde vara identiskt med Väster silvberg och här gjordes 1998 ett 20-tal dateringar. Dessa visade att man redan i senare delen av 1100-talet börjat bryta malm där men då var det fråga om järnmalm. Under 1240 övergick man till silver och de flesta dateringar ligger i 1300-tal fram till början av 1400-talet. Detta låg helt i linje med den tidigare uppfattningen om Väster silvberg.

För att återgå till Salamaterialet så visade det att det fanns ett äldsta brytningsskede där man också hade brutit järnmalm i Lugndals/Springargruvorna som också ligger cirka en mil norr om Sala stad, redan i slutet av 1000-talet! I Storgruveområdet i Sala konstaterades att det fanns en brytningsfas med 2 silverdateringar i mitten och senare delen av 1100-talet och under hela 1200-talet ökas detta på med ett 10-tal dateringar. På 13 - 1400-talet expanderar verksamheten med 50 dateringar. Av intresse är den tidigare omtalade Biskopsgruvan, med kringliggande gruvor, längst i norr på Storgruveområdet som skulle ha upptagits av Västeråsbiskopen Nils Kettilsson Vhide omkring 1305. Mina dateringar visade att brytningen i detta område började omkring 1300 och att Biskopsgruvan påbörjats på 1310-talet och bearbetats till 1380-talet. I södra änden av Storgruveområdet ligger bland andra gruvor herr Stens botten som ju skulle ha tagits upp under Sten Sture den äldres tid på 1470 - 80-talet vilket också kunde ses i mitt dateringsmaterial. Nu hade man hittat verkligt stora fyndigheter och i perioden 1500–1520 finns i Storgruveområdet 11 dateringar. Det är nu som malmbrytningen vid Salberget, som Sala gruva kallades på denna tid, blivit så omfattande att det börjar omtalas i skrift.

Under Gustav Vasas tid på 1530–1540-talen tog man sig ner 150 meter i berget och kunde vissa år utvinna 3–4 ton silver per år men från mitten av 1500-talet började det inträffa stora ras till följd av vårdslös brytning. Mot slutet av århundradet gick driften ner kraftigt och i början av 1600-talet inträffade nya stora ras som gjorde att man måste ta upp stora schakt i den norra delen av Storgruveområdet för att komma bort från de rasdrabbade södra områdena.

Sammanfattningsvis kan konstateras att med den nya dateringsmetoden, Schmidt Testhammarmetoden, har besvarat frågan om de gamla antagandena om att Sala silvergruvas medeltida historia stämmer. Ja, det fanns en första verksamhetsperiod som tog sin början redan på 1100-talet och faktum är att nybrytningen av silvermalm också sammanfaller med den medeltida myntningsfrekvensen. Under medeltiden, från slutet av 1100-talet fram till början av 1500-talet slog man inte mynt kontinuerligt utan detta skedde under 15 olika perioder under dessa århundraden. Detta sammanfaller med de faser i malmbrytningen som avspeglas i dateringsmaterialet och stärker på så sätt sannolikheten i dateringsmetodens pålitlighet. Nu finns det alltså, vid sidan av C-14-metoden, en enkel och billig dateringsmetod för gruvor och bearbetad sten vilket öppnar stora möjligheter att få klarhet i när bergsbruket i olika gruvområden i Sverige tog sin början.

Allt detta dateringsmaterial ingår i min doktorsavhandling ”Silverberg i Järnbärarlandbergsbrukets begynnelse i ljuset av Schmidt Testhammardateringar” som lades fram på Uppsala universitet 14 april år 2000. Forskningsresultaten låg färdiga i slutet av 1999 så man kan säga att det därför är 25-årsjubileum på min avhandling i år.