Gruvan lade bygden under vatten

Bergsbrukets energikällor i äldre tid var ved, vattenkraft - och hästar. Veden kunde transporteras dit där bränslebehovet fanns, men kunde före ångmaskinens tid inte omsättas i mekaniskt arbete. För det behövdes hästar och vattenfall. Vattnet utförde mekaniskt arbete via vattenhjul placerade i vattenfall. Energin kunde med stora förluster endast överföras mekaniskt kortare sträckor genom stånggångar. Om inte arbetsplatsen kunde förläggas intill naturliga forsar och fall måste vattenfallen flyttas så nära arbetsplatsen som möjligt.

Stommen i det vattensystem, som senare utvecklades för gruvans räkning, hade anlagts redan under 1500-talets första årtionden för hyttorna, då belägna ovan om gruvan, vid Långforsen. Gustaf I koncentrerade förhyttningen till kronans hytta nära sockenkyrkan och till dess vattenförsörjning började redan på 1520-talet anläggas ett system av dammar och dämda sjöar, som omgestaltade hydrografin ända upp mot Dalälven.

Gruvans system kom att omfatta 27 magasin med en sammanlagd yta av 16 kvadratkilometer och ett nederbördsområde om 75 kvadratkilometer. Hyttans system var ännu större. Dess cirka 35 sjöar hade en yta av 40 kvadratkilometer varav 28 kvadratkilometer berodde av dämning. Nederbördsområdet täckte hela 400 kvadratkilometer. Sedan det förlorat sin funktion sänktes hyttans dammsystem omkring 1900. Saladamm torrlades helt och återgick till odlingsmark.

Det var djärva vattenbyggnadsprojekt som silvret drev fram i det flacka landskapet. Hela hydrografin inom ett område på cirka 20 gånger 30 kilometer omgestaltades. Mest imponerande är att man, driven av vattenbehovet, redan i tidigt 1500-tal gick över vattendelaren mellan Mälaren och Dalälven, som går ogynnsamt nära Sala. Nära tre fjärdedelar av hyttans vattensystem låg norr om vattendelaren. Genom dämning mot norr skapades väldiga vattenmagasin, vilkas vatten leddes över vattendelaren söderut genom en sprängd kanal, Dofte grav. Också gruvans vattensystem gick och går alltjämt över vattendelaren genom den sex kilometer långa och djupa Ljuse grav. För att leda ut vatten till de olika schaktens konster behövdes sammanlagt 25 kilometer grävda och sprängda kanaler, sträckvis i tunnelform.

Även om det yttre förloppet i dessa storstilade anläggningsarbeten är kartlagt finns det ännu mycket som vi inte vet och som vi väntar att få svar på av kommande generationers forskare.

Vattendelare: Den osynliga gräns i naturen där vattnet rinner i olika riktningar.

Hydrografi: Vetenskapen om vatten (här: vattnets kretslopp).