Västerås bibliotek

Biblioteket har helt enkelt så mycket att erbjuda utöver de uppenbara böckerna och texterna och har blivit som ett andra vardagsrum för mig. Det är lätt att gå dit efter skolan och när jag var liten cyklade jag ofta dit med mamma.

Barnavdelningen

Barnavdelningen var på nedervåningen till huvudbiblioteket som invigdes 1956. Byggnaden är en av Västerås mest utsmyckade med en serie av 31 olika motiv enbart på den delen av fasaden som består av tegel. Jag och mamma stannade ofta för att titta på de inmurade konstverken innan vi gick in i biblioteket. Väl därinne fanns det alltid en tävling med frågor om olika böcker. Det kändes alltid fantastiskt när jag fick höra att jag hade vunnit och fick hämta ut en gratis bok. Det var under en tid då jag var säker på att jag hade läst nästan varje bok som någonsin har skrivits och att jag kunde allt.

Övervåningen

När jag blev lite äldre hittade vi till sist upp till övervåningen där det finns ett musikrum, skönlitteratur, och flera studieplatser. Trappan är stor som i en film och när man kommer upp är man plötsligt i ett två våningar högt rum kantat med balkonger och konst. Det är uppe på balkongerna som man kan hitta böcker på andra språk. Det finns mest på engelska men biblioteket ser till att vara så inkluderande som möjligt genom att ständigt öka på sin samling av böcker med andra språk.

Går man åt höger när man kommer upp från trappan hamnar man i musikrummet. Där är en hel vägg täckt av fönster och när solen står rätt blir rummet helt upplyst och varmt. Så var det i vintras när jag hade frusit i flera dagar i sträck. I musikrummet invigdes jag också till att spela piano och keyboard. I säkert två år gick jag dit en eller två gånger i veckan enbart för att låna keyboarden. Det finns flera häften med noter för nybörjare så jag lärde mig främst att spela på det sättet, vilket jag fortfarande gör nu när jag har fått min egen keyboard.

Fackbiblioteket

Om man istället går åt vänster från trappan är man på väg till fackbiblioteket. De båda biblioteken binds ihop med en förbindelsebro som byggdes i samband med fackbiblioteket 1990. När jag var yngre älskade jag att springa igenom förbindelsebron som består av glas på båda sidorna. Det kändes alltid lite som tunneln man går igenom in i ett flygplan, som om jag var på väg till någonstans långt bort.

En stor del av mitt liv har alltså spenderats i både huvudbiblioteket och fackbiblioteket. Även nu när jag måste erkänna att jag inte läser så mycket går jag dit ofta. Det är ett bra ställe att plugga på, om man har tur och lyckas hitta ett ledigt bord.