Elektra bio

Som liten flicka var Elektra den enda biografen mina föräldrar ville dra med mig och min bror till. Där fanns det inget krav på godis eftersom tanter och gubbar var de enda besökande, de kom för filmupplevelsen och inte popcornen. Man skulle sitta tystnad i och njuta av det man betalade för (ett grymt mycket billigare pris än på den stora biografen, som jag kallade den). Det blev mindre kostsamt för mina föräldrar och en lektion för mig. Då jag lärde mig respektera film. Alfons Åberg och ”Vem är?” blev finkultur i mina 8-åriga ögon.

På den tiden tänkte jag inte på det som en sossebio, men det kan ha funnits ett slags förakt mot den dåtida statsminister Reinfeldt som la grunden till mina föräldrars motstånd till den så kallade stora bion. Var stora bion ett borgerligt påfund? Förmodligen inte, men vi kan väl låtsas. På senare dar är det just sossebiokänslan som är dragningskraften för mig. Kanske är jag kulturtant i en ungdomskropp. Suget efter godis, kras och bekväma stolar är nästintill obefintliga när jag befinner mig på Elektra. Jag vill för helvete bara se en bra film!

Det var just på Elektra bio som min förälskelse till film föddes. Tyvärr kan jag inte ge ett konkret exempel på precis hur den kom till. Någonstans på vägen började jag se på filmen som en av de mest väsentliga delar av min tillvaro. Jag tror dock inte att mina film- och kulturpreferenser står över någon annans. Sanningen är den att jag inte tillägnar särskilt mycket tid åt mitt filmintresse. I alla fall inte nog med tid för att börja påstå att jag är någon sorts cineast som i timmar kan rabbla på om pretentiösa analyser. Fast jag ser som sagt film som viktig för min person. Ständigt en tankebubbla över mitt huvud. Ibland känns det som om jag spenderat mitt liv i en biosalong.

Utan Elektra bio hade jag aldrig sett alla de där berörande och hjärtskärande produktionerna som indirekt kan ha haft en påverkan på mitt livs öde. Tänk om den medelmåttiga finska rullen om barndomen på Åland är den egentliga anledning till varför jag är där jag är just nu? Om jag inte såg den lär jag ha fått drygt 90 minuter ute i världen som jag för evigt gått miste om. Då kanske jag hade träffat min livskärlek, eller blivit påkörd.

Biografen har en tvivelaktig framtid. Om du frågar mig. Att ha pensionärer som största målgrupp lönar sig sällan om 20 år. Det är därför det är viktigt för unga att engagera sig i verksamheten och stötta vår älskade folkets bio. Vi ungdomar ska inte behöva slukas av snabb underhållning i form av högbudgetfilmer. Vi ska inte använda oss enbart av streamingtjänster och piratsidor. Folkets bio är hoppet i ett samhälle som behöver mindre studiofilmer och mer indiefilm. Så vi njuter av konstformen som riktig konst. Precis som Stefan Jarl och Ulf Berggren tycker att vi borde.