Karmansbo bruksmiljö

Hembygdsföreningen Karmansbo bruksmiljö underhåller och driver anläggningen. Föreningen har lyckats med att hålla kunskapen vid liv och att rekrytera yngre smeder som för kunskapen vidare. 

Bruket har anor från 1600-talet. Verksamheten var i gång till år 1958. Därefter har anläggningen renoverats i flera omgångar för att kunna demonstrera järnframställning. Maskinerna är från den tiden när man bara hade muskelkraft och kraft från vattenhjulet att tillgå. Detta innebär mycket hårt manuellt arbete.

Hedströmmen flyter förbi smedjan i ett uppdämt vattenfall. Vatten leds från dammen i en öppen träränna ner till vattenhjulet i smedjan. Vattenhjulet driver mumblingshammaren. Hammaren väger sina modiga 7,5 ton och när den är i gång känns det i marken redan vid parkeringsplatsen. På den årliga ”Järnets dag” den första lördagen i juli, körs anläggningen.

Lancashirehärden är konstruerad som en låda som framifrån är åtkomlig för smedens verktyg genom en öppning. Lancashirehärden eldas med träkol från kolmilor. Det går åt mycket träkol i värmeprocessen. Ett rejält stycke järn läggs in i härden. Det hettas upp till vitglödande, över den temperatur där järnet mjuknar. Härden får tillskott av luft från en kraftig fläkt. När järnstycket är vitglödande baxas den över på en smältkärra. Kärran körs manuellt över till mumblingshammaren.

Mumblingshammaren står stilla med öppet gap. Den startas genom att man släpper på vatten så att det stora vattenhjulet roterar. Mumblingshammaren öppnas av utstickande kuggar på den kraftiga axeln som drivs runt av vattenhjulet. Sen faller den ner av sig själv på grund av dess höga vikt, 7,5 ton. Smeden formar järnstycket så att det går att få in i valsverket. Han vrider järnstycket mellan hammarslagen med en lång tång. Det vitglödande omformade järnstycket dras över till smältkärran som körs av en av smederna till valsverket.

På ena sidan valsverket står valsmästaren, på den andra står mottagaren och upplyftaren. Järnstycket tvingas av valsmästaren in i det största valsingången och kommer ut, lite smalare på andra sidan. Där står mottagaren redo att ta emot järnstycket. Upplyftaren lyfter upp järnstycket över valsen och mottagaren skickar tillbaka järnstycket till valsmästaren. Så skickas järnstycket genom allt smalare valsingångar och tillbaka. Järnstycket blir då längre och längre. När det är tillräckligt långt kallas det stångjärn. Har det blivit för kallt för att tåla fler valsningar, avbryts valsningen.

Två smeder med varsin tång flyttar det heta och färdiga stångjärnet till rätskivan. Där bankas stångjärnet platt och rakt med slägga. Slutligen håller en smed punsen med järnstämpeln mot stångjärnet och den andra smeden drämmer till ordentligt med en slägga så att märket syns ordentligt på stångjärnet. Märket föreställer en örn, efter namnet på ägaren Luth-Örnsköld från slutet av 1700-talet. Enligt en kunglig förordning från 1886 skulle alla järnbruk ha en egen registrerad järnstämpel.

Smederna arbetade i 6-timmarsskift, 72 timmar i veckan. Arbetskläder var långa vita skjortor, ullstrumpor och träskor. Skjortorna bestod av linne. Det bränns inte sönder lika lätt som bomull. Det var inte ovanligt med en temperatur runt 70 - 80 grader Celsius framför härden. Smederna hade två rentvättade skjortor vid veckans början. Skjortan blev våt av svett redan efter ett par timmar framför härden. Då var det dags att byta skjorta. Den våta fick torka bakom bagarstugan där det var lagom värme. Smederna drack cirka 10 liter vatten per skift.

Via en utvändig trappstege vid smedjan kan man komma upp till andra våningen. Där finns två rum. Det ena är ett litet museum. Där finns brukets historia, berättelser om smedernas liv, om smedhustrurnas liv och om bostadsförhållandena för arbetarna. Det andra rummet är en lokal där det tidvis hålls konstutställningar.

I anslutning till smedjan finns ett rum som användes som vilorum och för övernattning av smederna när man körde smedjan i kontinuerlig drift. Rummet kallas labbi. På söndagskvällarna började veckans arbete. Det var ett hårt jobb med tunga lyft och hög värme. Nästan alla smeder led av hörselproblem och ryggont.

Strax nedströms smedjan ligger klensmedjan. Den är fullt utrustad och användningsbar bland annat för att vidareföra kunskapen om hur det gick till i en smedja. 

Strax intill smedjan ligger ”Långa raden”. Det är en gammal länga med bostäder för smederna och övriga arbetare i bruket. En lägenhet har inredning från sekelskiftet 1900 för att ge en känsla hur man bodde på den tiden.

Uppströms smedjan ligger herrgården som förr i tiden var brukskontoret och disponentbostad.

Det anordnas träffar med olika ämnen, musikevenemang och kurser i smide. Smedjan är stor nog för att inrymma större evenemang. Man har till och med genomfört en konsert med Bergslagens kammarsymfoniker inför sittande publik.  

Karmansbo bruksmiljö är ett besöksmål i Ekomuseum Bergslagen. Karmansbo bruksmiljö utsågs till Årets Arbetslivsmuseum 2022.

Läs mer, se en film

Läs mer om Karmansbo bruk i föreningens hemsida https://karmansbo.se/ , föreningens facebookhemsida: Karmansbo bruksmiljö, i Ekomuseum Bergslagen: https://ekomuseum.se/besoksmalen/karmansbo-bruksmiljo/ och i Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Karmansbo

Film från Karmansbo bruk 1930. Speltid 8 minuter: Glimtar från Karmansbo Bruk förr och nu. https://www.filmarkivet.se/movies/glimtar-fran-karmansbo-bruk-forr-och-nu/

Film från Karmansbo i drift 1955. Speltid 11 minuter: Bland bruk och bergslagsgubb (Karmansbo smedja). https://youtu.be/z1RSTrGV0NM

Film från Järnets dag i Karmansbo 2009. Speltid 8 minuter: Karmansbo valsverk. https://youtu.be/gQNQcxEhcTM