Dunshammar

Vägvisning

Vägen slingrar sig västerut, blir smalare och smalare. Är vi på rätt väg? Rätt som det är dyker det upp en skylt och man får svänga in på en ännu smalare väg. Slutligen hittar man en liten vändplan med en parkeringsskylt och en karta över Ekomuseums olika besöksmål, varav Dunshammar är ett. Träskylten upplyser om ”Promenadväg 300 m” så vi promenerar in på en gräsbevuxen smal skogsväg. Vi vandrar uppför en liten backe och kommer fram till en öppning i skogen med en egendomlig pyramidformad byggnad, ett märkligt plåtskjul och några bord och bänkar för medhavd fika. 

Besök Dunshammarmuseet

Första bilden föreställer Dunshammarmuseets exteriör, andra bilden interiör och på den tredje bilden syns en monter i museet, som visar hur man tog upp myrmalm för järntillverkning från sjön Åmänningens botten och hur olika malmklumpar ser ut.

I markplanet hittar vi ett litet skrivbord med en gästbok, broschyrer och faktablad om Dunshammar och fynden av blästerugnar, kolgrop och slaggrester. Fina tavlor visar hur blästerugnarna såg ut, hur processen gick till, hur man fick upp sjömalmen från Åmänningens botten och prover på sjömalm av olika typer.

En trappa upp finns en stor karta över sjön Åmänningen, som visar på fyndplatser av sjömalm och prover på olika malmtyper. Där finns också tidigare fotografier från den arkeologiska utgrävningen.

Västervåla hembygdsförening sköter underhållet av museet.

Dunshammars järnframställningsplats

Vid Sandviken på den östra sidan av sjön Åmänningen ligger en järnframställningsplats från de första århundradena av vår tideräkning. Platsen undersöktes av arkeologer 1969–1970 och 1985.

Tre slagghögar och två säkra blästerugnar har påträffats. Ugnarna ligger nedgrävda under markytan i platåer i sluttningen. En cirka 1,5 meter vid och cirka 1 meter djup grop innehåller en hästskoformad packning av grova stenar med obränd lera som bindemedel. Något förskjuten från mitten av denna packning formas ugnsschaktet av bränd lera.

De två ugnsschakten är cylindriska med en diameter mellan 35 och 60 cm och ett djup av ungefär 80 cm. Framsidan av schaktet bildas av två stora stödstenar mellan vilka det är en vägg av lera. Utanför denna är marken urholkad till en oval grop. Där placerades hopsydda djurskinn som blåsbälgar och luften blåstes in i ugnens nedre del genom en liten lerpip.

Ugnarnas ålder har daterats genom kol-14-metoden, där naturligt förekommande radioaktivitet i organiskt material mäts. Dateringarna visar på åren 300–900 e Kr. Järnframställningsplatsen har alltså en ålder av cirka 1600 år.

Koltillverkning

Träkol tillverkades i en låg rektangulär grop. Först gjorde man en ordentlig brasa på gropens botten. Vartefter fylldes ved på till gropen var fylld med brinnande ved. Branden minskades genom att lägga grästovor med gräset nedåt för att dämpa lågorna, till hela härden var täckt och det bara glödde. En grop på en kubikmeter hölls täckt i fyra timmar. Det finns en bevarad grop med informationsskylt.

Rostning av malmen

Rostningen av malmen gjordes på en bädd med brinnande ved där malmen fick ligga ovanpå för att bli torr och spröd.

Blåsning

Ugnen eldades för att bli varm och torr. Därefter fyllde man den med träkol. Därefter varvades malm och träkol på en glödbädd i ugnen. För att få fart på processen blåstes luft in i ugnen med hjälp av en handdriven blåsbälg. Bälgen stoppades när det mesta kolet förbränts. Järnet smälte aldrig, eftersom temperaturen i ugnen inte översteg 1100 grader. Slaggen rann ner och lades in på ugnens botten. Järnet sintrade ihop till en klump ovanpå fällan. Järn och slagg togs upp ur ugnen, varefter man på en flat sten vid sidan av ugnen högg bort så mycket slagg som möjligt från järnet. Järnet bearbetades sedan i små lokala smedjor till mindre bruksföremål.

Pärlan

Vid utgrävningar 1895 hittade man en vit ogenomskinlig glaspärla med dekor av tre blommor i rött och blått. Pärlan hittades mellan två slagghögar och daterades från slutet av 700–talet fram till 1100–talet. 

Västmanlands läns museum har fyra liknande pärlor registrerade. De hittades i båtgravar med begravda kvinnor i Tunagravfältet i Badelunda, sju kilometer öster om Västerås. Fynden är daterade till 800–talet. Pärlor importerades söderifrån till de stora hamnplatserna. Av gravfynden att döma så var det mest kvinnor som bar pärlor, ofta som halsband. Pärlorna hade hög status men kan också haft en magisk innebörd.  

Åmänningen och vägen tillbaka

Det är inte långt från Dunshammarmuseet till kanten av sjön Åmänningen. Därifrån har man fin utsikt norrut mot Ängelsberg.

Den gräsbevuxna smala vägen tillbaka är en upplevelse. Ingen mer bil eller besökare hade kommit när vi var där. Detta är ett något dolt besöksmål, men spännande att upptäcka och besöka. Gör det!