Lancashiresmedjan i Ramnäs

Få vattendrag i Sverige kan mäta sig med Kolbäcksån när det gäller kraftförsörjning till ett stort antal bruk, hyttor och hamrar i hjärtat av Bergslagen. Strömsholms kanal i Kolbäcksån kunde från 1795 användas för transport till och från Ramnäs. Tackjärn transporterades från masugnar norr om Ramnäs. Stångjärn skeppades söderut via Borgåsund och Mälaren mot Stockholm. Under 1800-talet utvecklades Ramnäs till en av Sveriges ledande stångjärnproducenter. Träkol var ibland en bristvara på grund av förbrukningen i de många smedjorna, som fanns i trakten. Förbränningsluften till härdarna och vällugnen förvärmdes för att begränsa träkolsförbrukningen.

Från 1876 fanns Stockholm–Västerås–Bergslagens Järnvägar (SWB) tillgänglig för transporter till och från Ramnäs. Från 1890–talet fanns järnvägsspår för hela tågsätt in på bruksområdet. År 1868 anlades valsverksbyggnaden med valsverken som vi kan se i dag.

Valsverksbyggnaden är en lång träbyggnad med ovanligt stor spännvidd. En enda hall innehåller största delen av verket. Valsverksbyggnaden rustades under 1990-talet för museal verksamhet.

Tackjärn (tackjärnsgaltar) lagrades på tackjärnsgården utanför smedjan. Tackjärnsgaltarna vägde ca 65 kg per styck. Det var noga med att blanda tackjärn från olika masugnar i bestämda proportioner, beroende på deras egenskaper. Erfarna smeder kunde som tackjärnsvägare utföra det uppdraget. Uppvägningen gjordes redan vid tackjärnsgården. Man vägde upp tackjärn för en smälta (ca 165 kg). Tackjärnsvågen hängde i ett hjul som löpte på en skena. Den ledde till lancashirehärdarna i valsverksbyggnaden.

Från kolhuset fraktades träkol till smedjorna via linbana. Träkol till härden tippades ned i det stora koltornet intill härden. Smedsdrängen hade i uppgift att skyffla in träkol i härden.

Smeden matade in tackjärnsgaltarna i härden. Förbränningsluften kom från en blåsmaskin och förvärmdes på väg in i härden. Tackjärnet förvärmdes först längst in i ugnen, därefter flyttades det ovanpå den brinnande kolbädden och smälte sedan gradvis genom det brinnande kolet ned genom den flytande slaggen. Därvid oxiderade tackjärnet och kolhalten i järnet sjönk. Smältan i botten bröts manuellt upp i kolbädden (råbrytning). Råbrytningarna ledde till så kraftig oxidation av kol att hela blandningen av järn, slagg och träkol började koka. Under koket bildades klumpar av järn med låg kolhalt, så kallade färskor. Processen kallas för färskning. Enligt mästersmeden var det en stor konst att veta när färskningen var klar. Detta gjordes i flera omsmältningar. Råbrytningarna var ett oerhört arbetsamt moment som gjordes framför den heta fronten på härden. Smeden använde då ett brytspett. Brytningen underlättades av att spettet kunde få hjälpkraft uppåt när det låg ovanpå den upp- och nedgående horisontella hjälpbrytaren framför härden. För den slutliga uppbrytningen användes ett speciellt grovt spett som kallades storspett eller länsman. Dess längd är ca 170 cm och vikten 50 – 70 kg. Med en lång krok vändes smältan över till den handdragna smältkärran. En process tog cirka en timme. Idag finns tre lancashirehärdar att se i Ramnäs.

Smedernas arbetskläder var långa vita skjortor, ullstrumpor och träskor. Skjortorna bestod av linne. Det bränns inte sönder lika lätt som bomull. Det var inte ovanligt med en temperatur runt 70 – 80 grader Celsius framför härden. Skjortan blev våt av svett redan efter ett par timmar framför härden. Då var det dags att byta skjorta. Smederna drack cirka 10 liter vatten per skift.

Smedsdrängen sköt kärran med smältan från lancashirehärden över till ånghammaren. Smältan baxades över från kärran till ånghammaren av hjälpsmeden. Därefter var det hopslagaren som tog över arbetet tillsammans med ånghammarreguleraren. Reguleraren manövrerade ångreglaget och bestämde därmed hammarens gång. Hopslagaren vred smältan med en lång tång. Den runda smältan formades till ett kvadratiskt tvärsnitt, varvid slagg slogs loss och senare delades smältan upp i mindre smältstycken.

Från ånghammaren kördes smältstyckena över till vällugnens övre ände där den knuffades in för värmning. I koltornet förbrändes trä som kunde vara uppblandat med torv och stenkol. Förbränningen skedde med syreunderskott. Då genererades en brännbar gas (gengas). Den brinnande gengasen leddes genom alla härdarna. Den hetaste ligger närmast koltornet. Ugnen lutar neråt mot koltornet, där smältstyckena nådde en sluttemperatur av ca 1 200 °C, som var en lämplig temperatur för valsning. Från vällugnen går en transportbana i taket till grovvalsverket och en annan transportbana till finvalsverket.

Grovvalsverket valsar ner smältstyckena till rund stång med diameter 30 – 100 mm. Grovvalsverket drevs från början av ett vattenhjul i Kolbäcksån via en axel genom väggen. Bakom det stora kugghjulet finns ett stort svänghjul för att klara av motståndet när smältan ska in mellan valsarna. Svänghjulet drivs av en elmotor via upp till sex grova rep.

I linje med grovvalsverket finns ett universalvalsverk som har både horisontella och vertikala valsar. Det användes för att valsa till plattjärn som hade skarpa kanter.

Finvalsverket blev det andra valsverket i Sverige att bli elektrifierat. Det var 1897. ASEA levererade motor och elutrustning. Finvalsverket valsade rund stång i dimension 5 - 30 mm. De klenare dimensionerna kunde vindas ihop på en haspel.

Elektrifiering av grovvalsverket gjordes 1917 med en ASEA trefas elmotor. Den hade 74 kW effekt. Den blå lilla moderna ASEA elmotorn med en effekt på 30 kW är långt senare monterad för demonstrationsändamål.

Valsverket var i fortsatt drift när lancashirehärdarna stängdes, men lades ner år 1970.