Stora salen i Brategården. Del 1 av 2

Brategården

I Bråfors bergsmansby i Norbergs socken i Västmanlands län ligger Brategården, eller Stora Bråfors, som gården också kallas. Av de fyra gårdar som fanns här på 1600-talet återstår Stora Bråfors. Gården består av en klunga byggnader vid landsvägen som går genom ett bördigt kuperat och varierat landskap med jord- och skogsbruk samt fårskötsel. Boningshusen är högresta med två en halv våning, rödfärgade med locklistpanel, sexdelade fönster med vita fönsterfoder, vita knutlådor, brutna tak med tegel. Vita gardiner och röda pelargoner i lerkrukor i alla fönster bidrar i hög grad till intrycket av gården som välvårdad, välkomnande, representativ.

Brategårdens nuvarande utseende härrör från främst 1800- och 1900-talen men gårdens anor sträcker sig till 1200-talet. 1902 blåste man i smedjan för sista gången. Nu står den tyst och overksam med alla verktyg på sina platser. Väster om Brategården ligger hyttbacken, den gamla industriplatsen vid bäcken och forsen, med ruiner och byggnadsrester. Ännu i början av 1900-talet fanns här ett gytter av små rödfärgade timmerbyggnader i längor och husrader kring hyttan byggd i sten. Av hyttan, masugnen, återstår endast en jordhög. I sex generationer har Brategården ägts, brukats och vårdats av samma släkt sedan början av 1800-talet. Bråfors är som landets äldsta och bäst bevarade bergsmansby klassad som kulturreservat av Länsstyrelsen i Västmanlands län och av Riksantikvarieämbetet som riksintresse för kulturmiljövården. Brategården består av en mangårdsbyggnad och ytterligare två boningshus som utgör flyglar samt ekonomibyggnader, däribland ladugårdar, logar, magasin, smedja, bakstuga, loftbod, torp ; totalt mer än femtio byggnader. En utförlig beskrivning av gården ges i Sigurd Erixons uppsats ”En bergsmansby” i Svenska Kulturbilder (1935).

Brategården är väldokumenterad i arkivalier, utredningar, rapporter, litteratur och muntlig tradition. Bråfors har avbildats exteriört såväl interiört av arkitekten Ferdinand Boberg (född i Falun, uppvuxen i Norberg) och konstnären Fanny Brate (född Ekbom i Stockholm), som var den nuvarande ägaren Erik Brates farfars fars brors hustru. Fanny Brates oljemålning Namnsdag från 1902 med motiv från förberedelser av ett kalas en sommardag i Stora salen i Brategården ägs av Nationalmuseum. Den är en omtyckt målning som kan ses avbildad på souvenirer. Fanny Brate var verksam som konstnär kring förra sekelskiftet med uppmärksammade utställningar i Sverige och utomlands. Carl Larsson hör till dem som inspirerades av Brate och tog efter. Få kulturreservat kan som Brategården förknippas med tre så olika men lika betydande konstnärer från 1900- till 1700-talet; från Ferdinand Boberg som dokumenterade arkitekturen 1922 till ”Bråforsmålaren” som dekorerade Stora salen 1790.

Mangårdsbyggnaden

Gårdsplanen omges av mangårdsbyggnaden, storbyggninga som det sades då folklivsforskaren Sigurd Erixon dokumenterade Bråfors, och som redan nämnts ytterligare två boningshus som ligger som flyglar. Ytterligare ett boningshus har legat snett mittemot storbyggninga. Mangårdsbyggnaden ligger med långsidan längs vägen och ingången mot gårdsplanen, där en rundel omgiven av två halvrundlar är planterade med gräs. Mangårdsbyggnaden är en två och en halvvånig parstuga med fritrappa inbyggd i ett trapphus från 1830. Den som förr skulle gå upp till övervåningen måste först gå ut. Ytterdörren är en ockrafärgad pardörr med överljus och vitmålad dörromfattning. Trapphusets utbyggnad rymmer skafferi. Västra flygeln med snedställd fritrappa inbyggd i trapphus har innehållit snickar- och slöjdverkstad, bagarstuga och drängstuga på bottenvåningen med sovrum för ungdomar på övervåningen. Idag är den inredd som bostad. I trapphuset finns 1800-talets stänkmålning väl bevarad. Stänkmålning är vanlig i utrymmen utsatta för slitage. Östra flygeln har en något tyngre byggnadskropp med mer utsmyckad exteriör. Denna byggnad har inrymt gästrum och senare använts som undantag. Istället för trapphus har den ett skärmtak som skydd över ingången med överljus. Mellan överljus och innertak löper en mindre och en större tandsnittslist på varandra. Skärmtaket är dekorerat med en tandsnittslist, vågig sarg och bergsmansstjärnan både på gavelfältet och innertaket. Dörren är en pardörr med tre dörrspeglar varav den nedre har snedställt rutmönster. Bland övriga hus i närheten av boningshusen märks särskilt en loftbod med svalgång av ålderdomlig typ. I undervåningen fanns mjölbod och förvar för salt fisk och på övervåningen dräng- och pigkammare för sommarbruk. Husen på Brategården har olika utseende men gården ger ändå ett sammanhållet intryck av förnämlig bergslagsarkitektur.

”…förfärdigad med alla delar den 5. November 1790.”

Mangårdsbyggnaden har parstuguplan med på bottenvåningen kök och stuga på var sida om farstu och farstukammare. Innan köket byggdes om på 1950-talet fanns där en stor öppen spis och i hörnet mot rummet en torrvedsugn, en nisch för lysestickor. Längs väggarna stod liggsoffor. I stugan hölls hyttstämmor och fester. Farstukammaren är inredd som kontor och därefter ligger stugan, nu avbalkad till två rum. Det första är en sängkammare där husets sista invånare bott, nuvarande ägares mor. På ett bord står en modell över Bråfors byggd från två olika kartor från 1859 och 1929. I nästa rum, stugan, hänger kopior av Fanny Brates målning Namnsdag och en teckning av Stora salen av Ferdinand Boberg. Senaste ombyggnaden i huset skedde i mitten av 1950-talet. I bottenvåningen påträffades då en tapet från 1800-talet som nyproducerats med namnet Bråfors. Ovanför dörren till övre farstukammaren finns ett målat dörröverstycke, tidigare flankerat av två målade lejon men nu uppsatt på sin ursprungliga plats. Dörröverstycket har en inramning med rokokoornament och blommor, som tavelramar vid denna tid (jfr med porträtten av Hans Johansson och Brita Olofsdotter). Bokstäverna och siffrorna överensstämmer med dem i textband i Stora salen (fig. 2). Det är målaren från Stora salen som gjort dörröverstycket och skrivit:

I ”alla delar” torde inredningsmåleriet ingå, som del av arkitekturen.

Lilla salen

I Lilla salen till vänster finns två porträtt med förgyllda ramar. Porträtten föreställer husbondfolket 1795 Hans Johansson och Brita Olofsdotter avbildade i halvfigur. De är ståndsmässigt borgerligt klädda som det anstod ägare till en bergsmansgård. Brita Olofsdotter har vit bindmössa och axelschal över ljusgrön tröja med blomformade ärmknappar av bergkristall, varav en finns kvar fäst på en slipsnål. Denna slipsnål har funnits i släkten i fyra generationer. I sin högra hand håller Brita Olofsdotter ett vitt tygstycke som skyler andra handen. Hans Johansson är klädd i mörkblå frack och röd väst, spetsmanschetter, vit halsduk knuten till fluga, som bergsmän var klädda fram till mitten av 1800-talet. Höger hand håller han innanför västen och håller med den andra ett papper på bordet framför honom. Vid papperet står bläckhorn och fjäderpenna. På papperet står Johanssons levnadsår: född 1742, ”aftagen” 1795, död 15 maj 1809, senare ditskrivet. Ordet ”aftagen” anses betyda konkurs. Johansson kom på obestånd och var tvungen att sälja allt han ägde, varpå gården sedan 1824 är i nuvarande släkts ägo. Porträtten är gjorda av en skråmålare, kanske från Västerås, och förevigar Hans Johansson och Brita Olsdotter som självmedvetna och ståndsmässiga möter betraktarens blick. Två andra porträtt i Lilla salen föreställer nuvarande ägares farfars far och farfar. Båda bär slipsnålen med bergskristallen.

Väggbeklädnaden i Lilla salen kom till kring 1950 men anspelar på 1700-talet och den gustavianska stilen med vita väggfält med gul inramning mot ljust blå väggar. Väggfältens övre del är dekorerade med ljust blå och röda band uppbunda som rosetter och ramar in porträtten. Det blå bandet följer strikt väggfältets linjer med avbrott för blomsterknippen. Den svagt välvda taklisten är dekorerad med ”grästuvor” i rött och blått. Lilla salen har brädgolv lagt på 1950-talet och målad bröstpanel i fönsterhöjd med rektangulär indelning korresponderar med väggfälten. Taket från samma tid är plant och vitmålat. Rummet har ljusinsläpp från tre fönster och är ljust och behagligt. Enligt muntlig tradition på gården har Lilla salen haft väggmålningar på linneväv som revs ut vid renoveringen i mitten på 1900-talet. Vid denna tid, efterkrigstiden då folkhemmet utformades, skulle bostadsstandarden förbättras varvid äldre inredningar revs bort eller försvann under masonitskivor. Brategården ägdes då av Tor Brate, son till Paul Brate som hade löst ut sina syskon 1898. Varje generation sätter sin prägel på en gård och Tor Brate tog itu med en omfattande renovering. Väggmålningar och taklister i Lilla Salen togs ned och lades i en hög ute på gårdsplanen där det sedan började regna. Någon såg hur mönster framträdde under den vita färgen. Delar av listen kunde räddas som förlaga till delvis ny taklist medan endast ett motiv av väggmålningarna gick att rädda. Det finns nu uppsatt i kammaren invid Lilla salen, övre farstukammaren. Taklisten i Lilla salen är delvis i originalskick med ”grästuvor” i rött och blått mot vit botten, i samma stil som ”grästuvor”, t ex i Adam och Eva vid kunskapens träd, i Stora salen. Möbleringen i Lilla salen har kommit till på senare tid efter renoveringen och består av möbler i olika stilar; bord och brun kanapé i nyrokoko, vita barockstolar, en brun imperialsäng. Lilla salen och farstukammaren kan användas som gästrum. Porträtten från 1790-talet i Lilla salen med Hans Johansson och Brita Olofsdotter är som redan nämnts utförda av en skråmålare, samtidigt som en allmogemålare utan stadsutbildning anlitades att dekorera gårdens rum och salar. I Brategården finns skråmålade porträtt, en traditionell ”tafla” av en rättviksmålare, och en gästabudssal, Stora salen, i sin helhet dekorerad av en allmogemålare; allt på samma våning i de tre rummen bredvid varandra, med dörröverstycket till mellankammaren. I tre olika rum bredvid varandra finns således tre olika slags måleri som kunde förekomma i slutet av 1700-talet på en bergsmansgård i Västmanland.

”Tafla”

I mellankammaren finns ett väggfält med röd och gul inramning, typisk för målare från Rättviks socken i Dalarna (fig. 3). Väggfältet, en ”tafla” som dalmålarna kallade dem, har ett brunt markparti med en valvbåge i sten i förgrunden till en sjöutsikt med båtar och bebyggelse i fjärran. På valvbågen ligger ett rött hus med torn. Huset påminner om en hytta, en masugn. Framför valvbågen till vänster går två älgar ut ur bilden. Efter dem insmygande från höger kommer en jägare beredd med gevär. Motivet flankeras av två träd, varav det till höger har en krona med som påminner om dem i Stora salen (fig. 4). Likaså har jägaren samma lediga rörelsemönster som figurerna i Stora salen. Målaren är säker på handen. Motivet kan tolkas som att älgjakt pågår i en skog med gruvdrift och järnhantering i Bergslagen, i närheten av en stad vid en sjö med båtar på redden. Under detta motiv skymtar en tidigare målning. Inramningen och ”taflan” i sin helhet tyder på en rättviksmålare. Detta är en kvarvarande målning från Brategårdens Lilla sal, som alltså ser ut att ha dekorerats med en traditionell svit dalmålningar. För Stora salen förväntade sig gårdens ägare en mer storslagen utsmyckning, i limfärg på limfärg på väv som i andra rum, men i blått, måhända berlinerblått, ett industriellt framställt pigment till överkomligt pris och som gav rummen en skimrande lyster.

Stora salen

Stora salen i Brategården är ett storslaget rum dekorerad av en tidigare oidentifierad allmogemålare kallad ”Bråforsmålaren”. Detta är veterligen det enda i privat ägo bevarade rummet efter en storslagen allmogemålare från 1700-talets andra hälft. Här skall också sentida detaljer som elbelysning från 1917 med ursprungliga flätade ledningar noteras. Brategårdens nuvarande ägare Erik och Margareta Brate gifte sig i Stora salen. Med ljus från sex fönster får rummet en angenäm ton, som förstärks av harmoniska proportioner och långsiktigt hållbara byggnadsmaterial i gedigen inredning med brädgolv, vävspända väggar, brädtak. Rummet har fräschör och en välkomnande karisma, just som till fest och högtid. Anledningen till att inredningen är i så god kondition är att den hålls sval och välskött. Dessutom ligger väven inte direkt på timmerväggarna. Målaren kunde sitt hantverk enär inredningen håller så hög teknisk kvalitet. Det är ett angenämt rum att vistas i, högtidligt och färgstarkt, fjärran från vår inredningsestetik av idag, men ändå harmoniskt. Målaren har varit i sitt esse och skapat ett rum han, och inte så många andra allmogemålare, inte överträffat varken förr eller senare. Måleriet dominerar och ”gör” rummet, också med tidigare möbleringar, som på Fanny Brates skildringar. Möbleringen idag är ljus och lätt i gustaviansk stil med vita stolar kring ett rektangulärt slagbord i mitten av salen och längs väggarna. Längs långväggarna mellan fönstren står smäckra soffor, enligt muntlig tradition från 1700-talet. På Fanny Brates skildringar kring 1900 finns också en flygel. Möbleringen har varierats många gånger genom åren. Ett gustavianskt vitt hörnskåp, ett blått slagbord med rund skiva med vit blomsterdekor, en gustaviansk förgylld spegel, barockljuskrona från Kungsholms glasbruk, lika en som finns på Skoklosters slott i Uppland, finns kvar av den ursprungliga inredningen, vilket är kulturhistoriskt mycket värdefullt. Ursprungligen löpte fasta bänkar runt väggarna. Framför fönstren stod slagbord. I prånget mellan öppna spisen och långväggen där nu ett golvur står har det funnits en inbyggd sparlakanssäng (sängskåp) för högt vördade gäster. En dörr passande till en sparlakanssäng finns intressant nog bevarad på en vind och uppvisar blått blomstermåleri mot vit botten av samma typ som på eldskärmen och det blå slagbordet som nu står under väggspegeln mellan fönstren på kortsidan. Väggen bakom spegeln är dekorerad med blå böljande berg. Särskilt värdefullt är också att eldskärmen av trä bevarats med ursprunglig dekor med blå blomsterurna och strödda blommor i rött och blått. Eldskärmens blomsterurna och övriga dekor överensstämmer med bordets och hela rummets dekorering. Målaren har arbetat med rummet som helhet med möbler och detaljer integrerade i ett för Stora salen i Brategården speciellt utarbetat estetiskt koncept i färgstark rokoko, gustaviansk stil, anslag av barock; stilbegrepp ännu inte etablerade på målarens tid. Och målaren i Stora salen målade i en helt egen stil. Med säker hand gav han sig i kast med ett hedersamt och omfattande uppdrag. Måhända Stora salen hade en mer sakral karaktär innan fönstren fick gardiner på 1800-talet, utan att fördenskull vara mindre inbjudande och engagerande. Målningen Nattvarden mellan fönstren på långväggen indikerar att rummet används till gästabud. Målaren och rummet kommunicerar med betraktaren, på ett rakt, otvunget och underhållande sätt, typiskt för dalmålarna ca 1750-1850. Målaren kom säkerligen från Dalarna och var uppvuxen med vad vi kallar dalmåleri, men utvecklade en egen personlig stil som han fick tillfälle att excellera i på beställning av Hans Johansson och Brita Olofsdotter på Brategården 1790 eller däromkring. De fick en praktfull inredning med stor charm.

Allmogemåleri

Enligt uppgift av Sigurd Erixon i Svenska kulturbilder (1935) har fönsterbågar, karmar, bänkar och möbler varit målade i grönblått, vilket förtar nuvarande intryck av sval gustaviansk inredning men gör i så fall, om uppgiften skulle bekräftas av färgspår, rummet ännu mer praktfullt och överdådigt. Allmogemålarna i likhet med tycke och smak hos allmogen drog åt en bjärt, gräll, färgskala.

I Stora salen på Brategården stiger besökaren in i det sena 1700-talets estetik hos allmogen i denna del av landet. Salen är dekorerad med scener välbekanta, märkvärdiga, dramatiska, tankeväckande för samtidens människor. Rummet är överdådigt men ger ett lättsamt intryck; här skall högtid och fest äga rum med praktfull inramning. Ägare och målare har förmodligen tillsammans kommit överens om motiv och utformning. När blicken sveper över väggar och tak kan det genast konstateras att målningarna domineras av bibliska motiv vanliga i allmogens inredningar; Adam och Eva vid kunskapens träd, Nattvarden, en svit om fyra motiv med profeten Elia, Jakobs dröm, men här finns också profana scener med en kvinna med krona på huvudet och en dörrväktare, enligt konventioner som delades av allmogemålare över hela Europa. Som andra samtida allmogemålare, t ex Hans Wikström i södra Gästrikland och norra Uppland, har denne använt sig av bildförlagor och inspiration från figurbiblarna, religiös uppbyggelselitteratur som Hübners Bibliska historia och Johan Arndts Paradis lustgård, kistebrev. På några av motiven i Stora salen finns textband med hänvisning till motivet i Bibeln. Det ska framhållas att allmogemålarna intar en friare hållning till bildförlagor än skråmålare. Målningarna är utförda som stora tavlor med förgyllda ramar (jfr med porträtten i Lilla salen och dörröverstycket med byggåret) mot blå väggar. Nattvarden och Elias-sviten har textband nedtill (fig. 5). Skrivstilen är densamma som på dörröverstycket med byggåret. Motiven är tydliga i teckningen med kraftfulla figurer och stora gester i allvar och humor.

De har något av Hans Wikström och dalmåleri över sig, och ändå inte. Detta är något helt ”eget”, ett eget självständigt uttryck hos en konstnärligt begåvad person stadig och säker på handen. En bröstpanel men rektangulära fält, liknande trappskranket i Söderbärke kyrka, har målats upp till fönsterhöjd med rundlar under fönstren. En blå list skiljer bröstpanelen från väggen. Golvlisten är blå. Över fönstren ligger överstycken med blomstermotiv i rött och blått mot vit botten, med inramning liknande övriga bilders. En vit taklist med strödda blomster, liknande den i Lilla salen, ramar in salen upptill. Under denna list ligger en smalare med fyrklöverliknande blommor typiska för denne målare och som återkommer som blomma på marken, i inramningar (fig. 6). Denna dekordetalj är en viktig ledtråd till identifieringen av målaren. Taket är målat i blått med fyra stora änglar som svävar med textband, basun och fjäder(penna) bland moln kring takets, och rummets, centralmotiv Guds öga. Taket är till fullo integrerat i rumsgestaltningen. Se hur skenet från Guds öga går diagonalt över takytan till molnen ovan Elias himmelsfärd och hur ett sken går från Jakobs dröm med stegen upp i molnen över taklisten till molnet med Guds öga. Kompositionen av inredningsmåleriet i Stora salen är noga genomtänkt och skickligt iscensatt. Dekorationsmåleriet behandlar rummet, påverkar dem som vistas i rummet vid högtidliga och festliga tillfällen.

Dörrväktare

Då man kommer in i rummet finns det till vänster mellan dörren och öppna spisen en målning med en dörrväktare som iklädd antik romersk krigardräkt avviker från allmogemålarnas traditionella dörrväktare och utkastare (fig. 7). De brukar vara klädda i gängse allmogekläder eller soldatuniform och heta Knut, eller Rut, och likna ”türwächter” i allmogegårdar i Tyskland. Dörrväktargestalten skulle se till att inga objudna gäster kom över tröskeln, manade till måttlighet och/eller såg till att elden i öppna spisen inte slocknade. I denna målning möts således en allmogemålerikonvention särskilt vanlig på 1700-talet och lån av dräkt från en bildförlaga med antik romersk krigare. Den romerske dörrväktaren har brunt axellångt hår, ses framifrån och håller i en stav, men vänder sig om i profil, ser bakåt, som i förundran, mot en magnifik byggnad med fialer, här som snirkliga tinnar, som avtecknar sig mot en ljust blå, nästan vit himmel. Byggnaden i två våningar är krönt med ett gavelfält som för tankarna till en barockkyrka i Rom (Il Gesù), och tempel i Asien, eller en byggnad i Stockholm. Byggnaden är röd, kanske med tanke på tegel, med blå bred trappa. Den romerske dörrväktaren är iklädd röd dräkt med turban och blå stövlar. Romaren står stadigt på blått yvigt gräs i förgrunden. Till höger om byggnaden ovan dess tak vajar trädkronor liknande dem på ”taflan” från Lilla salen.

Gustaviansk porträttmedaljong

Till vänster om ingången finns en öppen spis, behandlad som en möbel integrerad i dekorationsschemat. Överdelen är blå med vita fält med gula ramverk. I hörnen av fälten ligger blå och röda buketter bundna med röda band och rosetter (fig. 7).

På spisens framsida mot rummet är fältet dekorerat med ett porträtt i en medaljong med pärlram inom röda linjer och omgärdad med en blomsterkrans. Ansiktet är moderiktigt blekt mot blå bakgrund. Ögonen är blå med tunga ögonlock, näsan sned skuggad med brunt, munnen är liten, sned och rödmålad. Gustaviansk grå och vit peruk, röd pälsbrämad mantel som skymtar nedanför bara axlar. Porträttet föreställer förmodligen kung Gustaf III (fig. 9). Kungligheter är vanliga motiv hos allmogemålarna. Medaljongen är ”upphängd” i ett blått band med rosett under ”tavelramen”. Det blå bandet lindat kring en röd lagergirland faller ned från bandrosetten och är uppfäst i hörnen. Nedre delen av öppna spisen är vit med på sidorna likadana rektangulära fält som i bröstpanelen. Eldskärmen är vit dekorerad med strödda blommor och blad i rött och blått kring en blå rund urna med liknande blommor inom en blå ram (fig. 10 ). Öppna spisen ter sig snarare som en möbel i gustaviansk rokoko än en eldstad (fig. 11). Mitt emot öppna spisen på andra sidan rummet under ett landskapsmotiv med mörkblå åsar och ett ett ljusblått berg med en sjö i bakgrunden (?) står ett blått slagbord. Det är dekorerat av samme målare med blomstermåleri liknande öppna spisens och en praktfull vit blomsterurna med flikiga blad, prästkragar och rosor (fig. 12).

Adam och Eva vid kunskapens träd

Mellan öppna spisen och långväggen mot vägen har en sparlakanssäng stått varifrån gästen blickat upp mot en av Stora salens viktigaste motiv, ety det vittnar så tydligt om målarens identitet, och kapacitet. I ett blått böljande landskap som tonar ut i en blå och vit himmel med en flock om tre fåglar liknande svalor i vänstra hörnet finns ett träd och två gestalter i bildens mitt (fig. 11, fig. 13). En större fågel i blått, rött och vitt kommer inflygande från höger. Trädet står i mitten med i förgrunden ett brunt markparti med som i hela landskapet strödda blomster (fig. 14) och ett arkitekturmotiv (fig.15). Trädet liknar en ek med stark brun gråfläckig stam. Trädkronan är spretig med omsorgsfullt tecknade blå blad och röda frukter (fig. 16). En lång blå, till hälften blågrå orm ringlar glupskt uppför stammen och äter en röd blåskimrande frukt ur handen från en av gestalterna vid trädet. Ormen hugger tag i frukten med blottad röd käft och tunga. Under hakan hänger två blå löv (fig. 17). Gestalten står vänd mot betraktaren men ser mot ormen i profil. Denna gestalt har brunt långt hår, bröst och rund bakdel, skyld med ett ländkläde, men i likhet med de övriga gestalterna i rummet stel och kantig kropp med bruna skuggningar. Med den andra handen erbjuder hon en frukt till en gestalt som sitter vid andra sidan om trädet (fig. 11). Denna saknar bröst men det runda ansiktet med tunga ögonlock, markerad näsa, liten mun är likt den stående gestalten. Båda svävar i landskapet, den stående såväl som den sittande på en sten. Framför dem står en liten tunn räv och ser hur ormen äter frukten.

Redan i denna målning står det klart att Stora salen är dekorerad av Johan Wikström, bland mycket annat för att gestalter, se särskilt bröstkorgen, påminner mycket starkt om en figur i en målning påträffad 2002 i gården Pekkos i Bingsjö, Rättvik. Den ingår i en målningssvit av två olika målare signerad Hans Wikström och Johan Wikström på 1700-talet; exakt årtal går ej att utläsa. I slutet av 1770-talet var de ännu inte tjugo år gamla, en äldre mer driven (Hans), den andra yngre, taffligare (Johan). De runda huvudena med hög ”gustaviansk” panna, brunt hår, markant näsa, liten mun, ansiktena, bröstkorgen, stor hängmage, den ”degiga” stela kroppen, bruna konturer, grästuvorna, det böljande landskapet med blå berg, blommorna, trädkronorna, ofta med bruna och röda färgfläckar, samt rumsbehandling, komposition, rytm, färgsättning; redan i denna målning kan det slås fast att målaren i Stora salen var i Pekkos i Bingsjö på 1770-talet. Utan minsta tvekan kan dekorationsmåleriet i Stora salen attribueras till Hans Wikströms yngre bror Johan Wikström redan utifrån Adam och Eva vid kunskapens träd. Påföljande scener ger stöd för attributionen i jämförande stilstudier.

Nattvarden

Inom ett ljust brunt arkitekturmotiv som en kupol flankerad av korintiska kolonner sitter elva personer kring ett runt bord mot blå bakgrund och rutmönstrat golv i perspektivmålning. Betraktaren får som se in på en teaterscen. Mitt i bilden sitter en gestalt med gloria, Jesus, under en ljuskrona. Den anspelar på den samtida ljuskrona från Kungsholms bruk som hänger över bordet mitt i salen (fig. 18). På bordet i målningen står en kanna och ett fat med bröd. Jesus håller en stor bägare, kalken för vinet, i stadigt grepp med höger hand och ger sin välsignelse med sin vänstra. Apostlarna har alla röd- och brunaktiga klädedräkter med schatteringar, utom gestalten till höger om Jesus som är klädd i mörkbrun dräkt och kan vara Simon, sedermera Petrus. En ung person, liten till växten, på Jesus vänstra sida torde enligt ikonologin för Nattvarden vara Johannes, den yngste av apostlarna. Kring bordet ser ut att pågå livliga samtal och diskussioner snarare än upprörda känslor då Jesus har uttalat att någon av lärjungarna kommer att förråda honom. Till höger ses en gestalt i ljusbrun klädnad lämna sällskapet smygandes ut ur bilden med ena handen förd mot munnen som rädd att bli ertappad. Med den högra handen bär han en läderpung. Endast Jesus och en av bordsgrannarna lägger märke till Judas sorti. Detta parti är skadat efter barns lek med målningen. Textbandet lyder:

Sade Jesus till sina lärjungar, Sii när i kommen in i staden, warder eder mötandes en man, som bär ena wattenkruko följer honom i huset där han in går och säger husbondanom. Mästaren låter säga tig hwar är härberget, ther jag må äta påskalammet med mina lärjungar, Och han skal wisa eder en stor sal bereddan, reder ther til, Och då tid war, satte sig ned och the tolf apostlar med honom. Ewangelisten. Luc.22.Cap.10.11.12.14.w

Elias himmelsfärd

Till allmogens inredningsmåleri valdes ofta dramatiska händelser. Bilder om profeten Elias liv ur Andra Konungaboken förekommer ofta, till exempel hos Hans Wikström i Gästrikland, Jonas Hertman i Hälsingland och hos dalmålarna. Fyra motiv finns i Brategårdens stora sal, i hörnen på gaveln (fig. 19, fig. 22). Först kommer Elias himmelsfärd med en väldig fart så att profetens bruna hår och skägg fladdrar för vinddraget när ekipaget bryter igenom ramen (fig. 2). Elias är klädd i brun fotlång skjorta öppen i halsen och med blått bälte. Elias står upprätt i sin char, hytter åt hästarna med sin vänstra hand (fig. 20). Med den högra håller han sin mantel, blå och vit, fladdrande i färden. Hästarna som drar den brinnande vagnen in mot hörnet vänder blickarna åt rummet och Elias. Elden bildar effektfulla rökringar under ekipaget och genom taklisten, upp i taket. Rök i ringar kommer också bakom hästarnas huvud upp mot taket. Kring manken har hästarna kransar i blått och rött, som gjorda av fjädrar. Liknande ”fjädrar”, som ska föreställa eld, finns i och kring vagnens hjul. Den spektakulära färden går över ett blått och rött sjölandskap där den betraktas vördnadsfullt av en bedjande gestalt i röd och blå klädnad i förgrunden. Det är Elisa som fallit ned på knä i bildens högra hörn. Denna skildring av Elias himmelsfärd, liksom hela Elias-sviten hör till de allra förnämligaste av detta motiv inom allmogemåleriet. Åtminstone detta motiv har en säker bildförlaga i Figurbibeln i 1777 års upplaga, som också Hans Wikström använde sig av. Textbandet lyder:

Och wid de gingo tillsammans och talade, Och så kom en brinnande wagn med brinnande hästar, och skilde them båda ifrån war annan Och Elia så up i himmelen Men Elisa låg ned och ropade Min fader Min fader Israels wagn och hans ryttare och såg honom intet mer. 1 Konunga. Bok 2 Cap 11.12. ww

Elias och Elisa

I målningen bredvid Elias himmelsfärd möter Elias, i brunt och blått, sin vän Elisa, klädd i blå och röd klädnad, vid ett träd med brun stam och trädkrona utformad med stjärnor med blommor i. Till skillnad från Elias är Elisa utan skägg (fig. 23). De svävar i en omfamning över ett blått markparti. Elisa är den som ska ta upp manteln efter Elia. Bakom dem skymtar blå berg som försvinner bakom ett arkitekturmotiv. Det verkar komma från en bildförlaga med bruna och röda kyrkor, stadsportar med torn och skyttegångar, vita bostadshus, någonstans på kontinenten. Gatubeläggningen är blå. Konstnärens fantasi är gränslös. Anspelar arkitekturen på en stadsbild som målaren sett i Sverige? Mariefred med Gripsholm? Västerås? Stockholm? En flock fåglar flyger högt i den vita himlen med blå slöjmoln över stadslandskapet. Textbandet lyder:

Och Elia sade till Elisa, käre bliff här, förty Herren hafwer sänt mig till Jordan, han sade, så sant som Herren lefwer och tin själ, jag öfvergifver dig icke. Och de båda gingo tillsammans. 2 Kon.B.2.Cap.6.

Korparna kommer med bröd och kött åt Elias

I målningen till höger om högra fönstret på gavelväggen sitter Elias på marken vid ett träd med fläckig brun stam och stjärnformade blågröna kronor i en skog med rik blå, grön, brun växtlighet som leder tankarna till ett hygge (fig. 24). Bland växterna kan ormbunke urskiljas. Ett träd är avbrutet, som av ett åsknedslag. Elias sitter i en blå och röd klädnad i bön. Framför honom står en brun kruka med lock och handtag. En kopparkruka? Två svarta fåglar med bröd och kött i näbben kommer nedflygande till profeten från himlen, som är vid och vit med blå tunna slöjmoln (fig. 25). Texten lyder:

Och korpar förde Elia bröd och kött, om morgon och om afton. Och han drack utaf bäcken. 1Kon.Bock.17.Cap.6.w.

Elias och ängeln

Målningen på långväggen mot gårdsplanen är bredare med Elias som ligger och sover insvept i blå klädnad över en brun rock under två träd som liknar palmer (fig. 22, fig. 26). Växtligheten kring Elias är blå, brun, grön och ser ut att vara ett strandparti enär den vita och blå rymden i bakgrunden kan ses som ett hav där solen går upp från en blå horisont, en blå sol, liknande en rökring eller moln. Det förefaller vara en kall tidig morgon eftersom Elias har strumpor på fötterna. Han lutar huvudet i ena handen. Den andra handen vilar vid en tom låda i hans knä. Bredvid Elias på marken står en vit bricka med en brun kruka med lock och handtag samt ett brunt bröd. Från vänster kommer en ängel i vit särk med blått band om midjan. Vingarna är vita, blå, röda, utspända. Ömsint och lätt böjd framåt räcker ängeln ut sin vänstra hand åt Elias och välsignar honom med den andra. Textbandet lyder:

Och si Engelen tog uppå Elia och sade til honom, stat up och äät, Och han såg sig om, Och sii, wid hans hufwud låg ett glödbakat bröd, och en kanna med watten. 1. Kon,B,19,Kap,6,w.

Jakobs dröm

Mellan fönstren på långväggen mot gårdsplanen finns en målning lätt att läsa utan textband (jfr Adam och Eva vid kunskapens träd). I vänstra hörnet ligger en man och sover, en blek, kraftig herreman utan skägg i blå rock och rödbruna strumpor (fig. 24, fig. 27). Han ligger vid ett palmliknande träd med brun stam och grönbruna stjärnformade trädkronor. Vid hans fötter står en stege upp till himlen på vilken änglar i bruna klädnader med röda breda band runt midjan går upp och ned med utspända vita och blå vingar. En ängel tar sats på marken på väg uppför stegen. En annan är på väg ned och sneglar på Jakob. En tredje ängel har kommit upp till ett stort moln som går över taklisten. Molnet är genomlyst av en vit stråle som går genom taklisten från Guds öga i taket bland stora moln och väldiga putti, änglagossar som flyger omkring med basun och textband. I bildens nedre högra hörn finns vajande barrträd medan landskapet bakom Jakob ser ut att vara böljande blå berg, med enstaka stora grästuvor. Himlen är vid och vit, med blå slöjmoln.

Kvinna med krona, äpple och uppslagen bok

I ett smalt väggfält mellan fönstret och ingångsväggen vid det gustavianska vita skåpet finns ett målning med inramning liknande spegeln mellan fönstren på gaveln. I ”spegeln” sitter en kvinna med krona på huvudet och brösten blottade i en blå lång klänning (fig. 28). På fötterna har hon röda remsandaler. I höger hand håller hon ett äpple med ett kors som syfte, d v s riksäpplet. I sin vänstra hand håller hon en uppslagen bok. Till vänster står ett blått bord med två bruna böcker. Till riksregalierna hör spira, svärd och en nyckel, som dock saknas i framställningen. Drottningen torde vara drottning Kristina, som Hans Wikström ofta avbildat. Hans Wikström målade drottning Kristina stående eller till häst, lika praktfull som andra kungligheter och dignitärer han målade av från bildförlagor.

Här sitter en drottning med dyster min i en sal med ett brokigt golv i främst rött och blått som förmodligen anspelar på marmorgolv i slott. I bakgrunden är himlen ljust blå. Vad målaren i Stora salen menade med att skildra en kvinna med krona (drottning Kristina?) halvnaken kan vi endast spekulera kring. Ett humoristiskt tilltag? En förnedrande kommentar? Varför blottar hon sig? Scenen anspelar på världslig makt och synd, en tolkning med stöd i bokens svårläsliga text som lyder ungefär (fig. 29):

Herrans änglar all i…glädja tig såväl som Gud inte en syndig frundtimber med…gott och wäl tinge ljud med …med mera

Kvinna med ymnighetshorn, kors och uppslagen bok

I nästa målning, vid ingångsdörren, står en dam, liknande drottningen, med långt mörkt hår, prydlig med blå klädnad insvept med ett långt rött höftkläde (fig. 30). Med from min håller hon med sin vänstra arm ett brunt kors, avslutat som ankare nedtill. Hon ser mot ett bord med blå och vit duk till höger. Hennes högra hand vilar på en uppslagen bok som ligger på bordet. Texten är svår att läsa: Maria har utvalt den bästa delen. Vid boken står en röd liten kanna. På en piedestal bakom bordet finns ett upp och ned vänt ymnighetshorn med blommor i rött och blått, samt spira, och på detta en krona. Från övre vänstra hörnet lyser en sol över den före detta drottningen, som står på ett rutmönstrat rött och blått brokigt golv med en himmel med lätta slöjmoln i bakgrunden.

De två målningarna bildar pendanger och kan tolkas som en sympatiförklaring för en drottning (Kristina?), som, enligt målaren, olycklig och förtappad sökte sig till en djupare tro med enklare inramning och med himlens drottning, jungfru Maria, som ledsagare. Särskilt av dessa målningar går det upp för betraktaren att gestalterna är tämligen genusneutrala. Det är svårt att se skillnad på kvinnor och män då ingen har skägg. Alla är människor; Adam och Eva, Jesus och apostlarna, Elias och Elisa, Jakob, änglarna, drottningen, den romerske soldaten som från dörren håller ett vakande öga på dem alla.

Dörröverstycke

Stora Salens dörröverstycke utgörs av ett dekorativt emblem för gårdens ägare; ett brinnande hjärta med en lie och en spade krönt av en krona, ett emblem som kan symbolisera arbete, livet, kärleken, saligheten, döden; bergsmannens arbete med jordbruk och järn. Emblemet ligger på en lagergirland med virade blå band uppfäst i övre hörnen. Emblemet har samma inramning som rummets övriga motiv med ”gyllene” rokokoram (fig. 31-32).

Taket

I det himmelsblå taket svävar fyra stora nakna änglar vända inåt ljuskronan (fig. 5, 11, 24 och 31). Två håller i ett textband över ett ljussken från ett öga till Jakobs dröm medan de två andra är placerade åt gavelväggen respektive den öppna spisen. Änglarna är för stora för att benämnas putti, iklädda endast sina röda och vita vingar, röda, blå, vita ländkläden och slöjor. Dessa klumpiga, men ändå smidiga änglar, är lika oanatomiska och ”degiga” med stela rörelsemönster som rummets övriga gestalter. De har runda huvuden med kort hår, hög panna, tunga ögonlock. Änglarna svävar omkring bland molnen kring ljuskronan och håller i textband. Den vänstra ängeln, åt gaveln, håller en fjäder i sin högra hand, kanske fjäderpennan som använts till textbanden. En ängel som svävar närmare öppna spisen håller höger arm utsträckt och en basun i sin vänstra hand (fig. 33). Molnen liknar dem i Elias-sviten och Jakobs dröm; kraftfulla, täta i formationer som rökringar. Kring ljuskronan ligger i en cirkel ett fluffigare vitt moln. Mot Jakobs dröm inramar mörka ”rökringar” Guds öga, varifrån ett ljussken sveper över taket, genom himlen, till molnen och ängeln i slutet av himlastegen vid taklisten. Ögat är placerat inom en gul cirkel med blå inramning i mörka blå moln, ”rökringar”. Vid Guds öga håller två änglar i taket ett textband som sträcker sig över det vita ljusskenet (fig. 35). Texten lyder:

Si Herrans öga ser uppå. them som frukta honom, the som uppå hans godhet trösta. ps.33.w.18

På motsatta sidan håller en ängel ett textband som slingrar kring ljusskenet från en mörkblå molnformation till Elias himmelsfärd (fig. 34). Texten lyder ungefär:

Så går det med dem som ära Gud i tacke

Fortsättning av rapporten följer i Stora salen i Brategården. Del 2 av 2