När pariserblått kom till Bråfors

De större auktionshusen är idag mycket noga med att beskriva proveniensen (härkomsten) på de mest högklassiga konstföremålen. Detta ökar intresset för föremålet och höjer därmed också föremålets värde. Först lite om Stora Bråfors ägarlängd vilket också är detsamma som väggmålningarnas proveniens. 

Den som ägde Stora Bråfors i slutet på 1700-talet hette Hans Jansson. Han var född i Bråfors 1742 och dog på Stora Bråfors år 1809. Han gifte sig år 1769 med Brita Olsdotter från Halvarsbenning. De fick en dotter, Christina, född 1772 som gifte sig år 1801. Hon dog 1804. Eftersom hon var enda barnet fanns det inga bröstarvingar efter Hans och Brita. Hans Jansson hade en bror och två brorsbarn som var arvingar. Hans Jansson och hans hustru upprättade år 1806 ett inbördes testamente.

Hans Janssons farfars farfar flyttade från Älgsjöbo i Söderbärke till Bråfors på 1600-talet. När Hans Jansson dog 1809 trädde testamentet i kraft. Eftersom änkan till Hans Jansson var sjuklig utsågs en brorsson, Jan Jansson, som huvudarvinge och boutredningsman, till att förvalta Stora Bråfors.

Änkan till Hans Jansson, Brita Olsdotter, dog 1811. Då övergick Stora Bråfors till dödsboet. Jan Jansson flyttade 1816 till Björskog och sedan vidare till Arboga. I Arboga titulerades han som arbetskarl. Han bytte namn till Hedlund. När hans hustru, Anna Persdotter, dog 1844 titulerades han som förre rättaren och beskrevs som mindre vetande. Jan Jansson-Hedlund dog 1850 i Arboga. Det saknas bouppteckning efter Jan Jansson/Hedlund. Troligtvis var Bråforsarvet förbrukat.

Dödsboet sålde fastigheten i Bråfors på auktion den 11:e november 1814 till bergsmannen Lars Mattsson ifrån Pehrhindersbo i Söderbärke. Lars Mattsson var född 1761 i Moren i Söderbärke. Han gifte sig 1795 med en 17 år äldre kvinna. Han blev änkeman 1806. Lars Mattsson sålde år 1816 en tredjedel av Bråfors till sin yngre bror Pehr Mattsson, född 1763. Hans hustru Stina Matsdotter var född i Hedemora år 1762. De hade en son, Anders, född 1796, som gifte sig år 1818 med Brita Jansdotter, född 1797 i Fragg. Anders och Brita fick inga barn som nådde vuxen ålder. Deras äldsta son, Petter, dog 1844 i lungsot vid 23 års ålder. Det var han som sannolikt tagit över gården om han fått leva. Anders Persson dog 1827 och då blev hans hustru Brita Jansdotter ensam ägare till gården. Pehr Mattsson var Jan Janssons svärfar.

I Paul Brates bok Bråfors Bergmansby: minnen och hågkomster står på sidan 187 att Petter hade starkt spritbegär och dog i unga år. Detta är tvivelaktig uppgift, eftersom det i dödsboken finns omdömet om honom som ärlig och oklandrad. På sidan 203 i samma bok står att Hans Jansson år 1805 kom i ekonomiskt obestånd och måste sälja. Detta är också felaktigt. Se vidare min utredning om hans bouppteckning nedan. Sannolikt fick familjen Pehr Mattsson ärva resterande del av Bråfors efter Lars Mattsson. Min gissning är att även inventarierna såldes på auktionen år 1814. Brita Jansdotter gifte om sig år 1828 med Eric Andersson född 1802 i Kallmora. Deras son Anders, född 1832, förde Bratesläkten vidare på Stora Bråfors (Brategården). Eric Andersson dog 1839 och då stod Brita Jansdotter åter som änka med minderåriga barn. År 1841 gifte Brita Jansdotter om sig igen. Denna gång med Eric Andersson, född 1813 i Söderbärke. Han hade således samma namn som mannen i andra giftet. Äktenskapet var barnlöst och Eric Andersson nummer två dog 1851. Brita Jansson gifte ej om sig några fler gånger utan levde och dog på Brategården år 1881.

Eric Anderssons (Brita Jansdotters andra man) son Anders Ericsson, född 1832 gifte sig 1856 med Christina Matsdotter, född 1830 i Karbenning. De fick flera barn. En son föddes 1863. Han fick namnet Alfred Paul och övertog i vuxen ålder Brategården. Alfred Paul tog sig efternamnet Brate. Han gifte sig 1890 med Hilma Ottilia Eriksson född 1867 i Söderbärke. Alfred Paul var nuvarande ägares farfars far.

Bouppteckning efter Hans Jansson

Den första ägaren av väggmålningarna i stora salen i gården Stora Bråfors hette Hans Jansson. Han dog 1809 och efter honom finns en välskriven och lättläst bouppteckning. Under rubriken Silver i bouppteckningen finns bland annat upptaget: Silverkanna förgylld 112 lod; silverkanna förgylld 81 lod; silverljusstakar 34 lod.

Under rubriken Möbler och husgeråd finns bland annat upptaget: Ett väggur med lackerat och förgyllt fodral; en ljuskrona i kristall med 6 stakar i bra skick; en större spegel med bra glas och förgylld upphöjd ram; ett stycke blåmålat sängställe med grönt sidensparlakan; 6 stycken kantiga blåmålade fällbord a' 40 shilling styck; 1 dito med rund bordsskiva 32 shilling; hörnskåp med 4 dörrar; 6 stycken lönnstolar med linneöverdrag; 4 stycken brunmålade läderstolar; gardiner med rullgardin; 7 stycken målade stolar med diverse överdrag; blåmålat sängställe med sparlakan; spegel med förgylld ram; 2 stycken blåmålade sängställen med sparlakan; stort blåmålat väggskåp; familjeporträtt med förgyllda ramar; kungaporträtt med förgylld ram; 11 stycken blåmålade stolar med diverse dynor; väggur med grönt fodral; väggur med grönt och rött fodral; stor ny spegel med förgylld ram; en blåmålad soffa.

Berlinerblått - eller pariserblått

En intressant iakttagelse i denna bouppteckning är det stora antalet blåmålade möbler. Blåa färgpigment var under 1600- och 1700-talet mycket dyrbara och därför var blåmålade möbler mycket sällsynta. Under 1600-talet framställdes blå färgpigment av lapis lazuli som är en halvädelsten. Den är mycket sällsynt och dyrbar. Dessutom var tillverkningsmetoden mycket arbetskrävande. Detta resulterade i att blå färgpigment var dyrare än guld. Detta färgpigment går under namnet ultramarin. År 1704 upptäckte den tyska färgfabrikanten Diesbach i Berlin en ny blå färg som fick namnet berlinerblått. En elev till Diesbach, fransmannen de Piere, anlade den första fabriken av färgpigmentet i Paris. Pigmentet går därför också under namnet pariserblått.

Inredningen i stora salen i Bråfors är sannolikt målat med pariserblått. För att fastställa om det är pariserblått eller ultramarin måste en teknisk undersökning genomföras. Grunden till pariserblått är ett par legeringar av järn medan grunden till ultramarin är lapis. Om det är det ena eller det andra färgpigmentet som använts kan dock ej lämna några ytterligare kunskaper om väggmålningarna. År 1828 lyckades man utarbeta en lönsam metod för framställning av ultramarin. Först då blev priset acceptabelt och den blå färgen mer vanlig. Både ultramarin och pariserblått är mycket beständiga färger, men båda bryts ner av syror.

I bouppteckningen finns två silverkannor, ett väggur med lackerat och förgyllt fodral och en kristallkrona. Dessa föremål förekommer sällan i ett allmogehem. Dessa föremål är sannolikt inhandlade i Stockholm.

Boupptecknaren har sannolikt börjat inventeringen av möblerna på övervåningen i stora salen. Av bouppteckningen kan man därför få en bild av hur stora salen var möblerad från början.

På den bortre kortväggen finns den minst påkostade målningen som föreställer ett berglandskap. Där tror jag att den blåmålade sängen kan ha stått med sidensparlakanet. Påkostade textilier var statusmarkörer så dessa placerades ofta i rummets mest centrala plats. Vid bröllop kanske sängen och sidensparlakanet ersattes med en brudhimmel. (Se bilden "Stora salen i Brategården" ovan.)

Vägguret med lackerat och förgyllt fodral var troligtvis ett högklassigt golvur i rokoko. I bouppteckningen finns upptaget sex lönnstolar och fyra brunmålade läderstolar. Jag har aldrig tidigare sett benämningen lönnstolar. Stolar i bättre kvalitet (stockholmstillverkade) i rokoko var dock ofta tillverkade i lind eller lönn. Jag tror att dessa tio stolar var i senbarockstil eller tidig rokoko. Golvuret och stolarna finns ej kvar.

På den inre kortväggen mellan de två Mariamålningarna finns ett hörnskåp. Eventuellt kan detta hörnskåp vara identisk med det hörnskåp med fyra dörrar som finns upptaget i bouppteckningen. (Se bilden ovan, "Hörnskåp på den inre kortväggen".)

Nästa steg i analysen av bouppteckningarna blir att om möjligt utröna om några av nuvarande inventarier har funnits med sedan den ursprungliga ägaren, Hans Jansson. Silverkannan på 81 lod finns med i bouppteckningarna efter Per Matsson och hans son, Anders Persson. Därefter kan de ej återfinnas i några bouppteckningar från Stora Bråfors. Detta indikerar dock att det kan finnas fler inventarier som på ett eller annat sätt följde med i köpet av Stora Bråfors.

I bouppteckningen efter Hans Jansson 1742-1809 finns ett blåmålat fällbord med rund skiva. Någon notering om att fällbordet skulle vara dekorerat med blomstermåleri finns ej. Ett fällbord med rund skiva återfinns i bouppteckningen efter Anders Persson 1796-1827. I bouppteckningen efter Eric Andersson 1802-1839 finns ett fällbord med blå skiva utan att bordets form anges. I bouppteckningen efter Eric Andersson 1813-1851 finns ett blåmålat slagbord med dubbla skivor. Min gissning är att det blåmålade slagbordet som idag finns i stora salen är samma slagbord som nämns i bouppteckningen efter Hans Jansson. Blomstermåleriet på bordet kan dock ha tillkommit efter Hans Janssons tid. Det blåa fällbordet med rund skiva är i barock och troligen från mitten av 1700-talet och därmed äldre än väggmåleriet. (De två bilderna på fällbordet finns längre in i artikeln.)

I Hans Janssons bouppteckning fanns en ljuskrona i kristall med sex ljuspipor. I efterföljande bouppteckningar på Stora Bråfors finns dock ingen kristallkrona. Först i bouppteckningen efter Eric Andersson, född 1813, återfinns en ljuskrona i kristall antecknad. Det går inte att med bestämdhet påstå att det rör sig om samma ljuskrona som fanns i Hans Janssons bouppteckning, men det är fullt möjligt att ljuskronan funnits kvar någonstans i Norbergs församling och sedan köpts tillbaka till Stora Bråfors på 1840-talet. Ljuskronan som idag finns på Stora Bråfors är en högklassig rokokokrona av Kungsholmstyp, tillverkad i mitten av 1700-talet, d.v.s. en tidig rokokokrona. Likartade kronor finns på Stockholms slott, och dessa vet man är köpta från Kungsholmens glasbruk. Man är dock osäker på om alla likartade ljuskronor kommer från Kungsholmens glasbruk. De stora auktionshusen väljer därför att attribuera dessa ljuskronor till "Kungsholmstyp" eller "av Stockholmstillverkning". Det är då framför allt mittstången som man tittar på. Den är gjord av mässing av någon gördelmakare eller gelbgjutare och det är egentligen mittstången som man menar är av Kungsholmstyp. En nästan identisk ljuskrona finns avbildad i boken Gamla ljuskronor av glas och bergkristall, sidan 21. Den kronan hänger på Skokloster.

Före 1720 hade glasbruken problem med glasblandningen. Glasföremål tillverkade före 1720 drabbas därför ofta av glassjuka. Skokloster äger en magnifik ljuskrona i barock, tillverkad 1672 på Melchior Ljungs verkstad. Denna ljuskrona är starkt angripen av glassjuka och kommer så småningom att smulas sönder, såvida inte experter kommer på något knep som kan förhindra detta. Över infästningen av ljusarmarna ligger en täckplåt av mässing. Under denna täckplåt har ibland tidigare ägare av ljuskronor lagt lappar med värdefull information om ljuskronan.

I bouppteckningen efter Hans Jansson finns en stor ny spegel med förgylld ram. Det är omöjligt att veta vilken typ av spegel detta är. Det kan vara en empirespegel. De första empirespeglarna tillverkades redan i slutet av 1700-talet. De flesta speglarna som tillverkades under de första åren på 1800-talet var dock av sengustaviansk typ. Man brukar ange avsättningen av Gustav IV Adolf år 1809 som slutet på den gustavianska tiden. Speglar finns med i samtliga bouppteckningar efter Hans Jansson. Spegeln som idag finns i stora salen är av empiretyp. Man bör titta på baksidan av spegeln för att se om den är signerad. Detta kan eventuellt ge indikationer på om spegeln är gjord före år 1809.

Sofforna och ett golvur som idag är vitmålade härrör sig till tiden före år 1809. Golvuret är barock och sannolikt tillverkat i mitten av 1700-talet. Sofforna/sängarna är gustavianska och sannolikt tillverkade i slutet av 1700-talet. En av sofforna har skärningar i bandfläta och är av bra kvalitet. Den kan mycket väl ha varit en av sparlakansängarna som finns upptagna i Hans Janssons bouppteckning. Jag anser att man borde undersöka vilken ursprungsfärg det har varit på sofforna.

Gustavianska möbler hade ofta ursprungligen en gråblå färg. Blåmålade gustavianska möbler är synnerligen ovanliga. Skulle ursprungsfärgen på sofforna varit blå är sannolikheten stor att de tillhört den ursprungliga inredningen. Stolarna i stora salen är också av en typ som kan vara tillverkade i slutet på 1700-talet. De borde också undersökas vad beträffar ursprungsfärg och ålder.

På det blå bordet i stora salen står idag ett par barockljusstakar. Likadana ljusstakar finns avbildade i Sigurd Erixons bok om mässing på sidan 180. De är från 1600- eller 1700-talet och således i barockstil. Modellen förekommer i Mellansverige och samlarna av mässing tror att modellen tillverkats på något mässingsbruk i Västmanland.

Hans Jansson ägde flera gårdar i Norbergs församling, en gård i Hedemora samt en gård i Moren i Söderbärke församling. Familjen Matsson som köpte Stora Bråfors år 1815-1816 kommer från Moren. Av skulderna upptagna i Hans Janssons bouppteckning framgår att 75 % av tillgångarna var finansierade med skulder. I Svenska Kulturbilder har Sigurd Erixon skrivit att Hans Jansson kom på obestånd 1805. Några tecken på att Hans Jansson kommit på obestånd har jag ej funnit.

Däremot var han mycket riskbenägen i affärer. Personligen tror jag att det är den höga skuldsättningsgraden som resulterat i ryktesspridning. En fjäder har med åren blivit en hel höna. Det påstås också att han led av psykisk ohälsa och missbrukade sprit. Av dödsboken framgår att Hans Jansson dog i feber och hade ett kristligt uppförande. Han bedrev vid sin död ett omfattande jordbruk med bland annat tio kor, två hästar och ett par oxar. Någon psykisk ohälsa eller spritmissbruk finns det inga anteckningar om. Han upprättade ett testamente till förmån för sin brorson 14 månader efter dotterns död och bedrev affärer in i det sista. Samtidigt som han hade inkomster från bergshanteringen så hade han inkomster från jordbruket. Eftersom han hade inkomster från flera håll så var han mindre känslig för oförutsedda händelser och svängningar i världsmarknadspriser. Av specifikation av skulderna framgår att merparten av skulderna hade tillkommit under 1808 och 1809. Leverantörerna fick således vänta upp till två år för att få betalt för en räkning.

Specifikationen på skulderna lämnar också värdefull information på det geografiska området som Hans Johansson rörde sig inom. Merparten av skulderna är uppkomna inom Norbergs församling. Några enstaka skulder finns i grannkommunerna, en skuld finns i Västerås och ett par skulder finns i Stockholm.

Jag har under mina arkivstudier ej funnit att Hans Jansson haft några kontakter norr om Hedemora eller trakterna runt Hedesunda (Hans Wikströms hemort). Däremot har han bevisligen gjort affärer med personer bosatta i Stockholm. Han har sannolikt också haft kontakter med Stockholm när han förvärvat konsthantverk (bland annat silverkannorna och ljuskronan).

Vem har gjort väggmålningarna?

Det går ej utifrån några enstaka detaljer att uttala sig om vem som gjort målningarna. Det som kan lösa problemet är om det kommer fram en likvärdig signerad målning eller om någon hittar någon uppgift i arkiven. Sigurd Erixon skriver i Svenska Kulturbilder följande ”Konstnären till detta verk är okänd, men hans målningssätt är i viss mån besläktad med gästrikemålaren Wikström och en del målare i Rättvik i Dalarna”. Om målningarna idag skulle säljas på något av de större auktionshusen så skulle målningarna beskrivas som Hans Wikströms krets vilket betyder att enligt deras uppfattning är målningarna utförd under konstnärens livstid och i hans maner. Målningarna skulle ej klassificeras som tillskrivna Hans Wikström. Tillskriva betyder att man anser att målningarna är utförda av Hans Wikström men kan ej så garantera.

Auktionshusen anger aldrig hur stor sannolikheten är att de har rätt men jag gissar att när de skriver att målningarna är tillskrivna någon, så ligger deras bedömningar på sannolikheten mellan 65 till 95 procent. Bråforsmästaren (den okände målaren till väggmålningarna i Brategården) är sannolikt en utbildad målare, kanske en målarmästare eller en målargesäll. Vi vet också att han använde någon figurbibel eller annat planschverk som förlaga. Sigurd Erixon skriver: ”Det hela är dekorativt, schwungfullt och färgstarkt. Konstnären tar sig många friheter, ofta med en verkningsfull nonchalans, såsom då han låter molnen kring Elias himmelsfärd bryta genom ramen och som rökringar nå upp i taket.” Detta är en bra beskrivning på arbetssättet för en utbildad målare.

I Nordiska museets samlingar finns också osignerade väggmålningar som kommer från Bråfors. Dessa målningar har suttit i förstugan i Brategården men håller lägre kvalité än målningarna i stora salen. Troligtvis har Bråforsmästaren haft en medhjälpare eller familjemedlem med på sina arbetsvandringar, som kan ha gjort dessa målningar.

En intressant målare i sammanhanget är målargesällen Johan Svedberg. Han målade i Malingsbo herrgård och Malingsbo kyrka år 1777 på uppdrag av bergsrådet Ehrenheim. I kyrkan har han gjort marmoreringsmålningar samt några draperimålningar, där draperierna bryter taklisten och går upp i taket, d.v.s. samma måleriteknik som molnmåleriet i Bråfors.

I Hällefors kyrka fanns tidigare två altartavlor; den ena föreställande Kristi uppståndelse, den andra föreställande Kristi korsfästelse, målad av rådman Svedberg i Nora och skänkt av bergsrådet Detlof Heijkenskjöld. Denna notering finns i Hällefors sockenbeskrivning. Ingen vet vart dessa altartavlor tagit vägen. Dessa målningar är troligtvis kopior av altartavlorna i Nora kyrka. Målargesällen Johan Svedberg finns ej omnämnd i konstlitteraturen. I arkiven kan man däremot hitta honom. Målaren och rådmannen i Nora stad Johan Svedberg föddes i Svedvi 1743. Han gick i lära hos målarmästare Setterberg i Stockholm och blev gesäll i november 1763. Han kom 1765 från Stockholm till Lindesberg stad som gesäll till målaren och fabrikören Carl Hiulström (Hjulström) på hans tapetfabrik och målerirörelse. Carl Hjulström var född på Åland 1728.

Johan Svedberg flyttade till Nora stad som målare 1770. Där gifte han sig med änkan Brita Christina Kruse den 9 september 1773 och fick dottern Regina Svedberg den 4 september 1774 som sedan, efter faderns död, gifte sig med en målare Adolph Lilius. Johan Svedberg dog 1815 i Nora.

Johan Svedberg är intressant i sammanhanget bland annat för att han: var en utbildad målare; använde sig av samma måleriteknik som i molnmåleriet i Bråfors; hade bergsmän som kundkrets; målade sannolikt efter förlagor; har uppehållit sig i närheten av Bråfors (Malingsbo); har bevisligen ägnat sig åt religiöst figurmåleri; var bekant med kyrkoherden i Malingsbo som var uppväxt i Bråfors. Johan Svedberg har således en målarprofil som stämmer väl överens med Bråforsmästaren. För att komma vidare med utvärderingen av Johan Svedberg och analysera huruvida han är identisk med Bråforsmästaren måste man hitta någon målning av honom.

Målare Hans Wikströms bror Johan Wikström har nämnts i sammanhanget. Jag anser att sannolikheten att han har gjort målningarna är försumbar. Det är relativt lätt att räkna ut ett marknadsvärde på målningarna och inventarierna i stora salen. Det är betydligt knepigare att sätta ett kulturhistoriskt värde. Det kulturhistoriska värdet ligger i helheten, d.v.s. målningarna, inventarierna, fastigheten och den omgivande miljön.

Jag anser att Stora Bråfors är Sveriges mest intressanta gård när det gäller att beskriva hur det gick till når färgen kom till byn. Tiden mellan 1778 och 1800 var en brytningstid. Det var då som färgen kom till byarna och det var också då som kurbitsen utvecklades i Dalarna. Målningarna ger oss också en inblick i hur det religiösa tänket var på den tiden. I Bråforsmåleriet finns inbyggt en religiös berättelse och i slutändan ett religiöst budskap. Här står den religiösa ideologin i centrum. De religiösa motiven i Dalmåleriet får mer ses som ett dekorativt måleri.

En intressant konkurrent till titeln som den mest intressanta gård i Sverige är Mårtensgården i Edsbyn. Dessa målningar är från 1765. Där kivas man om vilken som är upphovsmannen till målningarna. Denna gård är idag hembygdsgård. Mårtensgården har flyttats, byggts om från ett enplanshus till ett tvåvåningshus och sannolikt har man också ändrat på fönsterindelningen. Det första intrycket som man får när man kommer in i huset är att allt är fantastiskt. Börjar man titta närmare på det hela, så upptäcker man att man haft uppenbara problem när man återuppsatt målningarna efter ombyggnaderna. En målning har man till och med skurit mitt itu för att få ihop det hela. Inventarierna i herrstugan är ej heller ursprungliga. Här har det satts in några långbord och bänkar för att försöka få till ett möblemang som skall likna ett möblemang till fest. I taket har det hängts en lykta.

En annan intressant gård är Koversta i Österfärnebo. Målningarna där är gjorda av Hans Wikström. Gården är idag en hembygdsgård. Målningarna har flyttats från en gästgivargård till Koversta. Målningarna är gjorda 1819 och faller därför utanför den mest intressanta perioden. Inventarierna är ett hopplock för att få det hela att se autentiskt ut. 

Danielsgården i Bingsjö i Dalarna är ytterligare en intressant gård med målningar. Den är också en hembygdsgård. Målningarna är gjorda av Winter Carl Hansson och Elias Eliasson mellan åren 1799 och 1808. Brinner man för Dalarna så kanske man tycker detta är den mest intressanta gården. Min minnesbild av Danielsgården är att även här saknas ursprungliga inventarier. Man har plockat ihop lite gamla inventarier för att få till en autentisk känsla.

Därefter kommer målningarna i Dalarnas museum, gjorda av Erik Eliasson år 1781. De är fantastiskt trevliga och här finns också ett målat skåp av Erik Eliasson som tillhört den ursprungliga miljön. Jag anser att så fort man flyttar en målning från den ursprungliga platsen så har en stor del av det kulturhistoriska värdet gått förlorat.