Stora salen i Brategården. Del 2 av 2

Johan Wikström (Börtas) Kungsmans Johan (Jan, Jon) Hansson, Övre Gärdsjö, Rättviks socken, Dalarna

Första intrycket av målarens identitet är att här finns en svag erinran om allmogemålaren Hans Wikström (1759-1833) som var verksam i södra Gästrikland och norra Uppland i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Rummet är dekorerat av någon i hans närhet. Brategårdens stora sal är dekorerad av allmogemålaren Johan Wikström (1763-1799), Börtas Kungsmans Johan Hansson, Kungsmans, från 1770-talet Johan Wikström, från Övre Gärdsjö, Rättviks socken i Dalarna. Dopnamnet Johan blev Jan eller Jon i dagligt tal och dialekt. Olika signeringar förekommer (se nedan i verkförteckningen). Hans Wikström som lärde upp denne sin yngre bror Johan i de inredningar de båda signerade i gårdarna Pekkos (ev. också i Daniels) i Bingsjö, Rättvik på 1770-talet, i Gästrikland i gården Smens, Brändfallet, Österfärnebo socken, ca 1780, och i Per Jöns, Dalen, Valbo socken, 1783. Den sistnämnda inredningen finns nu i Nordiska museet. Väggmålningar och tak från gården Erik Ols i Lilla Bälgsnäs, Hedesunda socken, finns nu uppsatta i Ansgariikyrkan i Sevalbo i samma socken. I den inredningen har endast Johan Wikströms signatur påträffats med årtalet 1782. Det kan mycket väl förhålla sig så att Hans skickade iväg sin då 19 årige yngre bror på måleriuppdrag. Vi ska dock komma ihåg att målarnas familjer och släktingar, föräldrar, fruar, syskon, barn, bistod som medhjälpare. Den som signerade ledde arbetet med ansvar för slutresultatet. Hans Wikström bosatte sig i Gästrikland medan Johan återvände till Dalarna. Hur han där förkovrade sig och utvecklade en egen självständig stil som allmogemålare är inte känt. Måhända han sökte sig till en stadsmålare, men Johan Wikströms måleri saknar den förfining som Hans Wikström vekar ha tillägnat sig i lära i någon stad.

På Brategården finns, som redan nämnts, ett väggfält bevarat som visar att Johan Wikström behärskade traditionellt rättviksmåleri såväl som en självständig personlig stil. Hans Wikströms stil tyder på att han var en stadsutbildad målare som utvecklade ett borgerligt interiörmåleri i en dekorativ berättande pedagogisk strävan anpassad till allmogens gårdar i södra Gästrikland och norra Uppland. I Brategården finns prov på hur brodern Johan Wikström istället växlade mellan två olika stilar, rättviksmåleri och en helt egen karismatisk inredningskonst. Stora salen går i blått, vilket ger rummet en högtidlig skimrande ton, särskilt på eftermiddagarna då solen lyser och ljuset strömmar in från de sex fönstren med vidsträckt utsikt över omgivningarna. Brategårdens stora sal är den enda interiör som hittills attribuerats till Johan Wikström utan medverkan av sin berömde konsterfarne bror. Kanske målaren har haft medhjälpare i inredningsmåleriet i Brategården, men utan tvekan skall det tillskrivas Johan Wikström, som en höjdpunkt i hans målarbana såväl som i allmogemåleriet. Med inredningsmåleriet i Stora salen i Brategården ger sig Johan Wikström till känna som en lika märkvärdig målare som sin bror Hans och ännu en målare från en målarsläkt i Rättvik som hör till de mest begåvade i svensk folkkonst.

Verkförteckning

Johan Wikströms inredningar i Bingsjö och Gästrikland finns utförligt beskrivna av Roland Andersson, Margareta Andersson, Rune Bondjers och Tord Andersson, se litteraturförteckning nedan. Sigurd Erixon och Tord Andersson har tidigare försiktigt föreslagit Hans Wikströms bror som målaren i Stora salen i Brategården, utan att skärskåda det specifika i hans måleri och hans hisnande utveckling från 1770-talet till 1790.

1770-talet, Dalarna, Rättviks socken, Bingsjö, Pekkos och Daniels, rester av inredning signerad Hans Wikström och Johan Wikström. Väggfält med en årstidssvit och jaktbild funnen under tapetlager vid en restaurering 2002. Signering av Hans Wikström, född 1759, som haft en ännu mindre skicklig medhjälpare, sin fyra år yngre bror. En naken sittande figur med stor mage och ansiktet påminner starkt om figurerna i Brategården. Till årstidsallegorierna har samma bildförlagor använts av målaren Jonas Hertman i Bollnäs. Wikström och Hertman hade båda inblickar i borgerliga moden och stilideal. Inget tyder dock på ett närmare samröre mellan dessa två målare. När Hans Wikström flyttade till Bollnäs 1806 var Hertman död sedan två år tillbaka. Det kan tänkas att de gått i lära hos samma stadsmålare, å andra sidan cirkulerade samma förlagor på många olika håll. Några belägg för att Wikström och Hertman inspirerat varandra finns inte men de bör ha haft vetskap om varandras verksamhet.

Före 1780 ca Gästrikland, Österfärnebo socken, Brändfallet, Smens. Väggmålningar med bibliska scener och takmålning signerad ”målaren hans hansson jan hansson”.

1782 Gästrikland, Hedesunda socken, Lilla Bälgsnäs, Erik Ols, daterat 1782, signerad endast Jan Wikström, (nu i Ansgariikyrkan, Sevalbo, Hedesunda) . Rumsinredning med takmålning och åtta väggfält med bibliska motiv, ursprungligen inramade med blomdekor. Bland motiven märks ”Jesus innsticktar nattwarden”.

1783 Gästrikland, Valbo socken, Dalen, Per Jöns, daterad 1783 och signerad Hans Wikström och Johan W.S. (Nordiska museet 91.819). Rumsinredning med takmålning. Väggfält med bibliska figurmotiv omväxlande med blomsterurnor. Två motiv leder till Brategårdens Stora sal; till dörröverstycket och Elias-sviten. ”Men nu blifwer tron hoppet, kärleken, denne trij. Men störst av dem är kärleken, 1 Cor.13:13” och Elias himmelsfärd: ”Och si då kom en brinnande wagn och hästar, som skilte dem båda ifrå hwar annan. Och Elia for up til himmelen. 2.Kon.2.”

1790 Västmanland, Norbergs socken, Bråfors, Brategården, saknar signering.

Kort biografi

1763 Johan Wikström föds i Övre Gärdsjö, Rättviks socken, Dalarna. Son till bonden och målaren Snis Hans Jonsson (1727–1773) från Nedre Gärdsjö nr 10 och Börtas Anna Andersdotter (1731-?) från Övre Gärdsjö nr 49 (10) Börtas, senare Kungsmans, nr 12. Syskon: Jon (1754, död 1754), Anders (1757–1763), Hans 1759–1833 (blir målare i Gästrikland och Uppland), Anna (1761-?), (Brita 1767-?), Kerstin (1768–1773), Olof (1771–1773). Giftermål: 1787 med Börtas Margareta Larsdotter (1766–1790) från Övre Gärdsjö nr 11, bosatta på Övre Gärdsjö nr 11. Andra giftet med LissOllas Anna Jonsdotter (1757-?) från Vikarbyn nr 56, bosatta på Övre Gärdsjö nr 12 (13). Barn: Hans (1792-?), Kerstin (1795-?), Anna (1798).

I Dalmåleri. Dalmålarnas liv och verk (2006) redogör Roland Andersson och Margareta Andersson för Johan Wikströms biografi. Johan Wikström växte upp i en familj med många barn i små omständigheter. Svagåret 1773 drabbade familjen, en målarsläkt med småjordbruk, mycket hårt. Hans Jonsson tar med sig familjen till Ovansjö socken i Gästrikland för målningsarbeten men dör 1773, liksom två barn. Anna Andersdotter och äldste sonen Hans tar ansvar för familjen. Gården, som nu heter Kungsmans, är skriven på Anna Andersdotter. Tre år senare gifter hon sig med Per Ersson, skomakare från Ovansjö, inflyttad till Övre Gärdsjö. På gården finns sonen Hans som 1778 flyttar till Gästrikland, samt Johan och systrarna Anna och Brita. Om Johan och Brita nämns det i kyrkböckerna att de stammar. Anna och Brita vistas tidvis i Ovansjö med modern och Per Ersson medan Johan förefaller ha stannat i Dalarna, där han målade med brodern Hans i Bingsjö på 1770-talet för att sedan följa honom på måleriarbeten i Gästrikland. Johan gifter sig i Rättvik 1787 med Börtas Margreta Larsdotter och de bosätter sig i hennes hemgård i byn. Tre år senare, 1790, när inredningen i Brategården kommer till, dör Margreta Larsdotter. Johan Wikström flyttar tillbaka till gården Kungsmans, där han 1792 är gift med Lissollas Anna Jonsdotter från Vikarbyn. De får tre barn. Systern Brita flyttar till Ovansjö, liksom modern och styvfadern.

I kyrkböckerna för 1796–1805 framgår att modern och styvfadern med Brita kommit tillbaka från Ovansjö och bor på granngården till Kungsmans. Johan dör 1799, endast 36 år gammal. Det enda kända måleriet efter Johan Wikström sedan han återvänt till Rättvik och gift sig 1787 är inredningen i Stora salen på Brategården i Bråfors, Västmanland 1790. Den säger något om den okuvliga kreativitet och initiativförmåga som Johan delar med sin familj.

Bråforsmålaren Johan Wikström i ett jämförande perspektiv

Johan Wikström kom från en konstnärligt begåvad familj i Rättviks socken där han tidigt genom sin far Hans Jonsson, mor Anna Andersdotter och äldre bror Hans Wikström skolades i att måla. I unga år är hans måleri tämligen taffligt, innan han sedan 1790 i Bråfors i Västmanland åstadkommer en inredning som hör till allmogemåleriets höjdpunkter. Var Johan Wikström vistats, skolats och målat efter uppdraget med sin bror Hans Wikström i Per Jöns i Valbo 1783 och inredningen i Stora salen på Brategården 1790 är inte klarlagt. Förklaringen till att signering inte påträffats i Brategården kan vara, förutom att den kan vara dold, att Johan Wikström vid denna tid lät tala om sig även utan signeringar. Johan Wikström behärskar måleriet som dalfolket marknadsför inom och utom Dalarna i angränsande landskap och över hela landet. Genom sin familj skolas han tidigt in i allmogemåleriet i Dalarna, som under andra hälften av 1700-talet börjar utvecklas med företrädare från Rättviks socken som Ur Erik Hansson från Västbjörka och Tin Marits Erik Hansson från Vikarbyn , i Leksand Jufwas Anders Ersson från Ullvi och Winter Carl Hansson, som målade i gården Daniels i Bingsjö 1799 och 1801. Måleri efter Hans Jonsson eller Anna Andersdotter, Johan Wikströms far och mor, har ännu inte uppdagats. De kvinnliga dalmålarna är än så länge inte lika väldokumenterade som de manliga. Dalmålarna målar lösa ”taflor” som de går omkring och säljer, sätter upp och försöker få dekorera rum, möbler, föremål i gårdarna. De målar möbler de säljer på marknader. De tar upp beställningar. Dalmålarna och de sydsvenska bonadsmålarna är tämligen väl utforskade genom främst Svante Svärdström respektive Nils Arvid Bringéus. I Skåne, Blekinge, Halland och södra Småland sattes målade bonader upp till högtidliga tillfällen. Dalmålarnas ”taflor” sattes upp som permanent utsmyckning kombinerad med liknande dekor på möbler. I Hälsingland finns flera exempel på hur en lokalt förankrad målare dekorerade alla rum i ett boningshus enligt ett estetiskt koncept för socknens identitet, som Gustaf Reuter i Delsbo på 1700-talet. Gemensamt för alla allmogemålare är att figurmotiven inte har en logisk följd utan är valda för sin dekorativa verkan oberoende av varandra. Allmogemålarna uppfattades som hantverkare snarare än konstnärer. ”Folkkonst” är ett begrepp etablerat under 1900-talet. Allmoge kallades ”allt folket”, varför allmogemåleri är en relevant term då alla på landsbygden delade samma tycke och smak och estetik. Inom allmogemåleriet finns stora kvalitetsskillnader där särskilt skickliga och begåvade målare sticker ut. De hade talang och visste att anpassa sig efter rådande konventioner och uppdragsgivarens ofta konservativa önskemål. Icke desto mindre välkomnades vid vissa tillfällen nya moden och stilar, som när Stora salen i Brategården skulle dekoreras. Varken Hans Wikström eller Johan Wikström, eller i början av 1800-talet Johan Bäckström i Östergötland, har utarbetat ett sockenspecifikt måleri. Få dalmålare är kända för att bryta sig loss och utveckla sin talang i ett personligt utformat måleri att omfatta ett helt rum som ett konstverk i sig. Folkkonsten i Sverige domineras av det sydsvenska bonadsmåleriet, dalmålarna, hälsingemålare samt i södra Gästrikland och norra Uppland Hans Wikström. Norra Norrlands allmogekonst är inte på långt när lika utforskad som södra Sveriges, frånsett storsnickarna och stadsutbildade målare. Att Johan Wikström i likhet med sin bror också dekorerade möbler vet vi från den öppna spisen och det blå slagbordet i Stora salen i Brategården. Som allmogemålare från Rättvik i slutet av 1700-talet bör han ha lämnat efter sig möbler med rättviksmåleri. Men i Stora salen på Brategården i Bråfors träder Johan Wikström fram som en självständig konstnär från 1700-talets svenska allmogesamhälle, i en storslagen uppvisning med ett program om fromhet, tro och världsbild i en sal i Bergslagen.

Byggnadsminnesförklaring tillstyrkes

Stora salen i Brategården har en storslagen inredning och är ett av de märkvärdigaste profana rum som finns bevarade från slutet av 1700-talet i vårt land. Stora salen i Brategården är en oumbärlig länk till 1700-talet.

Särskilt anslående är rummets helhetsverkan, autenticitet och patina.

Rummet är välbevarat med inredningsmåleri i mycket god kondition, inkl. på öppna spisen med eldskärm och ett bord dekorerat av samme målare. Dörr till borttagen sparlakanssäng med liknande blomstermåleri finns bevarad på en vind. Inredningsmåleriet är mycket väl bevarat utan ”påbättringar” och ommålning. Endast smärre konserveringsåtgärder kan skönjas, som försiktig fastsättning av flagor.

Målaren har ”tagit in” salen med dess funktion av gästabudssal, proportioner, ljus och ton, material. Inredningsmåleriet är av hög konstnärlig och teknisk kvalitet, utfört av allmogemålaren Johan Wikström från Rättviks socken i Dalarna. Johan Wikström var målaren Hans Wikströms yngre bror och tidiga medarbetare. Detta är Johan Wikströms enda egna kända inredning bevarad i sin helhet på ursprunglig plats. I denna inredning är Johan Wikström en ”stormålare fullt ut”.

Stora salen i Brategården har ett stort kulturhistoriskt värde också för att den är i privat ägo, integrerad i livet på gården och alltjämt brukas vid högtidliga tillfällen.