Kolaren skulle slå tre slag i tallen
- En sägen från Västmanland
Det var en kolaredräng som låg i skogen och kolade, och det var i Hartzbergsskogen. En kväll kom det ett snyggt fruntimmer in te'n och prata mä'n. Hon sa att hon var nykommen på trakten och skulle till Stripa men inte hitta vägen dit. Hon var lättsam och rar, och han tyckte åt'na att hon kunde stanna kvar hos honom och stöka åt'en och hjälpa'n med milorna. Och hon stanna hos'en i tre år och fick tre barn mä'n, och den minsta ungen var en flicka, och den kalla hon för Snorvipa. Men han hade måst lova henne, att när han hade varit borta och kom, skulle han först slå i en tall som hon pekat ut åt'en, och han skulle slå tre slag i tallen. Men en gång glömde han det där, och när han kom fram till milan fick han se'na som hon var, och hon stod där och kroka ut med näsan, rev ut med klorna och släckte med römpa, som hon doppa i ett vattenämbar. Han vart alldeles förskräckt, för han förstod att det var råhanda han levt ihop med.
Men till henne sa han inget utan vände om gick till en gammal lappgubbe och om för honom, hur det var ställt. Och lappgubben sa: "Ta en skrinda med dej och ta henne och barna med dej ut på Råsvaln, men sätt dej själv på hästen och rid, men selpinnarna ska du sätta i så lösa, så du kan få dän dem med hälen. Men du får inte ha nån hårdknut på dej, utan allt ska vara knutet i lyckor. Då du kommer mitt ut på sjön ska du rida ifrån dem, men se dej inte om förrän du kommer fram till Guldsmedshyttan." Nu gick kolarn tillbaks och slog i tallen som han brukte, och hon var nu ett snyggt fruntimmer.
Men han hade måst lova henne, att när han hade varit borta och kom, skulle han först slå i en tall som hon pekat ut åt'en, och han skulle slå tre slag i tallen. Men en gång glömde han det där, och när han kom fram till milan fick han se'na som hon var, och hon stod där och kroka ut med näsan, rev ut med klorna och släckte med römpa, som hon doppa i ett vattenämbar.
Han hade nu skrinda och häst med sej. Han sa åt'na att de skulle åka bort och satte henne och barnan i skrindan, men själv red han på hästen. Då han kom mitt på sjön, kom det sju vita vargar fram på isen. Då hon såg det och förstod vad han tänkte göra, bad hon för sej och barna och sa: "Om du ej har förbarmande med mej och de andra, så ha åtminstone förbarmande med lilla Snorvipa. Och om du gör det du nu tänker, så ska jag kalla på bror min i Hartzberget, syster min i Ringhälla och kusin min i Stripa." Men karln hennes red iväg han. Då börja hon ropa på hjälp, och det började att skjuta från alla tre bergen, och det dundrade som kanoner och slog ner i isen bakom honom, och det var glansis. Men han red fri, för han hade alla knutar knutna i lyckor, men henne och barna åt vargarna upp.